4 aug. 2015

Samtycke innan sex - glöm inte att fråga alla inblandade parter


Trekant med Jesus? I och för sig mindre creepy än rituell kannibalism.

3 aug. 2015

Är det verkligen bildning du vill ha, Joel Halldorf?

Jag är för alla åtgärder som syftar till att öka människors bildning i diverse frågor, nästan som en ryggmärgsreflex. Därför borde jag väl i konsekvensens namn vara välvilligt inställd till Joel Halldors text i Expressen häromdagen: Bibeln är nyckeln till många av dörrarna. Halldorf är lärare i historisk teologi vid Teologiska högskolan i Stockholm och efterlyser större kunskap om det religiösa för att bättre förstå konst gjord av bibelpålästa konstnärer.
"[O]förmågan eller oviljan att förstå någon annan stänger in mig i min egen förförståelse. Det märks särskilt när religiösa verk tolkas av sekulariserade läsare. Okunskapen om bibliska och teologiska referensramar gör att författarens poäng går förlorad, så att läsaren i stället för att utmanas bara får sin egen världsbild bekräftad."
Lite som referenshumor där man inte kan referensen? Förvisso, men Halldorf syftar också på något djupare.
Som i Johanna Koljonens tolkning av Evelyn Waughs "En förlorad värld. Åter till Brideshead", presenterad i efterordet till Hans-Jacob Nilssons utmärkta nyöversättning. "Sällan har väl en religiös roman argumenterat så här starkt för en ateistisk position, eller framställt det sekulära livet som så oerhört och överlägset lockande", skriver hon. En tolkning som Johan Norberg för övrigt delar, enligt hans anmälan av boken i Expressen (5/6). 
Det här är en felaktig tolkning av Waugh, men det är inte det största problemet. Värre är att varken Koljonen eller Norberg låtit sin förförståelse utmanas av Brideshead. Waugh berättar om en romantisk kärlek – den mellan Charles och Julia - som kraschar på grund av religiösa skuldkänslor.

Det finns givetvis en tragik i det, och i en värld där denna kärlek är det högsta goda är denna del av berättelsen naturligtvis oerhört smärtsam att läsa. Men i gengäld kliver Julia, och så småningom också Charles, in i en annan värld, den kristna trons värld, som enligt Waugh är oändligt rik. Det är en värld som kan förvandla lidande till helighet, offer till seger, sorg till glädje och tragedi till mening.
 
Visst är det hårt att vända ryggen till sitt livs kärlek, men som Charles själv funderar: "Kanske all vår kärlek bara är antydningar och symboler" av den större Kärleken – "den skugga som viker runt hörnet, ständigt ett par steg före oss".

Man behöver inte hålla med Waugh, men om man förstår honom så öppnas en dörr till en annan värld. En värld som tycks förlorad i vårt sekulariserade samhälle, men som lever, om än lite under radarn: I religiösa förorter och i konstens värld. Det är alltså inte hopplöst att, likt Charles, spana efter dörrar i den grå betongmuren – portar till det heliga. Bibeln är nyckeln till många av dem.
Halldorfts tes är förståelig upp till den sista meningen. Förstår man inte vad den religiösa kärlekskänslan kan göra med människor - att det är något som det faktiskt kan kännas värt att ge upp den romantiska kärleken för - så förstår man inte Waughs poäng. (Fast recensenterna han skriver om kan förstås ha fattat poängen men värderat tanken som otäck.) Men varför påstå att just Bibeln skulle vara universalnyckeln? Samma känslor finns i många andra religioner (de flesta?) och i ett flertal andra historiska kontexter. Tänk t.ex. på indiska Sadhus som väljer ett liv i askes för att komma i kontakt med det gudomliga. Verklig bildning är väl inte att låsa sig vid en specifik kulturell kontext?

Det Halldorf efterlyser är inte bildning utan bibelkunskap. Och här är det svårt att inte tänka på det där med referenshumor igen. Det ger en viss känsla av intellektuell överlägsenhet att "fatta poängen" i referensskämt när ingen annan gör det. Är man helt obekant med Game of Thrones så fattar man inte alla referenser som haglar i populärkulturen för tillfället. En av mina söner har snöat in på Doctor Who och är frustrerad över att resten av familjen inte förstår alla populärkulturella referenser dit. Det är förståeligt att en lärare i historisk teologi oroar sig över att hela tiden fatta kulturella referenser som helt går andra förbi.

