Speciellt vill jag önska prästkandidaten Tomas Österberg en skön ledighet med familj och vänner och tacka för din insats för en humoristisk Julaftons morgon.
24 dec. 2008
En riktigt god Jul!
Önskningar till er alla om en riktigt God Jul!
Speciellt vill jag önska prästkandidaten Tomas Österberg en skön ledighet med familj och vänner och tacka för din insats för en humoristisk Julaftons morgon.
Speciellt vill jag önska prästkandidaten Tomas Österberg en skön ledighet med familj och vänner och tacka för din insats för en humoristisk Julaftons morgon.
20 dec. 2008
Julen är en högtid för alla!
Julen är egentligen inte en kristen högtid för man har ingen aning om vilket datum Jesus föddes. Istället finns julens ursprung i ett firande av vintersolståndet. Därför exkluderar inte julfirandet de som inte är kristna, utan är en högtid som är till för alla. En högtid för att fira givmildhet och ljusets återkomst, det är väl något alla människor bör få fira så här års!
(Publicerad på Skriv i DN och Newsmill. Tyvärr hade DN bytt ut min rubrik till "Det är inte Jesu födelse vi firar" vilket är exkluderande och inte inkluderande och således tvärtemot mitt syfte med den här texten. Dessutom menar jag att man inte vet när Jesus föddes, inte att han föddes den 20 maj. Läs texten om du läser DN, inte rubrik och ingress...)
Det äldsta firandet av Jesus födelsedag man känner till är från Egypten på 200-talet. Men då är det den 20 maj man firar. Andra källor från den tiden angav den 19 eller 20 april som troligare födelsedatum, ytterligare andra den 28 mars, eller den 10 eller 6 januari. Att lägga Jesus födelsedag den 25 december var ett relativt sent beslut, och då var det ett beslut taget för att konkurrera ut en populär romersk solfest.
Trots att den här historian är väl känd bland kyrkohistoriker – all information ovan är hämtad ur den Katolska encyklopedin – så firar kristna kyrkor runt hela världen Jesus födelsedag på juldagen genom att ställa upp julkrubbor och läsa högt om hans födelse ur julevangeliet.
Kyrkorna skyltar inte direkt med den här historiska kunskapen, så det är kanske inte så förvånande att det finns väldigt många människor som faktiskt tror att Jesus föddes på juldagen. Är du en av dem så är du i gott sällskap. Förmodligen tror de flesta människor som bor i kristna länder precis som du.
Man kan inte annat än fascineras av kyrkans marknadsföringsavdelning, som kan få ett politiskt beslut taget för 1600 år sedan att bli ”kunskap”, trots att den är bevisligen falsk. Sanningen är tydligen inte så petig i sammanhanget. Idag hade kyrkan kanske vunnit reklambranschens finaste pris, Guldägget, för den här kampanjen (fast en Guldkalv hade kanske varit lämpligare?).
När kristendomen kom till Norden så passade det förstås alldels utmärkt med en kristen fest den 25 december. Här firade man då redan något som kallades ”jul”. Den fornnordiska julens tidpunkt på året var ingen tillfällighet. Vintersolståndet – årets kortaste dag – är precis i faggorna. I Norden finns det då verkligen anledning att fira. Det har vänt; ljuset kommer åter!
Vad spelar det här då för roll? Om man inte vet när Jesus föddes kan man väl fira vilket datum man vill? Det är klart man kan. Men i dagens mångfacetterade samhälle kan den verkliga kunskapen användas till något positivt.
Eftersom julen egentligen inte är en kristen högtid utan en helgdag som hör till årstiden så angår den alla människor. I den karga nordiska vinternatten behövs en högtid som minner om ljus och generositet. Julen är ett firande av en årstidsväxling, så den är inte exkluderande utan alla kan vara med i firandet, oberoende religiös tillhörighet eller livsåskådning!
God Jul! Må lycka och välgång stå dig bi. Var generös med medkänsla och omtanke gentemot dina medmänniskor. Kom ihåg att det finns ljusare tider att se fram emot.
Det är väl något värt att fira, för alla!?
19 dec. 2008
Hyllning till en människa
En vän till mig gick bort nyligen, 76 år gammal. Hela detta liv har han tillbringat buren – först av sina föräldrar, sedan av rullstol – på grund av en medfödd CP-skada. Jag lärde känna honom när jag jobbade som hans assistent, och han lärde mig ett och annat om livet. Hans bortgång väckte förstås många tankar och en del av dem vill jag gärna dela med mig av.
Jag har på senare tid reflekterat mycket kring människovärdet som den grund en humanistisk etik kan tänkas vila på. Min tanke är i korthet att eftersom människan är den enda som alls har reflekterade värderingar (såvitt vi känner till – universum är stort) så måste alla våra reflekterade värderingssystem, för att kunna bevara sig själva, utgå från människans värde. En etisk handling är i så fall en som ytterst medför att människan och därmed etiken själv bevaras. Mänskligheten kan visserligen betraktas som en helhet, men den är ändå uppbyggd av individer och det är individen som är bärare av värderingarna, så måste varje individ tillmätas ett människovärde. Detta måste grunda sig enbart på att man är född till människa, varav följer att alla människor av födseln måste tillmätas lika värde, som inte får kränkas.
Detta är förstås ingen slutsats utan bara en utgångspunkt. Det väcker vidare frågor om exempelvis vad det innebär att kränka någons människovärde (det har inget att göra med att man sårar personens känslor – man kan känna sig kränkt utan att ens människovärde blivit det) och huruvida människovärdet kan ökas eller minskas genom ens handlingar genom livet.
Jag skall inte gå in på den förra frågeställningen nu, för det är kring den senare som jag har funderat denna gång. Jag vill hävda att är man född till människa så förblir man människa oavsett vad man gör, därmed förblir vi alla lika i människovärde. Men det är svårt att förneka att vissa bidrar mer till samhällets välstånd och mänsklighetens fortsatta existens på vår planet, medan andra bidrar mindre eller till och med motverkar det. Detta måste man tala om, och för att göra det enklare vill jag vara så oförvägen att jag tills vidare kallar det en människas samhällsvärde.
Låt oss först slå fast att det är människovärdet som måste ligga till grund för alla människors rätt att behandlas med lika respekt inför lagen och i samhället, att inte förkastas och frysas ut. Människan är den hon är på gott och ont, det är lätt att ta felsteg även med de bästa föresatser och vi måste kunna förlåta dem som gör det, samtidigt som vi försöker hjälpa dem in på om inte "den rätta" så åtminstone en mindre destruktiv väg. Vi bär trots allt alla på samma psykologiska mekanismer som kan få oss att halka. Att sträcka ut en hand är alltid bättre än att kasta sten.
Men att bidra till samhällets och mänsklighetens välstånd (vilket även innebär att värna om andra levande organismer och vår gemensamma livsmiljö) kan ändå hållas upp som ett ideal, och dem som lyckas uppnå idealet i någon grad må vi hedra och belöna efter förtjänst. Återigen inte genom någon särbehandling inför lagen – där är det som sagt människovärdet som måste gälla, i vilket ingen är vare sig förmer eller mindre än någon annan. Nej, men om inte annat, så genom att hänga Jante i rånocken och uttrycka vår oförblommerade beundran för dessa enastående människor, värda att efterliknas så gott vi kan.
Varför väcktes nu dessa tankar genom min väns bortgång? Jo, när man talar om människor som bidrar till samhället, så är det lätt att peka just på en funktionshindrad och säga "Ja, men vad kan denna person bidra med till samhället? Är det inte förakt för de svaga att tala om samhällsvärde, för dessa kan ju inte uppnå något sådant?" På det vill jag svara, att just en sådan attityd visar på ett större förakt för dem som fötts eller genom olycka kastats in i ett svårare, mer begränsat liv, än vad det gör att tala om människors samhällsvärde. Därmed vill jag lyfta fram min vän som ett lysande exempel.
Den jag talar om hette Per och hans samhällsvärde var och förblir högt. Vi är många som genom åren haft förmånen att arbeta med och lära känna honom. Alla som var med vid hans begravning vittnade om detsamma: Den, vars levande röst vi nu aldrig mer skulle få höra, var en man som spred glädje och optimism omkring sig som solen sprider ljus. De hinder som omgärdade honom övervann han ständigt med glatt humör och han levde livet fullt ut, med resor, konserter och andra äventyr. Denna okuvliga ande, har jag förstått, fick han mycket tack vare sin familjs kärlek – en familj som ständigt bar honom, även när han bodde långt ifrån dem i en nedslående, institutionell miljö.
Visst kostade det. I reda pengar gick det säkerligen åt en hel del, i form av hjälpmedel och löner till assistenterna. Men om vi skall tala om pengar, så var det många som fick en chans till ett eget arbete genom honom, istället för att de skulle gå arbetslösa och på så vis belasta det gemensammas konto och känna sitt samhällsvärde sjunka.
Om vi skall tala vidare om pengar, så kan vi fråga oss hur mycket vi är beredda att betala för ett samhälle där vi vet att vi tar hand om dem som verkligen behöver det. Jag tror att ett sådant samhälle i längden leder till ökat välstånd – inte nödvändigtvis och inte nödvändigtvis inte materiellt välstånd, men till ett förtroendekapital och civilkurage som utgör tecken på ett friskt samhälle. Om och hur detta skall organiseras politiskt är dock en fråga som skulle föra för långt för att tas upp här.
Men detta samhällsekonomiska resonemang berör inte unikt Per. Det som istället gjorde honom speciell och gav honom ett samhällsvärde utöver det vanliga var just hans livsbejakande hållning. Vi som hade turen att få lära känna honom, även så lite som jag gjorde (jag var bara timvikarie under en begränsad tid), såg i honom ett föredöme i optimism, i att bemöta andra med respekt, att lyssna och samtala – kort sagt, i människokärlek. Han fick människor att växa, och med det kan man säga att han även ökade deras – vårat – samhällsvärde.
Jag tror att det vi tillför vår värld lever kvar efter oss, att det sprids som ringar på vattnet som, även efter att de klingat av, har förändrat världen något litet till det bättre – eller, i värsta fall, till det sämre. Det leende som jag skänker en främling kan bäras vidare av denne och skänkas vidare, utan att denne kanske ens minns att någon log. Man säger ofta att vi lever vidare så länge någon minns oss, men jag vill säga att vi lever längre än så. Pers leende har, genom sin familj, sina vänner och sina assistenter, burits ut i världen även till dem som inte ens vet om att han har funnits. Han kommer att leva så länge någon alls finns som kan le.
Detta är min hyllning till en människa av stort samhällsvärde, en man vars själ har tystnat men vars ande lever kvar genom oss som fortfarande är i livet. Låt oss följa hans exempel och skapa en värld som är bättre än vi fann den.
Tack, Per.
Jag har på senare tid reflekterat mycket kring människovärdet som den grund en humanistisk etik kan tänkas vila på. Min tanke är i korthet att eftersom människan är den enda som alls har reflekterade värderingar (såvitt vi känner till – universum är stort) så måste alla våra reflekterade värderingssystem, för att kunna bevara sig själva, utgå från människans värde. En etisk handling är i så fall en som ytterst medför att människan och därmed etiken själv bevaras. Mänskligheten kan visserligen betraktas som en helhet, men den är ändå uppbyggd av individer och det är individen som är bärare av värderingarna, så måste varje individ tillmätas ett människovärde. Detta måste grunda sig enbart på att man är född till människa, varav följer att alla människor av födseln måste tillmätas lika värde, som inte får kränkas.
Detta är förstås ingen slutsats utan bara en utgångspunkt. Det väcker vidare frågor om exempelvis vad det innebär att kränka någons människovärde (det har inget att göra med att man sårar personens känslor – man kan känna sig kränkt utan att ens människovärde blivit det) och huruvida människovärdet kan ökas eller minskas genom ens handlingar genom livet.
Jag skall inte gå in på den förra frågeställningen nu, för det är kring den senare som jag har funderat denna gång. Jag vill hävda att är man född till människa så förblir man människa oavsett vad man gör, därmed förblir vi alla lika i människovärde. Men det är svårt att förneka att vissa bidrar mer till samhällets välstånd och mänsklighetens fortsatta existens på vår planet, medan andra bidrar mindre eller till och med motverkar det. Detta måste man tala om, och för att göra det enklare vill jag vara så oförvägen att jag tills vidare kallar det en människas samhällsvärde.
Låt oss först slå fast att det är människovärdet som måste ligga till grund för alla människors rätt att behandlas med lika respekt inför lagen och i samhället, att inte förkastas och frysas ut. Människan är den hon är på gott och ont, det är lätt att ta felsteg även med de bästa föresatser och vi måste kunna förlåta dem som gör det, samtidigt som vi försöker hjälpa dem in på om inte "den rätta" så åtminstone en mindre destruktiv väg. Vi bär trots allt alla på samma psykologiska mekanismer som kan få oss att halka. Att sträcka ut en hand är alltid bättre än att kasta sten.
Men att bidra till samhällets och mänsklighetens välstånd (vilket även innebär att värna om andra levande organismer och vår gemensamma livsmiljö) kan ändå hållas upp som ett ideal, och dem som lyckas uppnå idealet i någon grad må vi hedra och belöna efter förtjänst. Återigen inte genom någon särbehandling inför lagen – där är det som sagt människovärdet som måste gälla, i vilket ingen är vare sig förmer eller mindre än någon annan. Nej, men om inte annat, så genom att hänga Jante i rånocken och uttrycka vår oförblommerade beundran för dessa enastående människor, värda att efterliknas så gott vi kan.
Varför väcktes nu dessa tankar genom min väns bortgång? Jo, när man talar om människor som bidrar till samhället, så är det lätt att peka just på en funktionshindrad och säga "Ja, men vad kan denna person bidra med till samhället? Är det inte förakt för de svaga att tala om samhällsvärde, för dessa kan ju inte uppnå något sådant?" På det vill jag svara, att just en sådan attityd visar på ett större förakt för dem som fötts eller genom olycka kastats in i ett svårare, mer begränsat liv, än vad det gör att tala om människors samhällsvärde. Därmed vill jag lyfta fram min vän som ett lysande exempel.
Den jag talar om hette Per och hans samhällsvärde var och förblir högt. Vi är många som genom åren haft förmånen att arbeta med och lära känna honom. Alla som var med vid hans begravning vittnade om detsamma: Den, vars levande röst vi nu aldrig mer skulle få höra, var en man som spred glädje och optimism omkring sig som solen sprider ljus. De hinder som omgärdade honom övervann han ständigt med glatt humör och han levde livet fullt ut, med resor, konserter och andra äventyr. Denna okuvliga ande, har jag förstått, fick han mycket tack vare sin familjs kärlek – en familj som ständigt bar honom, även när han bodde långt ifrån dem i en nedslående, institutionell miljö.
Visst kostade det. I reda pengar gick det säkerligen åt en hel del, i form av hjälpmedel och löner till assistenterna. Men om vi skall tala om pengar, så var det många som fick en chans till ett eget arbete genom honom, istället för att de skulle gå arbetslösa och på så vis belasta det gemensammas konto och känna sitt samhällsvärde sjunka.
Om vi skall tala vidare om pengar, så kan vi fråga oss hur mycket vi är beredda att betala för ett samhälle där vi vet att vi tar hand om dem som verkligen behöver det. Jag tror att ett sådant samhälle i längden leder till ökat välstånd – inte nödvändigtvis och inte nödvändigtvis inte materiellt välstånd, men till ett förtroendekapital och civilkurage som utgör tecken på ett friskt samhälle. Om och hur detta skall organiseras politiskt är dock en fråga som skulle föra för långt för att tas upp här.
Men detta samhällsekonomiska resonemang berör inte unikt Per. Det som istället gjorde honom speciell och gav honom ett samhällsvärde utöver det vanliga var just hans livsbejakande hållning. Vi som hade turen att få lära känna honom, även så lite som jag gjorde (jag var bara timvikarie under en begränsad tid), såg i honom ett föredöme i optimism, i att bemöta andra med respekt, att lyssna och samtala – kort sagt, i människokärlek. Han fick människor att växa, och med det kan man säga att han även ökade deras – vårat – samhällsvärde.
Jag tror att det vi tillför vår värld lever kvar efter oss, att det sprids som ringar på vattnet som, även efter att de klingat av, har förändrat världen något litet till det bättre – eller, i värsta fall, till det sämre. Det leende som jag skänker en främling kan bäras vidare av denne och skänkas vidare, utan att denne kanske ens minns att någon log. Man säger ofta att vi lever vidare så länge någon minns oss, men jag vill säga att vi lever längre än så. Pers leende har, genom sin familj, sina vänner och sina assistenter, burits ut i världen även till dem som inte ens vet om att han har funnits. Han kommer att leva så länge någon alls finns som kan le.
Detta är min hyllning till en människa av stort samhällsvärde, en man vars själ har tystnat men vars ande lever kvar genom oss som fortfarande är i livet. Låt oss följa hans exempel och skapa en värld som är bättre än vi fann den.
Tack, Per.
18 dec. 2008
Kristna i Strövelstorp ordnar alternativ skolavslutning - i kyrkan
Debattens vågor har gått höga efter Alf Svenssons debattinlägg om skolavslutning i kyrkan. En skola där frågan diskuterats är skolan i Strövelstorp, där man har flyttat skolavslutningen ifrån kyrkan till annan lokal.
De självutnämnda försvararna av tolerans, eftertanke och god etik i Sverige, de kristna, gick ju förstås i taket. "Detta går inte för sig. Vad härnäst? Skolavslutning i en moské? (Nejvisstja, det blir ju samma sak.) Vi menar skolavslutning i en gymnastiksal!? Vad göra, vad göra? Vi ordnar en namninsamling!" Sagt och gjort, en namninsamling anordnades. Man fick ett stort uppslut då cirka 60 elever skrev under, ungefär hälften av eleverna i högstadiet.
Här borde det ha ringt små varningsklockor i skallen på de kristna, för poängen med att flytta skolavslutningen från kyrkan är ju just att valet av lokalen är exkluderande. Det är faktiskt inte alla som vill vara där. Nu vill uppenbarligen ungefär hälften av eleverna hellre ha skolavslutning på ett annat ställe; de som inte skrev på.
Egentligen hade det nog varit värre om bara en enda elev hade känt sig ovälkommen till sin egen skolavslutning. Men nu är det en stor grupp. Det kanske skulle vara värt att ta hänsyn i ett sådant här läge? Vet de kristna överhuvudtaget vad hänsyn är?
Tror inte det. För istället för att gilla läget och gemensamt fira avslutningen, kanske till och med efter en insikt om att alla inte delar deras värderingar, så anordnar "familj och skolaföreningen" en "alternativ skolavslutning". I kyrkan. Tidningen Dagen skriver att "Ungefär 300 elever och föräldrar kommer att delta i firandet och efter avslutningen arrangeras ett fackeltåg från kyrkan till skolan."
Den kristna attityden är "välkomnande". Alla är välkomna! Eller vänta. Alla som vill komma är välkomna! Den som inte vill slipper förstås komma på det stoora fiina firandet av skolavslutningen. Kanske några inte vill gå till kyrkan för att de t.ex. tycker att kristendom innehåller moraliska tvivelaktigheter och har en en historia kantad av maktmissbruk? (De har i så fall fått ännu ett exempel att lägga till sin lista.)
Då kan väl de fira själva hemma? Det är väl deras eget fel om de inte vill? Vad är väl en skolavslutning? Det gäller säkert inte så många ändå.
Kanske bara hälften? Eller kanske bara ett enda barn?
De självutnämnda försvararna av tolerans, eftertanke och god etik i Sverige, de kristna, gick ju förstås i taket. "Detta går inte för sig. Vad härnäst? Skolavslutning i en moské? (Nejvisstja, det blir ju samma sak.) Vi menar skolavslutning i en gymnastiksal!? Vad göra, vad göra? Vi ordnar en namninsamling!" Sagt och gjort, en namninsamling anordnades. Man fick ett stort uppslut då cirka 60 elever skrev under, ungefär hälften av eleverna i högstadiet.