Men just bibeln ger väl en överlägsnare ingång till kulturhistorien? Det är väl fler referenser dit än till annat? Njae, det är sant bara om man låser sig till en specifik kulturell kontext och en specifik tidsperiod. Det finns många andra kulturella referenser som man också bör hålla i åtanke. Främst kanske det grekiska och romerska arvet, med mytologi, vetenskap och kulturyttringar, men jag vill också slå ett slag för det fornnordiska arvet. Sen ska vi inte glömma andra kultursfärer, som det indiska gudamyllret, den antika världen utanför den greko-romerska sfären, Persien, Islam, Inka, Maya och Azteker, etc. Det finns kort sagt mer än bara Bibeln att bildas i - Kulturen är större. Läs och låt dig berikas.

Med detta sagt kan jag rekommendera filmen O Brother, Where Art Thou. Se den och försök plocka alla referenser till Odysséen. (Exempelvis nedanstående Sirensång...)

Manshat äventyrar framsteg för feminism och jämställdhet


Av Staffan Gunnarson

När Emma Watson i höstas lanseradeFN -kampanjen HeForShe tryckte hon hårt på en sak: "The more I spoke about feminism, the more I realized that fighting for women’s rights has too often become synonymous with man-hating. If there is one thing I know for certain is that this has to stop."

Vissa feminister vill till varje pris undvika att deras syn ska förväxlas med manshat, som t ex i det citat av grundaren för Heroic Girls som förekommeri denna bloggpost: ”Tillåt inte män som hatar kvinnor att definiera feminism med kvinnor som hatar män” - inbakat i en längre text av Deeped Strandh, som sen ändå gör försök till sympatisk tolkning av bruket av ordet ”manshat”, med anledning av Zara Larssons sommarprat. Hon beskriver nämligen feminism som hat mot patriarkat och machokultur, vilket sägs upprätthållas kollektivt av män – något som i sin tur leder till en motreaktion manifesterad i manshat (emotionellt fullt förståeligt).

Det finns alltså feminister som själva anser att manshat - eller åtminstone själva uttrycket - är helt i sin ordning, som avstamp i kampen för kvinnors lika rättigheter och som svar på det kvinnohat och de trakasserier från män som många upplever. Även om det inte bokstavligt talat är menat som ett utpekande av alla män, skulle det ändå vara berättigat för att poängtera allvaret. Detta gör naturligtvis debatten ibland förvirrad och definitionerna varierar; ibland är manshat en naturlig förutsättning, ibland oförenligt med feminism. Vidare beskrivs feminism ömsom som lika med jämställdhet mellan könen ur alla aspekter, ömsom enbart som kvinnors kamp mot diskriminering (men där män får kämpa separat mot de strukturer och traditionella mönster som kan tänkas missgynna dem).

Man kan säga att om feminism logiskt tolkas som det senare behöver HeForShe kompletteras med SheForHe, så att bägge könen ömsesidigt medvetandegör och stöttar varandra i att skapa ett bättre, mer jämlikt samhälle - även där mäns intressen är åsidosatta. Inte för att en sekund förringa behovet av och insatserna för kvinnors kamp på avgörande punkter, utan för att belysa de aspekter som vi inte klarar av att upptäcka med en enkönad syn på likställdhet. I fall i stället den förra definitionen gäller (Watson sätter t ex likhetstecken mellan feminism och ”gender equality”), så är benämningen problematisk pga. att ordet feminism ofrånkomligen för tankarna till ren kvinnokamp och inte till likställdhet för bägge kön på alla områden.

De som ser feminism som detsamma som jämställdhet tenderar att bortse från att normer och mönster som missgynnar män inte självklart går att se och komma åt genom kvinnokamp eller feministisk analys. Att klargöra begreppets innebörd är här viktigt för att förstå utgångspunkter och mål med arbetet och för att inte onödiga missförstånd ska förhindra att så många som möjligt känner sig inkluderade och vill delta i förändringsprocessen. Eftersom en del både kvinnor och män uppenbarligen ryggar för ord som manshat, men även tvekar om feminism, så skulle vi ha mycket att vinna på formuleringar som inte blockerar den djupare enighet som förhoppningsvis ändå finns runt jämställdhetsfrågor.

Emma Watson lyfte även denna fråga när hon i sitt tal efterlyste ett bättre begrepp för ”gender equality” än feminism – men har vi faktiskt inte det just där!? ”Jämlikhet mellan könen” är ett bättre sätt att beskriva en neutral politisk vision, utan varken hat, skuldbeläggande, misstro eller motvilja - och som inte specifikt nämner, men heller inte glömmer någon av alla de delar som ingår i ansträngningen för att uppnå det eftertraktade målet om äkta, reell likställdhet.

Politik och drivkrafter
Det är inte svårt att förstå de erfarenheter och insikter som gör att kvinnor spontant kan känna ett direkt manshat. Obehagliga upplevelser väcker självklart olust, frustration och ett behov av att säga ifrån på ett tydligt vis. Vad som sedan formuleras i akademiska sammanhang, i politisk debatt och opinionsbildning är en annan sak och där bör man kunna ifrågasätta ett sådant extremt ordbruk utifrån både hur välmotiverat och effektivt det i praktiken är.

Under ovannämnda bloggpost fanns även denna analys inklippt, skriven av Fredrik Strömberg: ”Jag förstår intellektuellt varför många män reagerar starkt på begrepp som manshat. Men jag förstår inte hur man kan resonera kring vad det innebär och inte komma fram till att viss kollektiv bestraffning och uthängning är på SIN JÄVLA PLATS. Den man som är jagsvag nog för att tro att det systematiska, kollektiva begrepp som är manshat är riktat mot just en själv kanske ska ta och undersöka sin roll i sagda system. Män förtjänar en kollektiv örfil – och kan vi inte bara gemensamt faktiskt äga lite av ansvaret för det samhälle vi har?

De flesta män är nog beredda att lyssna till anklagelser och berättelser om negativa upplevelser, men att ta på sig skuld och bestraffningar för andras oförrätter är något annat än att ta ansvar för egna handlingar och för framtiden. En liknande analys av islam och muslimer skulle som jämförelse aldrig gå an i offentligheten. Att exempelvis tala om ett allmänt muslimhat eller för den delen judehat utifrån vad som förekommer inom delar av islam eller som den judiska staten Israel har gjort är inte särskilt klokt, ens om den enskilde bär på aldrig så starka känslor. Svepande beskyllningar mot grupper av oskyldiga individer fungerar sällan särskilt väl, speciellt inte när man samtidigt vill välkomna dessa i ett konstruktivt samarbete för att förbättra situationen. Då krävs ömsesidig respekt.

Att någon hatar sakernas tillstånd och vill driva på för förändring kan man förstå och hålla med om. Ett ansvar för att erkänna förekomsten av orättvisor och stödja åtgärder mot problemen kan vi också förvänta av alla. En judisk organisation som i Tyskland vill motverka antisemitism tillsammans med alla medborgare, kan som parallellfall ändå inte med hopp om framgång börja att uttala ett generellt hat mot tyskar– hur mycket empati man än kan ha för att sådana känslor kan vara naturliga hos traumatiserade individer med tragiska historier i minnet. Män som kategori är heller inte en moraliskt meningsfull enhet. Spännvidden och överlappningen inom och mellan könen när det gäller beteende, kultur och attityder är allt för stor. Det enda man kan begära är medvetenhet om hur kvinnor kan uppfatta män i vissa situationer och att man tänker på hur man uppträder – men i viss mån gäller det förstås även omvänt.

Individ och kollektiv
Linda Snecker skriver i en artikelom kvinnors oro för sexuella övergrepp att ”Detta inskränker inte bara på kvinnans frihet. Detta gör även alla män till potentiella förövare. Eftersom kvinnor ständigt måste skydda sig mot alla män, blir alla män potentiella våldtäktsmän.” Hon avvisar att detta skulle vara ett kollektivt skuldbeläggande av män, men hävdar att eftersom ingen kvinna kan veta var en våldtäktsman döljer sig måste hon betrakta alla som en sådan.
Snecker beklagar och varnar för hur vi ska uppfostra våra barn och lära dem om en våldtäktskultur, där alla män är möjliga förövare, men paradoxalt nog borde det ju stämma till eftertanke om hur man själv då framställer detta. Är det välbetänkt att inför sin dotter måla upp en bild där alla av det motsatta könet kan vara våldtäktsmän, ger det henne en korrekt och rimlig uppfattning om världen eller skapar det en överdriven rädsla och skadlig oro inför män i allmänhet?

En sak är att vidta försiktighetsåtgärder i vissa situationer för att själv undvika onödigt risktagande och att vi alla i samhället bör ta detta problem på allvar. I det aktuella fallet beskriver Snecker våldtäkter på Bråvallafestivalen, men vad som konkret kan göras där är sannolikt utökad bevakning av polis och vaktpersonal, information till besökare om hur man kan vara observant och hjälpa till att motverka problemet med denna kriminalitet, bl a som varning till potentiella gärningsmän. Därtill behövs rent allmänt naturligtvis fortlöpande och mer långsiktigt arbete med hållningsfrågor, etik och medvetenheten om destruktiva inslag i vad som kan betecknas som en misogyn machokultur eller hos enskilda ”jag-svaga” män.