Här borde det ha ringt små varningsklockor i skallen på de kristna, för poängen med att flytta skolavslutningen från kyrkan är ju just att valet av lokalen är exkluderande. Det är faktiskt inte alla som vill vara där. Nu vill uppenbarligen ungefär hälften av eleverna hellre ha skolavslutning på ett annat ställe; de som inte skrev på.
Egentligen hade det nog varit värre om bara en enda elev hade känt sig ovälkommen till sin egen skolavslutning. Men nu är det en stor grupp. Det kanske skulle vara värt att ta hänsyn i ett sådant här läge? Vet de kristna överhuvudtaget vad hänsyn är?
Tror inte det. För istället för att gilla läget och gemensamt fira avslutningen, kanske till och med efter en insikt om att alla inte delar deras värderingar, så anordnar "familj och skolaföreningen" en "alternativ skolavslutning". I kyrkan. Tidningen Dagen skriver att "Ungefär 300 elever och föräldrar kommer att delta i firandet och efter avslutningen arrangeras ett fackeltåg från kyrkan till skolan."
Den kristna attityden är "välkomnande". Alla är välkomna! Eller vänta. Alla som vill komma är välkomna! Den som inte vill slipper förstås komma på det stoora fiina firandet av skolavslutningen. Kanske några inte vill gå till kyrkan för att de t.ex. tycker att kristendom innehåller moraliska tvivelaktigheter och har en en historia kantad av maktmissbruk? (De har i så fall fått ännu ett exempel att lägga till sin lista.)
Då kan väl de fira själva hemma? Det är väl deras eget fel om de inte vill? Vad är väl en skolavslutning? Det gäller säkert inte så många ändå.
Kanske bara hälften? Eller kanske bara ett enda barn?
Fler än 3500 har besökt Humanistbloggen
Allt fler besöker Humanistbloggen. Några uppgifter:
3516 unika besökare har gjort 8607 besök och tittat på över 16000 sidor.
En normal dag har webben ca 75 besök, hälften är nya och hälften är återkommande. Vanligen stannar besökaren ett par minuter.
De flesta besökarna kommer från www.humanisterna.se (38%), 14 % kommer direkt och på tredje plats kommer SvD!
Den mest lästa texten är SvT väljer att bekräfta fördomar.
Skriv gärna dina synpunkter på bloggen som en kommentar.
3516 unika besökare har gjort 8607 besök och tittat på över 16000 sidor.
En normal dag har webben ca 75 besök, hälften är nya och hälften är återkommande. Vanligen stannar besökaren ett par minuter.
De flesta besökarna kommer från www.humanisterna.se (38%), 14 % kommer direkt och på tredje plats kommer SvD!
Den mest lästa texten är SvT väljer att bekräfta fördomar.
Skriv gärna dina synpunkter på bloggen som en kommentar.
17 dec. 2008
Vetenskapens problem
"Den som saknar svar kan behöva reflektera" är rubriken på Adaktusson senaste filosofiska magplask. Synd att han inte drar de uppenbara slutsatserna av detta påstående i stället för att snurra ut i anfall mot Humanisterna och mumlanden om andligt sökande i kyrkor. Lyckligtvis tas frågan även upp i en mer genomtänkt publikation, nämligen senaste strippen i serien Jesus and Mo:
Adaktusson "gör en Adaktusson"
Religion har svar på människans alla frågor. "Varför är himmelen blå?" "För att Gud gjorde den så!" Problemet är att religion ger samma svar vad frågan än är. "Varför är himmelen grön?" "För att Gud gjorde den så!" När man ska skilja två påståenden ifrån varandra ger därför religionen ingen hjälp. "Varför gjorde Gud himmelen grön och inte blå?" "För att han ville ha det på det sättet!"
Det är av den här orsaken religiösa förklaringar är portförbjudna inom vetenskapen. Religiösa förklaringar kan förklara precis vad som helst och därför kan de inte förklara någonting. Religion ger svar bara till den som inte vill reflektera, den som inte vill ge verkligheten en riktig chans att förklara sig själv.
Därför är det ironiskt att Lars Adaktusson i sin senaste krönika kritiserar Humanisterna med just vinklingen att vi inte reflekterar tillräckligt. De flesta ateister, agnostiker och Humanister vittnar istället om att det är reflektion kring tillvarons mysterier som är det som har lett fram till en icke-tro på Gud.
Adaktusson verkar desperat försöka att på något sätt rädda sin trovärdighet efter sin katastrofala förra krönika. Men hur går han till väga? Först lyfter han fram en mängd aggressiva och otrevliga uttalanden som han hittat "i mejl, på webbsidor och bloggar". Det är alltså inte Humanisterna som står bakom dessa uttalanden, utan han använder sig av det beprövade tricket "guilt by association". Någon smuts smetar säkert av sig, även om knepet egentligen är lätt att genomskåda.
Sedan påstår han att Humanisternas ser "religionen som roten till allt elände". Det här är helt enkelt inte sant. Det finns många orsaker till elände i världen. Religion är en av orsakerna, men definitivt inte den enda.
Så levererar han följande pärla: "Humanisterna attackerar människors gudstro i grunden, men ifrågasätter också lagstiftningen som garanterar den mänskliga rättigheten att utöva sin religion." Det här påståendet syftar förstås på debattartikeln i Expressen som kom i våras. Den artikeln var dock mest ämnad att påpeka att religion täcks av lagstiftningen om åsiktsfrihet. Därför behövs det inte någon speciell lagstiftning om just religion: "Religionsfriheten tillför här ingenting. Den ger inga rättigheter eller friheter som inte redan är skyddade av övriga lagstadgade rättigheter." Inget angrepp på friheten att utöva sin religion, således, utan bara ett förslag för att förenkla lagstiftningen.
Så vad blir det kvar av Adaktussons kritik när man rensat bort "guilt by association" och falska påståenden? Inte mycket. Det han förmodligen egentligen vill ha fram kommer inte förrän mot slutet. Han tycker tydligen att religion tillför någonting, fast han framför det på ett märkligt sätt.
För att vara generös får man kanske anta att han egentligen menar "vetenskapen" där han skriver "ateismen", för annars blir hans påstående meningslöst. Fast då har han helt enkelt fel, för visst kan vetenskapen ge svar på frågor om världsalltets uppkomst och livets mening.
Hela resonemanget bygger dock på på en felaktig premiss, för även om han hade haft rätt och vetenskapen inte kunnat svara på dessa frågor så innebär ju inte det per automatik att religion skulle ha något att tillföra. Både vetenskap och religion skulle kunna stå svarslösa samtidigt.
Att smyga in så många konstigheter i en och samma mening är nästan beundransvärt. Det hade nog blivit fler rätt om han bara slumpat ut orden.
Så Lars Adaktusson har lyckats sätta samman ännu en krönika som enbart består av retoriska trick, tomma påståenden och felaktigheter. Detta trots att han uppenbarligen har hög intellektuell kapacitet vad det gäller att resonera kring andra frågor. Finns det överhuvudtaget något bättre exempel än Lars Adaktusson på hur religion förblindar och fördummar än de här två krönikorna som han publicerat om Humanisterna?
Att "göra en Adaktusson" kanske är ett lämpligt uttryck att använda när i övrigt intelligenta människor blottar religion som sin blinda fläck?
Det är av den här orsaken religiösa förklaringar är portförbjudna inom vetenskapen. Religiösa förklaringar kan förklara precis vad som helst och därför kan de inte förklara någonting. Religion ger svar bara till den som inte vill reflektera, den som inte vill ge verkligheten en riktig chans att förklara sig själv.
Därför är det ironiskt att Lars Adaktusson i sin senaste krönika kritiserar Humanisterna med just vinklingen att vi inte reflekterar tillräckligt. De flesta ateister, agnostiker och Humanister vittnar istället om att det är reflektion kring tillvarons mysterier som är det som har lett fram till en icke-tro på Gud.
Adaktusson verkar desperat försöka att på något sätt rädda sin trovärdighet efter sin katastrofala förra krönika. Men hur går han till väga? Först lyfter han fram en mängd aggressiva och otrevliga uttalanden som han hittat "i mejl, på webbsidor och bloggar". Det är alltså inte Humanisterna som står bakom dessa uttalanden, utan han använder sig av det beprövade tricket "guilt by association". Någon smuts smetar säkert av sig, även om knepet egentligen är lätt att genomskåda.
Sedan påstår han att Humanisternas ser "religionen som roten till allt elände". Det här är helt enkelt inte sant. Det finns många orsaker till elände i världen. Religion är en av orsakerna, men definitivt inte den enda.
Så levererar han följande pärla: "Humanisterna attackerar människors gudstro i grunden, men ifrågasätter också lagstiftningen som garanterar den mänskliga rättigheten att utöva sin religion." Det här påståendet syftar förstås på debattartikeln i Expressen som kom i våras. Den artikeln var dock mest ämnad att påpeka att religion täcks av lagstiftningen om åsiktsfrihet. Därför behövs det inte någon speciell lagstiftning om just religion: "Religionsfriheten tillför här ingenting. Den ger inga rättigheter eller friheter som inte redan är skyddade av övriga lagstadgade rättigheter." Inget angrepp på friheten att utöva sin religion, således, utan bara ett förslag för att förenkla lagstiftningen.
Så vad blir det kvar av Adaktussons kritik när man rensat bort "guilt by association" och falska påståenden? Inte mycket. Det han förmodligen egentligen vill ha fram kommer inte förrän mot slutet. Han tycker tydligen att religion tillför någonting, fast han framför det på ett märkligt sätt.
Det är sant att religiositet och andlighet inte bygger på mänsklig vetenskap – lika sant som att ateismen står utan svar på tillvarons största frågor, om världsalltets uppkomst och livets mening.Delvis har han rätt, för ateism innebär bara att man inte tror på gudar, ingenting mer och ingenting mindre. Hans påstående är därför ungefär lika relevant som att "de som inte tror på enhörningar kan inte förklara hur världen uppkom".
För att vara generös får man kanske anta att han egentligen menar "vetenskapen" där han skriver "ateismen", för annars blir hans påstående meningslöst. Fast då har han helt enkelt fel, för visst kan vetenskapen ge svar på frågor om världsalltets uppkomst och livets mening.