Däremot bör man kanske trots kvinnors befogade oro fundera över hur en generell bedömning av en grupp människor som misstänkt kriminella ringar med en grundläggande rättsprincip och värdering av alla som oskyldiga tills de dömts i domstol. Skulle någon yttra något liknande om t ex romer skulle reaktionerna bli kraftiga. Vidare är vi alla försiktiga i förhållande till att det finns risk för inbrottstjuvar och låser därför vår bil eller dörr när vi går hemifrån, men vi skulle aldrig lära våra barn att alla grannar eller invånare i staden är tänkbara tjuvar. Dessa utgör ju trots allt en begränsad grupp. Det vore varken rättvisande eller särskilt ändamålsenligt och skulle snarare skapa ökad oro och fördomar hos barnen och onödig misstänksamhet mot medmänniskor. Det skapar ingen bra förutsättning för tillit och samarbete i samhället. Vad händer om vi belägger våra söner med en arvssynd och syn på sig själva som potentiellt dåliga människor - ger det sunda, avslappnade, jämlika och positiva relationer med det andra könet eller ängsliga män med ständigt dåligt samvete, rädda för att närma sig kvinnor på ett normalt sätt? Att tala mer nyanserat med såväl söner som döttrar är troligen en bättre väg.

I en annan aktuell debatt resoneras ofta på diametralt motsatt sätt, man kan inte för sitt liv acceptera skuldbeläggande och generaliseringar av en grupp. När kvinnor, med extremt negativa egna erfarenheter av förtryck i länder och miljöer under inflytande av islams regler och normer, kan ta till uttryck som att de hatar islam och känner ständig skräck inför skäggiga religiösa män, visas ogärna någon större förståelse. Man kräver nyanser, precision, att man kan belägga sina anklagelser och berätta exakt vem eller vad man kritiserar, för att ingen annan ska riskera att drabbas av misstankar. Dessa kvinnor kan i vissa fall då t o m leva under akut dödshot från sådana män, ändå misstros man och sägs överdriva. Oron tas inte på allvar och kan bedömas som direkt illasinnad och rasistisk.

Mäns väld och jämställdhet
Våld och sexuella övergrepp mot kvinnor är kriminellt och något samhället måste agera mot. Alla män har också anledning att göra sig medvetna om problemets storlek och art och otvetydigt ta avstånd ifrån allt sådant. Strävan efter jämställdhet handlar emellertid mer om allmänna strukturer och lagstiftning, så frågan är hur våldsbenägenhet hos män (och vissa kvinnor) har särskild relevans för likställdhet mellan könen. Även om våld i nära relationer visserligen drabbar män lika ofta, så är det i regel inte lika farligt och hotfullt som det omvända mot kvinnor, men våld förekommer samtidigt i homosexuella förhållanden, både män och kvinnor emellan. De flesta kvinnor upplever sannolikt inte allvarliga hot och våld i sin vardag, på arbetsplatser eller i privatliv, där är det helt andra fenomen som gör att kvinnor känner sig underordnade. Ett fåtal män utövar våld mot kvinnor och få skulle kunna tänka sig att försvara det. Att då fokusera på vissa mäns våld mot kvinnor, hur viktig denna fråga än är, som huvudsak i ett allmänt jämställdhetsarbete, kan bli ganska skevt och ineffektivt. Det kan skymma andra mer övergripande frågor.

De ojämlikheter som fortfarande existerar i arbetsliv och hushåll eller med normer och värderingar präglas knappast av problem med våld, utan snarare av fördomar, myter, eftersläpande lagstiftning, oreflekterade hållningar, komplexa mönster och strukturer, ett icke-optimalt samspel mellan könen osv. Frågan är om kanske inte våldsbruket egentligen är mer specifikt och på sitt sätt enklare till sin karaktär och kräver andra åtgärder. Ofta handlar det mindre om medvetenhet och mer om oförmögenhet att hantera negativa känslor och aggressioner, problem med missbruk osv. Kanske vore det t o m en fördel att helt lämna detta utanför jämställdhetsdiskussionen för att i stället ge frågan full prioritet inom sin egen domän, där könsaspekter självklart ändå kan spela en roll i den särskilda analysen.

Mäns fysiska övertag har historiskt varit grunden för både samhällets arbetsfördelning och kvinnors underordning, men har mindre att göra med uttag av pappadagar, lönseskillnader eller tillträde till styrelsrum idag. De sakerna sitter mer i huvudet än i musklerna. Om kvinnor får mindre betalt för samma jobb som män eller om män diskrimineras i vårdnadstvister, så finns det uppenbart strukturer och tankemönster som hindrar jämställdhet, men är det fysiska våldet genomgående sexistiskt och är det verkligen en accepterad eller omedveten norm som upprätthålls i samhället?

Med detta sagt: Många kvinnor i traditionellt patriarkala samhällen - och dess ännu kvardröjande strukturer - har genom tiderna lidit oerhört av ofriheten, omyndigförklarandet och den oro samt maktlöshet man känt i en ofta värnlös situation. Alla kvinnor som känner otrygghet, som trakasseras, förföljs eller allvarligt hotas ska ha rätt till samhällets skydd. Respekt för kvinnors integritet och självbestämmande måste fullt ut upprätthållas av alla i en demokratisk rättsstat. Här ska nolltolerans råda.

Historiskt ok och bättre framtid
I den danska TV-serien ”1864” om kriget mot Preussen om Schleswig, finns en scen med parallella klipp av den unga kvinnan Inge som föder ett barn i samma stund som den likaledes unge Laust, fadern till hennes barn, dör på slagfältet inte långt därifrån. En dramatisk och komprimerad ögonblicksbild av villkor som genom tiderna i hög grad varit realiteter för vanligt folk. Inge levde i en tid och miljö där hon inte kunde styra över sitt eget liv, där hon försköts av sin egen mor när hon blev gravid utanför äktenskapet och sen tvingades gifta sig med en annan man hon inte älskade och fick förtvivlad pga. skammen lämna ifrån sig sin förstfödde son. Hon fick många barn, vilket säkert slet på hennes kropp och hon kände sig sannolikt på många sätt fångad. Laust levde ett betydligt kortare liv än Inge, bytte ett slitsamt arbete som kuvad dräng på gården mot ett mer spännande och potentiellt ärofyllt som soldat i nationens idiotiskt fåfänga kamp mot en övermäktig fiende. Han blev offer för ideal och sammanhang han själv knappast alls kunde råda över. Han fick aldrig se sitt barn.

Att anta att Lausts liv som man i ett konservativt, patriarkalt dominerat samhälle (där även kvinnor kunde vara krigshetsare) på alla plan skulle ha varit överordnat eller privilegierat jämfört med Inges som kvinna är långt ifrån givet. Hon utsattes heller inte för mer våld eller fysisk smärta än vad han gjorde, alla hennes graviditeter till trots. Samhällets förväntningar, normer och villkor gynnade ingalunda ensidigt män på kvinnors bekostnad.

Överhuvudtaget finns en tendens till att se den berättigade feministiska kampen som jämförbar med den som andra underordnade grupper har utkämpat, men det stämmer bara till viss del. Traditionell lagstiftning och arbetsfördelning mellan könen har inte ensidigt drabbat kvinnor på det sätt som samhällen byggda på klassförtryck, rasism eller slaveri gör med den diskriminerade parten. Kvinnor har med orätt stängts ute från politiskt inflytande och tvingats att ha män som förmyndare över sina egna liv. Samtidigt har män vanligtvis utfört många av de tyngsta och farligaste arbetsuppgifterna, vilka kvinnor ofta har sluppit eller inte ens haft rätt att utföra. Vidare sänder våra domstolar ännu i våra dagar långt fler män i fängelse – faktorer som tyder på att samhället inte helt varit konstruerat på mäns villkor för att konsekvent straffa och utnyttja kvinnor på ett vis som liknar vad som sker i t ex ett rasistisk eller klassmässigt apartheidsystem. Det har sällan varit likställt, men normerna har drabbat könen på olika sätt där män långt ifrån alltid varit vinnare.

När det gäller våld, så finns det också en annan sida av myntet som ofta glöms bort, nämligen att män i betydligt större utsträckning innehaft funktioner i samhällets organiserade försvar, där kvinnor därmed kollektivt åtnjutit skydd och besparats att utsättas för våld på vissa mäns bekostnad; män har varit poliser, soldater och vakter, samt haft plikt att freda den enskilda familjen. Hederskoder som ”kvinnor och barn först” kan vi le åt som gammalmodiga, men de har säkert byggt på ganska förnuftiga bedömningar och prioriteringar – och de har sannolikt i många fall inneburit att män pga. rådande värderingar t o m dött, medan kvinnor och barn överlevt kritiska situationer. Detta bör vi också hålla i minnet när vi försöker ge en rättvisande bild av historien och vår samtid.