Hela resonemanget bygger dock på på en felaktig premiss, för även om han hade haft rätt och vetenskapen inte kunnat svara på dessa frågor så innebär ju inte det per automatik att religion skulle ha något att tillföra. Både vetenskap och religion skulle kunna stå svarslösa samtidigt.
Att smyga in så många konstigheter i en och samma mening är nästan beundransvärt. Det hade nog blivit fler rätt om han bara slumpat ut orden.
Så Lars Adaktusson har lyckats sätta samman ännu en krönika som enbart består av retoriska trick, tomma påståenden och felaktigheter. Detta trots att han uppenbarligen har hög intellektuell kapacitet vad det gäller att resonera kring andra frågor. Finns det överhuvudtaget något bättre exempel än Lars Adaktusson på hur religion förblindar och fördummar än de här två krönikorna som han publicerat om Humanisterna?
Att "göra en Adaktusson" kanske är ett lämpligt uttryck att använda när i övrigt intelligenta människor blottar religion som sin blinda fläck?
16 dec. 2008
Skolan ska inte ta ställning i trosfrågor
Idag ongör sig Alf Svensson på SvD Brännpunkt över att en rektor i Småland beslutat att skolavslutningen inte ska ske i kyrkan. Hans poäng verkar vara att han vill bevara kulturarvet och att vi förlorar kunskapen om kristendomen om att barnen ej längre tvingas till kyrkan.
Jag tror Alf Svensson är glad att inte Romarnas försvar av kulturarvet på sin tid fungerade bättre än det gjorde. För då hade aldrig kristendomen blivit den dominerande religionen i Europa. Men liksom antiken en gång tog slut så har medeltiden nu också övergått i en annan tidsålder. Idag vet vi att kultur är något föränderligt och inte något statiskt. Att hela tiden önska sig tillbaka till sin egen glorifierade barndom är inget sätt att hantera dagens samhälle.
Skolan ska framför allt inte ta ställning i åsikts- och trosfrågor. Till skolans uppgift hör t.ex. inte att propagera för kristendom framför islam, eller ateism framför hinduism. Skolan ska vara neutral. Därför är det aldrig motiverat att hålla ett gemensamt firande för alla skolbarn i en gudstjänstlokal.
Vad gäller kunskap om kristendomen så har nog dock få något att invända. En bra religionsundervisning har en viktig roll i den svenska skolan. Men en sådan innehåller inte bara undervisning om kristendom, utan även om islam, hinduism, buddhism, taoism, och inte minst humanism.
Heder åt den rektor i Småland som vågade stå upp för samhällets grundprinciper och tillåta firandet av skolavslutningen på en plats ämnad åt alla.
(Även publicerad på Lindenfors blogg)
Jag tror Alf Svensson är glad att inte Romarnas försvar av kulturarvet på sin tid fungerade bättre än det gjorde. För då hade aldrig kristendomen blivit den dominerande religionen i Europa. Men liksom antiken en gång tog slut så har medeltiden nu också övergått i en annan tidsålder. Idag vet vi att kultur är något föränderligt och inte något statiskt. Att hela tiden önska sig tillbaka till sin egen glorifierade barndom är inget sätt att hantera dagens samhälle.
Skolan ska framför allt inte ta ställning i åsikts- och trosfrågor. Till skolans uppgift hör t.ex. inte att propagera för kristendom framför islam, eller ateism framför hinduism. Skolan ska vara neutral. Därför är det aldrig motiverat att hålla ett gemensamt firande för alla skolbarn i en gudstjänstlokal.
Vad gäller kunskap om kristendomen så har nog dock få något att invända. En bra religionsundervisning har en viktig roll i den svenska skolan. Men en sådan innehåller inte bara undervisning om kristendom, utan även om islam, hinduism, buddhism, taoism, och inte minst humanism.
Heder åt den rektor i Småland som vågade stå upp för samhällets grundprinciper och tillåta firandet av skolavslutningen på en plats ämnad åt alla.
(Även publicerad på Lindenfors blogg)
Edit: Nu finns även en omröstning på sidan med frågan "Tycker du att skolor bör hålla sina avslutningar i kyrkan?" Gå dit och rösta nej!
12 dec. 2008
Jultomten tar dig till helvetet
Som vi tidigare rapporterat här på Humanistbloggen så har en ateistgrupp i delstaten Washington i USA närmast mirakulöst lyckats få tillstånd att ha en skylt i kongresshuset - brevid julkrubban - där man påpekar att julen egentligen är ett firande av midvintersolståndet. Det är är förstås oacceptabelt för de mer intoleranta kristna i landet.
Nu har därför Westboro Baptist Church (ifrån Kansas! - har de inget eget kongresshus i Kansas?!) begärt att få sätta upp en motskylt med den här texten:
Nu har därför Westboro Baptist Church (ifrån Kansas! - har de inget eget kongresshus i Kansas?!) begärt att få sätta upp en motskylt med den här texten:
You'd better watch out, get ready to cry,Allt för att göra reklam för det kristna glädjebudskapet så här i jultider, får man förmoda.
You'd better go hide, I'm telling you why
'cuz Santa Claus will take you to hell.
He is your favorite idol, you worship at his feet,
but when you stand before your God He won't help you take the heat.
So get this fact straight:
you're feeling God's hate,
Santa's to blame for the economy's fate,
Santa Claus will take you to hell.
11 dec. 2008
Julklappstips för Kristna som inte blir bönhörda
Ber du till Gud utan att bli bönhörd? Låt vetenskapen hjälpa dig på traven! Förstärk bara bönsignalerna med den här apparaten så kan du få precis vad du vill av Gud. Du kan inte gå på minus!
(Även publicerat på Lindenfors blogg)
(Även publicerat på Lindenfors blogg)
10 dec. 2008
Unga Humanister har skaffat egen hemsida
Nu har Unga humanister startat sin egen hemsida. Du kan hälsa på dem här: www.unghum.se
9 dec. 2008
6 dec. 2008
Sturmark gör tittarsucce
Christer Sturmarks gudlösa program "Sturmark möter" gör tittarsuccé.
I säsongens andra program dubblerade han sina tittarsiffror till 45 000 tittare. Tidningen Dagen jämför dessa tittarsifforna med siffrorna från "Guds hus" vars andra program enbart lockade 20 000.
I säsongens andra program dubblerade han sina tittarsiffror till 45 000 tittare. Tidningen Dagen jämför dessa tittarsifforna med siffrorna från "Guds hus" vars andra program enbart lockade 20 000.
5 dec. 2008
Du skall inte stjäla (om det inte är i kristendomens namn)
Om man vill främja en lära som man påstår går ut på att vända andra kinden till, ge allmosor till de fattiga, inte mörda och inte stjäla, vad ska man göra då?
En del kristna verkar ha väldigt svårt för att komma fram till någon sorts entydigt svar på den här frågan. Det finns till exempel kristna som startar krig för kristendomen (vända andra kinden till?), samlar skatter på hög (ge allmosor?), och dödar abortläkare (inte mörda?). Allt detta för att främja sin religion. Hade det inte varit bättre att leva som man lär?
Det senaste exemplet i den närmast oändliga raden av sådana här exempel gäller stöld. I staten Washington i USA har en ateistgrupp i år närmast mirakulöst lyckats få tillstånd att ha en skylt i kongresshuset - brevid julkrubban - där man påpekar att julen egentligen är ett firande av midvintersolståndet. Det gick förstås inte för sig. Så för att främja sin lära gick en grupp kristna resolut in och stal skylten.
På fotbollsspråk kallas det "självmål".
En del kristna verkar ha väldigt svårt för att komma fram till någon sorts entydigt svar på den här frågan. Det finns till exempel kristna som startar krig för kristendomen (vända andra kinden till?), samlar skatter på hög (ge allmosor?), och dödar abortläkare (inte mörda?). Allt detta för att främja sin religion. Hade det inte varit bättre att leva som man lär?
Det senaste exemplet i den närmast oändliga raden av sådana här exempel gäller stöld. I staten Washington i USA har en ateistgrupp i år närmast mirakulöst lyckats få tillstånd att ha en skylt i kongresshuset - brevid julkrubban - där man påpekar att julen egentligen är ett firande av midvintersolståndet. Det gick förstås inte för sig. Så för att främja sin lära gick en grupp kristna resolut in och stal skylten.
På fotbollsspråk kallas det "självmål".
3 dec. 2008
Kärleken finns, men Gud finns nog inte
Lars Adaktusson skriver idag i SvD något som måste vara det mest korkade angreppet på Humanisterna hittills, och då ska man veta att konkurrensen om den positionen är mördande.
Adaktusson beskriver i sin artikel Humanisternas idéer och verksamhet, fast med en central skillnad; han byter konsekvent ut formuleringar om religion och gudstro mot ordet "kärlek". Effekten blir förstås oerhört obehaglig. Är Humanisterna verkligen emot kärlek? Påstår vi att kärleken har orsakat stor skada genom historien? Att kärleken inte passar in i ett modernt och upplyst samhälle?
Det lika korta som självklara svaret är förstås "nej". Tvärtom tycker Humanisterna att kärlek är viktigt och något som bör prägla både förhållanden mellan människor och samhället i stort. Det är t.ex. därför vi arbetar för att äktenskapslagstiftningen ska vara lika för par av samma kön som för par av olika kön. Vi anser att det är fel att det uttryck för kärlek som ett äktenskap representerar - oavsett kön på de ingående parterna - ska begränsas på det sätt som nu är fallet.
Adaktusson valde att ersätta "religion" med ordet "kärlek". Varför valde han inte istället "krig"? Eller "förtryck"? Eller "vidskeplighet"? Religion är ett månfacetterat fenomen med både negativa och positiva sidor. Att bara lyfta fram "kärlek" är gravt missvisande.
Så vad vill egentligen Adaktusson med sin drapa? Så här avslutar han sin artikel:
Åtskilliga ideologier och samhällssystem har genom historien försökt utplåna människans mest centrala men ickerationella behov. Ändå är och förblir andligheten av fundamental betydelse – för våra värderingar, för vår kultur och vår historia; men framför allt för att den möter tillvarons mest brännande frågeställningar.