Förutfattade meningar om orsak och verkan bakom människans levnadsmönster, kultur, politik och samhällsstrukturer kan inte hjälpa oss att finna effektiva och hållbara lösningar till de kvarvarande problem vi upplever. En öppen diskussion baserad på ideologiskt obunden, kritisk och tvärvetenskaplig genusforskning med bl a biologiska, psykologiska, historiska och sociologiska perspektiv behövs för att ge oss en förbättrad förståelse av samspelet mellan könen - och fungerande verktyg för att rationellt kunna komma till rätta med omedvetna, ojämlika och olyckliga mönster i vårt beteende och rådande samhällsordning. För att bli framgångsrika i denna demokratiska och humanistiska strävan är det nödvändigt att kvinnor och män visar varandra vederbörlig hänsyn, ömsesidig respekt och förståelse. Tillsammans kan vi nå vi längre.

___________________________________________________________________________

Staffan Gunnarson är idéhistoriker och vicepresident i den Europeiska humanistfederationen

Att lämna islam

Att lämna islam kan vara och är för många en smärtsam process, men att förlora sin tro är inte det värsta. Värre är det att många muslimer som lever i Europa även då förlorar sina relationer till familj och vänner. Om detta skriver Phil Zuckerman i Psychology Today - Rejecting Islam:
Walking away from religion is seldom easy. It can be psychologically difficult to lose one’s faith in God, emotionally painful to doubt the existence of life after death, and existentially trying to come to terms with the fact that there is nothing supernatural out there: no magical realms, no paranormal powers, no divine beings. Just us, this planet, the universe, and the unavoidably mind-blowing mystery of it all. 
However, when it comes to apostasy—the rejection of one’s religion—the personal loss of faith is actually often the least of one’s struggles. Much more worrying, awkward, and potentially damaging is the toll apostasy takes on one’s relationships with others. People who reject their religion often face strained relations—or worse— with spouses, parents, siblings, children, and friends. And this problem is particularly strong among contemporary Muslim communities [se nedan]. 
In his latest book, The Apostates: When Muslims Leave Islam (link is external), British scholar Simon Cottee details the lived experiences of men and women who were active, believing Muslims but who then—for various reasons—came to lose their faith and reject their Islamic identity. Never mind the cognitive processes involved in their loss of faith, their criticisms of the Qu’ran, their criticsms of Muhammed, or the various reaons and factors which caused them to see Islam as untrue—the most dramatic aspects of their journeys out of Islam often involved the hostile reactions of family and friends. Läs vidare.
Nedan en del av en BBC-dokumentär: Ex-Muslim: Leaving Islam.

Humanism

2 aug. 2015

Waves of Light

Ike interviews God


IKE INTERVIEWS GOD from Eli Shapiro on Vimeo.

1 aug. 2015

Inget ämne är för litet att blogga om: Hur stor är en atom?

Öppen tråd (augusti)

Augusti enligt Bondepraktikan
En öppen tråd för att diskutera det som inte passar in i andra aktuella inlägg, men ändå hör hemma på Humanistbloggen.

Det kan vara tips från läsare om intressanta artiklar och händelser eller förslag på förbättringar eller klagomål på bloggen. Detta inlägg är publicerat som första inlägg i månaden, så det är lätt att hitta tillbaka till genom att söka i Bloggarkivet till högerspalten.


I Rötmånan wakta dig för mjölk och söt mat, bitter spis skall man bruka, också skall man icke dricka för mycket win.

31 juli 2015

Att tala fritt om religion

Bibelforskaren Francesca Stavrakopoulou och historikern Tom Holland samtalade och diskuterade, vid förra årets World Humanist Congress, de abrahamitiska religionernas ursprung, utveckling och inflytande i dagens samhälle, samt hur de bemöts som forskare, lärare och populärvetenskapliga presentatörer av religiösa när de granskar religiösa texter vetenskapligt.

Vad är meningen med alltihop?

30 juli 2015

29 juli 2015

Universallösningen

28 juli 2015

"Bekämpa macheter med pennor"

Årets Voltaire Lecture, som arrangeras av brittiska Humanisterna, hölls av Bonya Ahmed. Ahmed talade om sin man Avijit Roy, vilken mördades av islamister i februari, och om situationen för humanister, fritänkare, bloggare och andra som kritiserar religion och propagerar för rationalism och vetenskap i Bangladesh.

Hennes tal finns också att läsa på bloggen Mukto-Mona. Bloggen som Avijit Roy grundade.

Till grillen?


Om Gud inte vill att vi ska äta andra människor, varför gjorde han oss då av kött?

27 juli 2015

Debatt om islamofobi

Hur allvarligt problem är islamofobi? Finns detta ens? Flera kontrasterande åsikter framfördes i en amerikansk debatt om ämnet. Allt från att det är en term som används för att motarbetar kritik av islam och undvika självkritik bland muslimer, till att det är en högst verklig erfarenhet av anti-muslimsk intolerans som drabbar många amerikanska muslimer och underlättar för islamister att tala om att det pågår "ett krig mot Islam".

Tyvärr blir debatter som denna ofta i för stor utsträckning en kamp ett begrepps betydelse. Men om man kan komma bortom denna metadebatt, så framföra intressanta synpunkter från alla deltagarna. Det finns flera problem samtidigt och flera perspektiv är värda att beakta.

Linda Sarsour - Chef för the Arab American Association of New York
Douglas Murray - Redaktör för the Spectator magazine och författare till "Islamophilia"
Wajahat Ali - Programledare för the Stream på Al Jazeera America och författare till "Fear Inc.: Roots of the Islamophobia Network in America"
Faisal Saeed Al Mutar - Irakiskfödd skribent och aktivist för mänskliga rättigheter
Bassem Youssef - Programledare för Al-Bernameg, det första politiska satirprogrammet i Mellanöstern
Asra Nomani - Författare till "Standing Alone: An American Woman’s Struggle for the Soul of Islam"

God-man not good

26 juli 2015

Rövarna på möte i regeringskanslitet

Nalin Pekgul i GP:
Vi kan inte göra någonting åt att Sverigedemokrater och islamister hjälper varandra att bli starka. Men jag blir orolig när jag ser hur det svenska samhället backar upp islamisterna ekonomiskt och politiskt. Min islam har kapats av islamister och den svenska kulturministern bjuder in rövarna till möte på regeringskansliet samtidigt som vi själva kämpar för att överföra bilden av det toleranta islam till våra barn.

Villkora bidragen till trossamfunden

13 feminister skriver i en debattartikel i dagens GP att bidrag till religiösa trossamfund måste villkoras med en årlig jämställdhetsrevision:
Statens ekonomiska stöd till religiösa samfund riskerar att underminera rättssystemet. Vi vill belysa faran med att pumpa in miljontals skattemedel i odemokratiska och ojämställda organisationer vilket inkluderar en hel del religiösa samfund av olika religiös tillhörighet. 
Vi vill uppmärksamma behovet av utbildning i vår myndighetssfär kring andra rättssystem och behovet av kunskap som vi behöver för att korrekt hantera ärenden som handlar om mänskliga rättigheter och då i synnerhet kvinnors och hbtq-personers rättigheter. 
Svenskt rättsväsende behöver ökad kunskap om hur religiösa familjelagar begränsar kvinnors rättigheter där de tillämpas. Samtidigt ska vi betona vikten av de jämställdhetsreformer som genomförts i Sverige och vi uppmanar regeringen att skärpa arbetet för alla kvinnors rättigheter – både inom landet och via utrikespolitiken. 
En sekulär stat innebär att religiösa regelsystem och religiösa institutioner skiljs från statsbildningen. Konstitutionen är sekulär i den bemärkelsen att religiösa familjelagar (oavsett dominerande religion) är skilda från den civila lagstiftningen som i sin tur ska vila på internationella överenskommelser och konventioner typ FN:s konventioner om mänskliga rättigheter. 
Vi ser nu en allvarlig tendens i vårt eget demokratiska system när religiösa patriarkala krafter får stort inflytande i den politiska sfären både genom personer och grupper, men också genom skattefinansierad lobbyverksamhet.

Fist of Jesus


En fristående lite mer blodfylld version av "evangelierna".

VARNING: Gillar du inte splatter-effekter så se inte på den här filmen. Den är extremt blodig och slafsig.

25 juli 2015

En kort berättelse om mänskligheten

Yuval Noah Harari sammanfattar på 17 minuter sin bok ”Sapiens - En kort historik över mänskligheten”.

Vad skulle hända om mänskligheten plötslig försvann?

24 juli 2015

Snälla, tro måttligt!

Från Jesus and Mo

"Baby stingrays look like raviolis stuffed with tiny damned souls "


Tack till @SciencePorn på Twitter.