Fortsatt fusk med icke-synonymer, således, för "religion" och "andlighet" är inte samma sak. Den upplevelse man kan få av att lyssna på musik, vandra i bergen, bevittna en ceremoni i ett hinduiskt tempel, eller vad man nu får sina andliga upplevelser ifrån, kan upplevas både i och utanför religiösa sammanhang. Religion och andlighet har ingen nödvändig koppling. Att lyssna på en tråkig predikan i någon halvtom ouppvärmd stadskyrka ger inte ett uns av andlig upplevelse. Och Humanisterna försöker definitivt inte "utplåna människans mest centrala men ickerationella behov"; det har Adaktusson (också) hittat på.
Vad gäller betydelsen av andlighet för "våra värderingar, för vår kultur och vår historia" får man hålla med. Visst är det viktigt. Problemen uppstår när någon börjar godkänna och underkänna andliga upplevelser; när någon begränsar möjligheterna till dessa upplevelser genom att sätta upp regelböcker (bibeln, koranen) och domare (präster, biskopar, påvar); när man blir anvisad speciella ställen att få sådana upplevelser på (kyrkor, tempel); eller när någon försöker tuta i en att man måste tro på varelser som inte existerar för att få vara med och diskutera värderingar. Den här begränsningen av det mänskliga behovet av andliga upplevelser och värderingar är ett av religionens stora problem.
Man skulle utifrån hans artikel kunna tro att Lars Adaktusson är i behov av en synonymordbok och en snabbkurs i filosofi. Men om man vidgar synfältet och betraktar hans insatser som journalist är det uppenbart att han är allmänbildad och snabbt kan sätta sig in i en mängd ämnen av de mest skilda slag. Så varför har han nu plötsligt tappat bort allt sitt kritiska tänkande?
Svaret är väl egentligen uppenbart? Lars Adaktusson är ett paradexempel på hur religion förblindar och fördummar.
28 nov. 2008
Det är barnsligt att tro
En forskare vid universitetet i Oxford, Justin Barrett, hävdar att barn är predisponerade att tro på en övernaturlig kraft eftersom de naturligt antar att allt i världen händer av en anledning.
Som argument för sin sak refererar han till ett fleral studier. I en studie frågade man till exempel sex-sjuåringar varför den första fågeln kom till. Barnen svarade saker som "För att göra musik" och "För att det gör världen vacker." Ett annat experiment på 1-åringar visade att barn blev förvånade av en film där en rullande boll skapade en ordnad hög klossar från en oordnad.
Barret påstår att små barn har tro även när de inte blivit upplärda av familjen eller skolan, och menar att även barn som växt upp ensamma på en öde ö skulle tro på Gud.
Som forskare på kulturell och naturlig evolution kan jag bara hålla med. Barn är oerhört inställda på att finna orsaker till händelser, de tolkar in mening även där det inte finns någon. Det är en av de tänkbara evolutionära förklaringarna till religion. Barn är också väldigt inställda på att ta vuxnas ord för sanna. Kritiskt tänkande är något man måste lära sig.
Så är det här ett argument mot den vanliga ateistiska ståndpunkten att tro är något man måste lära sig? Både ja och nej. Tro på en mening bakom allt är förmodligen inte inlärt, men vilken form denna tro tar är det nästan säkert. Hur kan man annars förklara varför Hinduer nästan alltid har Hinduiska föräldrar? Om tron på Jesus vore något medfött skulle ju alla födas med en predisposition att dras mot kors, men så är det ju inte.
Så vad är slutsatsen av Barrets sammanfattning? Kanske att tro är något barn sysslar med?
Läs mer i Dagen eller Telegraph.
Som argument för sin sak refererar han till ett fleral studier. I en studie frågade man till exempel sex-sjuåringar varför den första fågeln kom till. Barnen svarade saker som "För att göra musik" och "För att det gör världen vacker." Ett annat experiment på 1-åringar visade att barn blev förvånade av en film där en rullande boll skapade en ordnad hög klossar från en oordnad.
Barret påstår att små barn har tro även när de inte blivit upplärda av familjen eller skolan, och menar att även barn som växt upp ensamma på en öde ö skulle tro på Gud.
Som forskare på kulturell och naturlig evolution kan jag bara hålla med. Barn är oerhört inställda på att finna orsaker till händelser, de tolkar in mening även där det inte finns någon. Det är en av de tänkbara evolutionära förklaringarna till religion. Barn är också väldigt inställda på att ta vuxnas ord för sanna. Kritiskt tänkande är något man måste lära sig.
Så är det här ett argument mot den vanliga ateistiska ståndpunkten att tro är något man måste lära sig? Både ja och nej. Tro på en mening bakom allt är förmodligen inte inlärt, men vilken form denna tro tar är det nästan säkert. Hur kan man annars förklara varför Hinduer nästan alltid har Hinduiska föräldrar? Om tron på Jesus vore något medfött skulle ju alla födas med en predisposition att dras mot kors, men så är det ju inte.
Så vad är slutsatsen av Barrets sammanfattning? Kanske att tro är något barn sysslar med?
Läs mer i Dagen eller Telegraph.
27 nov. 2008
Sturmark möter Eva Dahlgren
För er som är intresserade av att höra Eva Dahlgrens motiveringar för sin icke-religiösa livsåskådning så går det att se Christer Sturmarks möte med Dahlgren på webben. Speciellt intressant är att jämföra Dahlgrens mångfacetterade eftertäksamma motiveringar med den nidbild som nyligen formulerades av Claphaminstitutet.
Kristen häxjakt på barn
Nej tyvärr, rubriken är bokstavlig.
I Nigeria leder pastorer från evangelister och sjundedagsadventister en häxhysteri där barn, och även spädbarn, anklagas för att vara häxor och utsätts för våldsam exorcism samt om den "misslyckas" misshandlas, kastas ut eller dödas av deras desperata och skräckslagna föräldrar.
Brittiska Channel 4 programmet Dispatches har dokumenterat övergreppen:
Gary and Sam [Ikpe-Itauma] introduce Dispatches to some of the rescued children who have been through unimaginable horrors, such as Ekemeni, aged 13, who was tied up with chicken wire and starved and beaten for two weeks, and Mary, aged 14, who was burnt with acid before her mother attempted to bury her alive. Other children display the hallmarks of witch-branding - acid burns and machete scars. Uma Eke, aged 17, has been left brain-damaged after having a three-inch nail driven into her skull.
Predikanter tjänar stora pengar på att bedriva denna smutsiga verksamhet. De tar betalt, ibland upp till en årslön, av föräldrar för att avhäxa deras barn samtidigt som de i kyrkorna underblåser skräcken och hysterin.
One preacher who calls himself 'The Bishop,' says he has made a fortune by carrying out 'deliverances' on children. He admits having killed 110 people in the past. Dispatches films him as he administers a mixture of pure alcohol, a substance known as 'African mercury' and his own blood to one child accused of witchcraft.
Redan för ett år sedan dokumenterade The Guardian dessa övergrepp och dess orsaker:
Although old tribal beliefs in witch doctors are not so deeply buried in people's memories, and although there had been indigenous Christians in Nigeria since the 19th century, it is American and Scottish Pentecostal and evangelical missionaries of the past 50 years who have shaped these fanatical beliefs. Evil spirits, satanic possessions and miracles can be found aplenty in the Bible, references to killing witches turn up in Exodus, Deuteronomy and Galatians, and literal interpretation of scriptures is a popular crowd-pleaser.
Lyckligtvis finns det de som orkar stå emot och som engagerar sig för dessa torterade och övergivna barn:
Tur att det finns människor med mod och medmänskligt engagemang där den religiösa galenskapen florerar. Stöd dem!
I Nigeria leder pastorer från evangelister och sjundedagsadventister en häxhysteri där barn, och även spädbarn, anklagas för att vara häxor och utsätts för våldsam exorcism samt om den "misslyckas" misshandlas, kastas ut eller dödas av deras desperata och skräckslagna föräldrar.
Brittiska Channel 4 programmet Dispatches har dokumenterat övergreppen:
Gary and Sam [Ikpe-Itauma] introduce Dispatches to some of the rescued children who have been through unimaginable horrors, such as Ekemeni, aged 13, who was tied up with chicken wire and starved and beaten for two weeks, and Mary, aged 14, who was burnt with acid before her mother attempted to bury her alive. Other children display the hallmarks of witch-branding - acid burns and machete scars. Uma Eke, aged 17, has been left brain-damaged after having a three-inch nail driven into her skull.
Predikanter tjänar stora pengar på att bedriva denna smutsiga verksamhet. De tar betalt, ibland upp till en årslön, av föräldrar för att avhäxa deras barn samtidigt som de i kyrkorna underblåser skräcken och hysterin.
One preacher who calls himself 'The Bishop,' says he has made a fortune by carrying out 'deliverances' on children. He admits having killed 110 people in the past. Dispatches films him as he administers a mixture of pure alcohol, a substance known as 'African mercury' and his own blood to one child accused of witchcraft.
Redan för ett år sedan dokumenterade The Guardian dessa övergrepp och dess orsaker:
Although old tribal beliefs in witch doctors are not so deeply buried in people's memories, and although there had been indigenous Christians in Nigeria since the 19th century, it is American and Scottish Pentecostal and evangelical missionaries of the past 50 years who have shaped these fanatical beliefs. Evil spirits, satanic possessions and miracles can be found aplenty in the Bible, references to killing witches turn up in Exodus, Deuteronomy and Galatians, and literal interpretation of scriptures is a popular crowd-pleaser.
Lyckligtvis finns det de som orkar stå emot och som engagerar sig för dessa torterade och övergivna barn:
Sam Ikpe-Itauma [och hans fru Elisabeth] is one of the few people in this area who does not believe what the evangelical 'prophets' are preaching. He opened his house to a few homeless waifs he came across, and now he tries his best to look after 131. [ December 2007]
'The neighbours were not happy with me and tell me "you are supporting witches". This project was an accident, I saw children being abandoned and it was very worrying. I started with three children, then every day it increased up to 15, so we had to open this new place,' he says. 'For every maybe five children we see on the streets, we believe one has been killed, although it could be more as neighbours turn a blind eye when a witch child disappears.
Ikpe-Itaumas skydd kallas Child Rights and Rehabilitation Network och stöds av Stepping Stones Nigeria.Tur att det finns människor med mod och medmänskligt engagemang där den religiösa galenskapen florerar. Stöd dem!
26 nov. 2008
Inga ateistiska annonser på bussar i Australien
Efter de lyckade ateistiska annonskampanjerna i London och Washington DC så tyckte The Atheist Foundation of Australia att det var dags för en likadan kampanj även i Australien. Så de startade en insamling av samma typ som använts i de föregående kampanjerna för att köpa annonsplatser.
Men då tog det stopp. Firman som handhar annonsplatserna vägrade.
De försökte först med budskapet "Ateism - för att det inte finns några trovärdiga bevis", men fick nej. Sen ändrade de buskapet till "Fira förnuftet" och försökte också med det mer humoristiska "Sovmorgon på söndagar", men allt vägrades.
Det är inte så att annonsfirman vägrar alla livsåskådningskampanjer. Bolaget, APN Outdoor har tidigare tillåtit bibelverser. Det är just den ateistiska kampanjen som inte tillåts.
Det är inte sådär jättsvårt att lista ut varför...
(Om någon skulle vilja dra igång en annonskampanj av brittisk modell, alltså med budskapet "Gud finns nog inte", så skulle ingen bli gladare än jag - det skulle vara fantastisk reklam för min barn- och ungdomsbok om en icke-religiös livsåskådning: en annonskampanj med en uppföljning. Annars finns också andra tänkbara budskap att annonsera ut. "God utan gud" "Humanisterna: etik på riktigt" "Gud är dålig för moralen", etc. Vad tror ni, är det en bra idé att ta till Sverige, det här med annonskampanj?)
Men då tog det stopp. Firman som handhar annonsplatserna vägrade.
De försökte först med budskapet "Ateism - för att det inte finns några trovärdiga bevis", men fick nej. Sen ändrade de buskapet till "Fira förnuftet" och försökte också med det mer humoristiska "Sovmorgon på söndagar", men allt vägrades.
Det är inte så att annonsfirman vägrar alla livsåskådningskampanjer. Bolaget, APN Outdoor har tidigare tillåtit bibelverser. Det är just den ateistiska kampanjen som inte tillåts.
Det är inte sådär jättsvårt att lista ut varför...
(Om någon skulle vilja dra igång en annonskampanj av brittisk modell, alltså med budskapet "Gud finns nog inte", så skulle ingen bli gladare än jag - det skulle vara fantastisk reklam för min barn- och ungdomsbok om en icke-religiös livsåskådning: en annonskampanj med en uppföljning. Annars finns också andra tänkbara budskap att annonsera ut. "God utan gud" "Humanisterna: etik på riktigt" "Gud är dålig för moralen", etc. Vad tror ni, är det en bra idé att ta till Sverige, det här med annonskampanj?)
25 nov. 2008
Wacko Jacko blir muslim
Michael Jackson har tagit ännu ett steg och konverterat till Islam. Det före detta Jehovas Vittnet konverterade genom att yttra orden "Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är hans profet" hemma hos Steve Porcaro i Los Angeles inför en lokal imam. I samband med ceremonin bytte han namn till Mikaeel. Enligt tidningen al-Bahrainia kommer Jackson nu gå över till att sjunga religiösa ballader på arabiska.
Undervisning i kristendom producerar ateister
En undersökning i Danmark bekräftar det många Humanister länge trott. Undervisning i religion gör det svårt att hålla fast vid en gudstro. Enligt tidningen Dagen så tror unga som gått igenom Danska kyrkans konfirmationsundervisnig mindre på Gud efteråt, inte mer.
Många Humanister har länge argumenterat för en bättre religionsundervisning i skolan. Ett aktuellt exempel är Christer Sturmarks Newsmill-artikel om frågan. Det som är den stora invändningen mot den nuvarande undervisningen är att den är för enkelspårigt inriktad på religioner från mellanöstern, och då framför allt Kristendom. Istället bör förstås flera livsåskådningar presenteras och jämföras med varandra. Detta borde vara en självklarhet i dagens både sekulariserade och multikulturella samhälle.
Framför allt en sekulär livsåskådning är gravt underrepresenterad och felaktigt presenterad i dagens läroböcker. En elev som får en komplett jämförelse av alternativa livsåskådningar har bäst chans att göra ett informerat val i slutändan. Det borde ligga i allas intresse, även de religiösas, att de som tror på Gud vet varför de gör det. Att ha "barnatro" i vuxen ålder kan aldrig vara något eftersträvansvärt.
(För en introduktion till en sekulär livsåskådning för ungdomar rekommenderas den här boken.)
Många Humanister har länge argumenterat för en bättre religionsundervisning i skolan. Ett aktuellt exempel är Christer Sturmarks Newsmill-artikel om frågan. Det som är den stora invändningen mot den nuvarande undervisningen är att den är för enkelspårigt inriktad på religioner från mellanöstern, och då framför allt Kristendom. Istället bör förstås flera livsåskådningar presenteras och jämföras med varandra. Detta borde vara en självklarhet i dagens både sekulariserade och multikulturella samhälle.
Framför allt en sekulär livsåskådning är gravt underrepresenterad och felaktigt presenterad i dagens läroböcker. En elev som får en komplett jämförelse av alternativa livsåskådningar har bäst chans att göra ett informerat val i slutändan. Det borde ligga i allas intresse, även de religiösas, att de som tror på Gud vet varför de gör det. Att ha "barnatro" i vuxen ålder kan aldrig vara något eftersträvansvärt.
(För en introduktion till en sekulär livsåskådning för ungdomar rekommenderas den här boken.)
23 nov. 2008
Humanisternas höstverksamhet
En intensiv höst med en rad seminarier, föredrag och mediala framträdanden har skapat extra mycket uppmärksamhet kring Humanisterna. Tillströmningen av nya medlemmar under september och oktober är rekordhög.
Hedeniuspriset till Per Kornhall
Med anledning av Ingemar Hedenius 100-årsdag hölls Humanismens dag den 25 oktober på temat ”Tro- och vetande då och nu”. PC Jersild m fl deltog i ett panelsamtal och dagen avslutades med föredrag om kreationism och utdelande av Hedeniuspriset till årets mottagare biologen Per Kornhall.
Se video från seminariet
Humanistisk livsåskådning i intervjuserie i TV8
Bokförlaget Fri Tanke i samarbete med Humanisterna och TV8 producerar en intervjuserie om ickereligiös och humanistisk livsåskådning i Sverige. I åtta avsnitt möter Christer Sturmark, ordförande i förbundet Humanisterna, en rad välkända svenskar som alla har en icke-religiös livssyn och ett naturligt, snarare än övernaturligt, förhållningsätt till verkligheten.
Under vintern diskuterar Sturmark religion och politik, vetenskap och pseudovetenskap, ateism, humanism och existentiella frågor med i tur och ordning Eva Dahlgren, PC Jersild, Björn Ulvaeus, Nyamko Sabuni, Christer Fuglesang, Kaj Fölster, Pernilla Ouis och Göran Lambertz.
Premiär i TV8 onsdagen den 26 november kl 21.00. Första gästen är Eva Dahlgren.
Musikalen DOGS
Lördag 22 november var det premiär för Lars Vilks musikal ”Dogs”, som följdes av en paneldiskussion. Humanisternas lokalavdelning i Stockholm var en av medarrangörerna och evenemanget fick stor uppmärksamhet i massmedia.
Kyrkoavgiften
Inför 1 november, sista dag för utträde ur Svenska kyrkan om man ska befrias från kyrkoavgift kommande år, presenterade vi statistik från hela landet över hur olika nivåer som tillämpas. Skillnaden i kyrkoavgift kan vara så stor som 0,61 procent jämfört med 1,75 procent av inkomsten. Mest sparar man förstås om man helt lämnar kyrkan.
Läs om undersökningen
Äktenskapsfrågan
Humanisternas ståndpunkt om civiläktenskap har fått mycket utrymme i medierna. Frågan har också varit en svår nöt att knäcka för riksdag och regering. I vissa åsikter sammanfaller vår linje med t ex olika frikyrkors, men det finns många problem och missuppfattningar i debatten.¨
Läs mer om aktuella artiklar:
SvD Brännpunkt
Newsmill
Morgan Johanssons blog
Officianter
En officiantutbildning över två veckoslut har blivit genomförd under oktober-november och nu kan förbundet snart presentera en rad nya förrättare för humanistiska ceremonier. Vi ska på detta område öka vårt utbud med det norska förbundet, som har haft en betydligt större verksamhet på området en längre tid. Redan nästa år planeras vi att utveckla våra insatser för att få fler utbildningar för dessa mycket efterfrågade tjänster.
Unga Humanister
Vårt ungdomsförbund samarbetar också med sin norska systerorganisation, där man nyligen deltog på ett seminarium i Oslo. Unga Humanister intensifierar för närvarande sin rekrytering för att nå ett stabilt högre medlemstal.
Gå med du också eller tipsa andra att registrera sig direkt på hemsidan. Det är gratis!
Hedeniuspriset till Per Kornhall
Med anledning av Ingemar Hedenius 100-årsdag hölls Humanismens dag den 25 oktober på temat ”Tro- och vetande då och nu”. PC Jersild m fl deltog i ett panelsamtal och dagen avslutades med föredrag om kreationism och utdelande av Hedeniuspriset till årets mottagare biologen Per Kornhall.
Se video från seminariet
Humanistisk livsåskådning i intervjuserie i TV8
Bokförlaget Fri Tanke i samarbete med Humanisterna och TV8 producerar en intervjuserie om ickereligiös och humanistisk livsåskådning i Sverige. I åtta avsnitt möter Christer Sturmark, ordförande i förbundet Humanisterna, en rad välkända svenskar som alla har en icke-religiös livssyn och ett naturligt, snarare än övernaturligt, förhållningsätt till verkligheten.
Under vintern diskuterar Sturmark religion och politik, vetenskap och pseudovetenskap, ateism, humanism och existentiella frågor med i tur och ordning Eva Dahlgren, PC Jersild, Björn Ulvaeus, Nyamko Sabuni, Christer Fuglesang, Kaj Fölster, Pernilla Ouis och Göran Lambertz.