23 juli 2015

Påvens skenheliga avledningsmanöver

Tor Löwkrantz har skrivit en text om påvens skenheliga avledningsmanöver. Återges här i sin helhet.
--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Plötsligt betraktas Påve Franciskus som progressiv för att han tagit ställning i klimatfrågan. I en kampanj och i sin encyklika Laudato Si uppmanar påven med svepande uttalanden till en kulturell revolution. Han vill att vi ska omfamna alternativa energikällor, förstå föroreningens effekter på fattiga, släcka lampor, återvinna och sluta slösa med mat.

Det är dock långt ifrån imponerande att påven nu förstått och tagit ställning för något de flesta av oss insett för många år sedan, speciellt med tanke på att han påstår sig stå i direktkontakt med universums skapare. Problemen med påvens utspel är dock större än så.

En välbeprövad kommunikationsstrategi handlar om att flytta fokus från ett sammanhang där ett varumärke, företag, person eller organisation uppfattas negativt till ett annat sammanhang där man uppfattas positivt. Ett exempel på en sådan strategi illustreras på ett underhållande sätt i filmklassikern Wag the Dog. Efter en sexskandal ett par veckor före valet verkar USAs president ha väldigt liten möjlighet att bli omvald. En av hans rådgivare anlitar då en hollywoodproducent för att genom massmedia fabricera ett krig som presidenten kan avsluta på ett heroiskt vis, för att genom denna avledningsmanöver skapa en positiv bild av presidenten igen.

Det katolska kyrkan gör nu kan beskrivas som en på sätt och vis liknande mycket skicklig avledningsmanöver. Genom att figurera positivt i massmedia i en för dem ny fråga gör man det svårare att kritisera katolska kyrkan i andra frågor där man fortfarande representerar en bakåtsträvande, homofob, kvinnofientlig och inhuman ideologi. Plötsligt betraktas påve Franciskus som progressiv trots att han inte ändrat sig i någon av de frågor där Katolska kyrkan är reaktionär.

Man bör då komma ihåg att katolska kyrkan har en mycket lång historia av grova missgärningar och förtyck på sitt samvete. Den förrförra påven Johannes Paulus II har bett om ursäkt för en rad av dem. Bland annat för processen mot Galileo Galilei, delaktighet i slavhandeln, oförrätter mot samt kränkning och nedvärdering av kvinnor, tystnaden under förintelsen, övergreppen under inkvisitionen och en lång rad andra saker. Katolska kyrkan predikade antisemitism som officiell doktrin ända fram till 1964, något som påverkar opinionsläget än idag.

Påven menar förmodligen allvar med att han ser klimatfrågan som viktig och akut och han är troligen uppriktig i sin ambition att vara en positiv kraft i den frågan. Och påvens ord har givetvis stort opinionsbildande inflytande. För en person som verkligen tror att påven står i direktkontakt med Gud är hans ord av yttersta vikt för vad som anses acceptabelt. Vatikanens hållning påverkar människor runt hela jorden, varje dag, i en lång rad frågor där en förändrad attityd skulle rädda liv och levnadsvillkor för miljontals. Men i ett flertal frågor agerar man här i rakt motsatt riktning.

AIDS betraktas av katolska kyrkan som något dåligt, men inte riktigt lika dåligt som att använda kondomer. Katolska predikanter världen över är direkt ansvariga för den död och det lidande som är konsekvensen av denna hållning. Vidare är synen på homosexuella skamlig och inhuman. Homosexuella handlingar betraktas som onaturliga och är förbjudna, vilket är ett regelrätt fördömande av människor vars enda synd är att de visar kärlek för varandra. På Twitter skrev påven att det är emot mänsklig värdighet att i onödan utsätta djur för död och lidande. Det är ett helt okontroversiellt uttalande. Något som också är emot mänsklig värdighet är att hindra kvinnor från att styra över sin egen reproduktion och sexualitet, något som påven fortfarande ägnar sig åt genom sitt preventivmedelsmotstånd och sin anti-abortagenda. Om guds representant på jorden ändrade sig i den här typen av frågor skulle det få omedelbara positiva konsekvenser, till och med rädda liv.

Det är sådana här saker som gör katolska kyrkan, Vatikanen och Påve Franciskus till en reaktionär, homofob, kvinnofientlig och destruktiv kraft i världen. Om Franciskus ska hyllas för något alls så är det för att ha lyckats göra en mycket skicklig avledningsmanöver från dessa frågor, med resultatet att det har blivit svårare att kritisera katolska kyrkan där det verkligen behövs.

Tor Löwkrantz

Olika typer av vetenskapliga evidens

22 juli 2015

Vad innebär det att vara framgångsrik?

Ett liv att vara tacksam för

21 juli 2015

M.A. Numminen sings Wittgenstein

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se