Premiär i TV8 onsdagen den 26 november kl 21.00. Första gästen är Eva Dahlgren.
Musikalen DOGS
Lördag 22 november var det premiär för Lars Vilks musikal ”Dogs”, som följdes av en paneldiskussion. Humanisternas lokalavdelning i Stockholm var en av medarrangörerna och evenemanget fick stor uppmärksamhet i massmedia.
Kyrkoavgiften
Inför 1 november, sista dag för utträde ur Svenska kyrkan om man ska befrias från kyrkoavgift kommande år, presenterade vi statistik från hela landet över hur olika nivåer som tillämpas. Skillnaden i kyrkoavgift kan vara så stor som 0,61 procent jämfört med 1,75 procent av inkomsten. Mest sparar man förstås om man helt lämnar kyrkan.
Läs om undersökningen
Äktenskapsfrågan
Humanisternas ståndpunkt om civiläktenskap har fått mycket utrymme i medierna. Frågan har också varit en svår nöt att knäcka för riksdag och regering. I vissa åsikter sammanfaller vår linje med t ex olika frikyrkors, men det finns många problem och missuppfattningar i debatten.¨
Läs mer om aktuella artiklar:
SvD Brännpunkt
Newsmill
Morgan Johanssons blog
Officianter
En officiantutbildning över två veckoslut har blivit genomförd under oktober-november och nu kan förbundet snart presentera en rad nya förrättare för humanistiska ceremonier. Vi ska på detta område öka vårt utbud med det norska förbundet, som har haft en betydligt större verksamhet på området en längre tid. Redan nästa år planeras vi att utveckla våra insatser för att få fler utbildningar för dessa mycket efterfrågade tjänster.
Unga Humanister
Vårt ungdomsförbund samarbetar också med sin norska systerorganisation, där man nyligen deltog på ett seminarium i Oslo. Unga Humanister intensifierar för närvarande sin rekrytering för att nå ett stabilt högre medlemstal.
Gå med du också eller tipsa andra att registrera sig direkt på hemsidan. Det är gratis!
Predikan domsöndagen
Idag är det domsöndagen. Dagen till ära återpublicerar jag min predikan från domens dag 2007.
Gud är en dömande kraft, allvetande och omnipotent. Moses talar om gudakraftens våldsamma styrka i Mos 12:12
Gud visar också sin kraft i det han värnar släkters renhet.
Kristi Gud är den straffande guden. Frukta honom. Amen.
Gud är en dömande kraft, allvetande och omnipotent. Moses talar om gudakraftens våldsamma styrka i Mos 12:12
”Den natten skall jag gå fram genom Egypten och döda allt förstfött i landet, både människor och boskap, och alla Egyptens gudar skall drabbas av min dom - jag är Herren.” (Mos 12:12)Och denna vår herre rädes inte att ta ställning – för ett folk mot ett annat.
”De [israelserna] bröt upp från Ramses i första månaden, på femtonde dagen i första månaden. Dagen efter påsken tågade israeliterna dristigt ut i alla egypternas åsyn, medan egypterna begravde sina döda, alla de förstfödda som Herren hade dräpt. Så drabbades deras gudar av Herrens dom.” (Mos 33:5)När Gud vill straffa får han människor att synda.
”Om en människa syndar mot en annan, kan Gud medla. Men om någon syndar mot Herren, vem kan då medla?" De lyssnade dock inte på sin far, ty Herren ville deras död.” (1 Sam 2:25)Och de som syndar vet Gud hur man straffar. Slå inte enbart mot den som syndar utan även mot dennes barn, barnbarn och barnbarnbarn och alla efterföljande släkten. Det lär oss vad som hände Eli och hans söner.
”Det skall komma en dag då jag bryter din och din släkts livskraft, så att ingen i ditt hus når hög ålder. Du skall se med avund på var och en som får vara till gagn för Israel, och aldrig skall någon bli gammal i din släkt. Jag skall inte rycka bort alla de dina från tjänsten vid mitt altare, så att din blick slocknar och ditt livsmod vissnar. Men alla dina efterkommande skall dö i sina bästa år.” (1 Sam 2:32—33)Som alla föräldrar vet finns det inget straff som är värre än det som träffar barnen.
”Den dagen skall Eli och hans släkt drabbas av det som jag har hotat med. Allt skall uppfyllas, från början till slut. Jag skall låta honom veta att min dom över hans släkt står fast för all framtid, eftersom han har syndat och inte ingripit mot sina söner - han visste ju att de visade mig förakt. (1 Sam 3:12-13)Tänk på det innan nu syndar. Guds straff drabbar inte bara syndaren utan alla som kommer efter honom.
Gud visar också sin kraft i det han värnar släkters renhet.
”Vår Gud, vad kan vi då säga? Vi har ju övergivit dina bud, som du gav oss genom dina tjänare profeterna och som löd: Det land som ni skall ta i besittning är ett orent land. Folken i landet har i sin orenhet fyllt det med sina vidrigheter från den ena änden till den andra. Därför skall ni inte ge era döttrar åt deras söner och inte ta deras döttrar till hustrur åt era söner. Ni skall aldrig någonsin främja deras lycka och välfärd. Då skall ni bli starka och få njuta av allt det goda i landet och lämna det i arv åt era barn för all framtid?” (Est 9:10-12)Det Gud lär oss är att inte se till den enskilda människan. Alla som tillhör ett orent folk är orena. Den som gifter sig med någon från ett orent folk kommer att få sin dom.
”Du, Herre, Israels Gud, är rättvis - ändå är vi i dag en rest som räddats undan. Nu träder vi fram inför dig med vår skuld. Efter det som har hänt kan ingen undgå din dom." (Esr 9:15)Men Gud kan också bli våldsamt vred mot sitt eget folk och fälla en ohygglig dom.
”Därför säger Herren Gud: Ni har varit motsträvigare än de främmande folken runt omkring er, eftersom ni inte har följt mina bud och inte hållit er till mina lagar eller ens till de omgivande folkens lagar. Därför säger Herren Gud: Nu skall jag vända mig mot dig, Jerusalem. I dig skall jag fälla min dom i de främmande folkens åsyn. På grund av alla dina avskyvärda bruk skall jag göra med dig vad jag aldrig tidigare har gjort och aldrig senare kommer att göra. Ja, i dig skall föräldrar äta sina barn och barn äta sina föräldrar. Jag skall verkställa min dom över dig, och det som är kvar av dig skall jag sprida för alla vindar.Så talar Gud. Låt oss denna domsöndag huka oss i skräck för den dömande gudens våldsamma vrede. Vet att herrens straff inte endast drabbar de som förbrutit sig mot hans bud utan kan drabba vem som helst, när som helst. Bed till honom, lyd hans olika budskap. De är svåra att förstå och strida mot varandra, men du måste göra att du kan för att underkasta dig hans vilja.
Du har orenat min helgedom med alla dina vidriga beläten och alla dina avskyvärda bruk, och därför skall jag, så sant jag lever, säger Herren Gud, gå fram som en rakkniv, utan förskoning, utan barmhärtighet. En tredjedel av ditt folk skall dö av pest och gå under av svält inne i dig. En tredjedel skall falla för svärd utanför murarna. En tredjedel skall jag sprida för alla vindar.
Jag skall förfölja dem med draget svärd. Mitt raseri skall få fritt lopp tills jag släckt min vrede på folket och tagit hämnd. När jag har gett mitt raseri fritt lopp, då skall de inse att jag, Herren, har talat i svartsjuk vrede. Jag skall lägga dig i ruiner och göra dig till åtlöje bland folken runt omkring. Alla som går förbi skall se det. Du skall bli till skam och åtlöje, till skräck och varnagel för folken runt omkring, när jag i ursinnig vrede verkställer min dom och straffar dig.
Jag, Herren, har talat. Jag skall sända svältens grymma pilar mot er, och de skall förgöra er. Jag skall göra svälten värre och värre, jag skall låta brödet tryta. Jag skall släppa lös svält och grymma vilddjur mot dig, så att du berövas dina barn. Pest och död skall dra fram över dig när jag riktar svärdet mot dig. Jag, Herren, har talat.” (Hes 5:7-17)
Kristi Gud är den straffande guden. Frukta honom. Amen.
20 nov. 2008
Gudlös TV i TV8!
Humanisternas ordförande Christer Sturmark leder ny intervjuserie i TV8.
I åtta avsnitt möter vi en rad välkända svenskar som alla har en icke-religiös livssyn och ett naturligt, snarare än övernaturligt synsätt på verkligheten. Under vintern diskuterar Sturmark religion och politik, vetenskap och pseudovetenskap, ateism, humanism och existentiella frågor med i tur och ordning Eva Dahlgren, PC Jersild, Björn Ulvaeus, Nyamko Sabuni, Christer Fuglesang, Kaj Fölster, Pernilla Ouis och Göran Lambertz.
Häng med på en gudlös och humanistisk intervjuserie! Premiär i TV8 onsdagen den 26 november kl 21.00. Gäst i första programmet är Eva Dahlgren.
Följ programmet på dess egen blogg!
I åtta avsnitt möter vi en rad välkända svenskar som alla har en icke-religiös livssyn och ett naturligt, snarare än övernaturligt synsätt på verkligheten. Under vintern diskuterar Sturmark religion och politik, vetenskap och pseudovetenskap, ateism, humanism och existentiella frågor med i tur och ordning Eva Dahlgren, PC Jersild, Björn Ulvaeus, Nyamko Sabuni, Christer Fuglesang, Kaj Fölster, Pernilla Ouis och Göran Lambertz.
Häng med på en gudlös och humanistisk intervjuserie! Premiär i TV8 onsdagen den 26 november kl 21.00. Gäst i första programmet är Eva Dahlgren.
Följ programmet på dess egen blogg!
19 nov. 2008
Lars Vilks musikal DOGS har världspremiär
Lars Vilks musikal DOGS har äntligen världspremiär i Stockholm den 22 november
Musikalen DOGS följs upp med en paneldebatt för yttrandefrihet och mot religiöst förtryck
Religion och yttrandefrihet har blivit heta debattämnen, inte minst för att de leder till politiska frågor om mångkultur, respekt, förtryck och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
En del av den diskussionen fördes i samband med Lars Vilks teckningar av profeten Muhammed som rondellhund. Projektet med alla de händelser som det förde med sig har nu fått en dokumentär form genom Lars Vilks musikal Dogs.
Det har tagit lång tid att både finna en plats för musikalen och att finna villiga medarbetare eftersom ämnet är känsligt. Den bästa lösningen var att göra musikalen i videoformat. DOGS leder åskådaren från inledningen med "De kränktas kör” genom demonstrationer till dödshot och debatter. Dessutom visas en musikal i musikalen, "Life of Prophet M." (en lättsam parallell till "Life of Brian") i tre delar.
Lars Vilks, Ex-muslimerna och Humanisterna Stockholm inbjuder nu till Världspremiären av Lars Vilks musikal DOGS med en efterföljande paneldebatt om yttrandefrihet och religiöst förtryck
LÖRDAGEN DEN 22 NOVEMBER Klockan 12.00 – 16.00 i Z-salen i ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm.
I panelen medverkar förutom Lars Vilks även bl a, Mina Ahadi, ordförande för Centralrådet för Ex-muslimerna i Tyskland, Maryam Namazie, ordförande för Centralrådet för Ex-muslimerna i England, Rebecca Hybbinette och Ingwar Åhman-Eklund från Humanisterna Stockholm samt Jens Ganman författare till musikalen ”Svart som synden”. Moderatorer är Afsaneh Vahdat, Ex-muslimerna och Ellis Wohlner, Humanisterna Stockholm.
Musikalen kommer att bevakas av internationella media som ex.vis BBC.
Entré 50 kronor. Biljetter kan beställas via e-post till stockholm@humanisterna.se
Se gärna trailern för DOGS: www.vilksdogs.se
18 nov. 2008
Livsåskådningar som samlarkort
The New Humanist presenterar i senaste numret livsåskådningar som samlarkort. Här är några:
Samla alla härifrån.
Samla alla härifrån.
Humanisterna är inte eniga med kd i äktenskapsfrågan
I ekots lördagsintervju påstod Mats Odell att Humanisterna delar Kristdemokraternas syn på äktenskapsfrågan. "Jamen humanisterna Morgan Johansson och Christer Sturmark är med på vår modell!"
Det påståendet är både osant och vilseledande.
Humanisternas förslag är istället att civila äktenskap ska vara den enda giltiga juridiska formen i Sverige. Ingenstans längs vägen har Humanisterna gått med på att reservera ordet "äktenskap" för kyrkliga vigslar.
Christer Sturmark och Morgan Johansson svarar båda på Mats Odells påståenden.
Det påståendet är både osant och vilseledande.
Humanisternas förslag är istället att civila äktenskap ska vara den enda giltiga juridiska formen i Sverige. Ingenstans längs vägen har Humanisterna gått med på att reservera ordet "äktenskap" för kyrkliga vigslar.
Christer Sturmark och Morgan Johansson svarar båda på Mats Odells påståenden.
16 nov. 2008
Skam över Claphaminstitutet
I januari i år bildades Claphminstitutet. Enligt deras egen hemsida så är institutet “en tankesmedja och ett forskningsinstitut som forskar, skriver, och publicerar material i form av rapporter, artiklar och böcker.” Som Humanist blir man förstås glad över ett sådant institut. En ny intressant motpart! Så blev också den andra artikeln som institutet skrev under på en samproduktion med Christer Sturmark. Lite medial draghjälp skadar förstås inte.
Så här långt är det lite oklart exakt vad forskningen ska gå ut på, men institutet har publicerat en rad debattartiklar i dagspressen. Dessa har mest handlat om äktenskapet (bevara), men också om homosexualitet (mot), ansvarigt sexuellt beteende (dvs avhållsamhet - för), och kristendom (för), bara för att nämna några. Allt är som sig bör, med andra ord.
Men så har det nu kommit en artikel om Eva Dahlgren i Norrbottenskuriren med anledning av att Dahlgren blev intervjuad förförra numret av Humanisten om sin väg till ateismen. Vägen var lång och krokig, med mycket själssökande och tankemöda. Allt detta kom fram i intervjun i Humanisten. Här är ett avsnitt som exempel:
Eva Dahlgren (ED): Det var under en lång vistelse i Grekland, på en liten ö som heter Patmos. Ön dominerades av ett kloster. Man bodde i en vik omgiven av två berg: högst upp på det ena låg klostret och på det andra hade munkarna sin trädgård, med ett gigantiskt neonkors som tändes på kvällarna. Jag var verkligen öppen och sökande, som jag alltid varit. Jag kände en enorm frid där, och jag förknippade den med prästerna på ön och kände att nu kommer jag att bli jättereligiös – vad härligt! Men det blev återigen så att jag insåg kyrkans hela förljugenhet: prästerna kunde vattna sin trädgård, prästerna hade mikrovågsugn, prästerna hade bilar, prästerna bestämde allting. Så när jag åkte därifrån efter tre veckor började jag ifrågasätta precis allt. Jag tänkte att om gud verkligen finns så kan han inte ha dessa representanter som sina utvalda. Det var svårt att få ihop tanken på den kraftfulle guden och hans oerhört dåliga omdöme när det gällde bundsförvanter.
Efter den vistelsen la jag tanken på gud på hyllan och levde som en typisk garderingstroende. Som att det är bra att ha en gud till hands om en katastrof skulle inträffa. Och som de flesta människor har jag inte behövt ta reda på vad jag tror eller inte tror på – tills för ett halvår sen.
Christer Sturmark (CS): Vad hände då?
ED: Jag blev kontaktad av Svenska kyrkan som ville att jag skulle skriva texten till ett nytt Requiem. De hade insett att de verk som finns inte är direkt tröstande för dem som söker sig till kyrkan i katastrofsituationer. Texterna bygger väldigt mycket på att man har dragit olycka över sig själv. Nu ville de skapa ett nytt verk och kompositören Jan Sandström skulle skriva musiken. Jag blev smickrad, även om jag kände att jag var ett politiskt korrekt val.
Jag hade möte med en kille som har något slags musikroll i kyrkan. Vi sitter och pratar om hur det ska vara, han visar mig texter till befintliga Requiem, och jag känner verkligen att jag skulle kunna skriva en tröstande text för människor i en sådan situation. Men så kommer frågan: ”Tror du på Gud?”. Och jag kan bara svara: ”Jag vet inte.” ”Men det är ju rätt viktigt att du kan definiera din tro”, fortsätter han. ”Jag får väl ta reda på det då!”, säger jag. ”Okej”, svarar han. ”Jag återkommer om tre veckor!”
CS: Oj, hur gjorde du då?
ED: Först tänkte jag att det är ju omöjligt att ta reda på! Samtidigt kände jag att detta var en stor ynnest. Det flesta människor lever hela sina liv utan att bry sig om det, eller behöver kanske inte utforska det. Men nu skulle alltså jag – på tre veckor – ta reda på om Gud fanns eller inte!
I tre veckor promenerade jag runt Riddarfjärden. Jag tänkte igenom mitt liv, allt som hade hänt. Jag tänkte över det rimliga, tänkte över mitt behov. Jag talade med Gud och sa: ”Kom igen nu då! Visa dig för mig! Här har du en helt normal artist som är villig att bli din tjänare.” Men det var helt tyst. Och ju mer jag trängde in i frågan, desto tydligare såg jag det absurda. Och framför allt kände jag, att jag vill inte tro på Gud. Jag kände att det låg ett slags omänsklighet i gudstron, som jag inte tyckte om. Jag ville tro på oss som är här. Att vi måste ta vårt ansvar. Så egentligen lämnade jag frågan med: ”Jag skiter i om Gud finns eller inte, men för mig så är han inte här.” Med påföljd att jag inte heller tog uppdraget som textförfattare. De frågade om jag inte kunde vara agnostiker, men jag sa ”nej, tyvärr!”.
CS: Det är intressant att du använder ordet omänsklighet! Det kan ju låta konstigt att det skulle vara omänskligt att tro på Gud, men det är precis vad det är – att överlämna ansvaret för människans moral och handlingar till någon annan, eller något annat än oss själva.
ED: Ja, det kändes verkligen absurt. Och att jag är 47 år gammal och inte tidigare har tagit ställning till någonting som är så otroligt viktigt.
Det här är del av en längre intervju, men ni förstår andemeningen. Det var inte direkt ett lättvindligt beslut för Dahlgren att bli ateist.
Vad lyfter Claphaminstitutet fram ur det här? Jo, det här citatet: “Jag skiter i om Gud finns eller inte.” Sen bygger de en hel debattartikel på hur lättvindligt Eva Dahlgren har kommit fram till sin ateism:
Eva Dahlgren har haft hela 17 år på sig att fundera över vem som tänder stjärnorna. Och till slut avfärdar hon frågan med förklaringen att hon helt enkelt inte vill att Gud ska finnas, så därför struntar hon i vilket. Onekligen en anmärkningsvärd motivering för en fråga med sådan dignitet.
Nej, som vi just kunde läsa så var det inte på det sättet.
Av särkskilt intresse är att en av artikelförfattarna, Per Ewert, dessutom skrivit en bok med namnet “Vem tänder stjärnorna?” - precis som Eva Dahlgrens låttitel. Men inte nog med att han stulit hennes låttitel titel till sin bok, han har dessutom mage att förenkla och förfalska hennes långa väg till ateismen.
Den här formen av oärligt debatterande har inte förekommit särskilt frekvent i Sverige tidigare, men det finns gott om exempel från USA. Här gäller uppenbarligen inte att argumentera för kristendomen genom att vara någon sorts moraliskt exempel, utan att genom lögner eller andra (alla?) till buds stående medel “värva själar till Jesus”.
Om jag fortfarande hade varit kristen hade jag skämts över att någon hade mage att agera på det här sättet i min religions namn. Nu tycker jag bara det är tragiskt.
Men nog bör de skämmas för sin oärlighet, författarna till den där artikeln. Skämmas ordentligt.
(Även publicerat på Lindenfors blogg)
13 nov. 2008
Hur man gör medkänsla exkluderande
Det här är en så pricksäker text av Dan Gardner i Ottawa Citizen att jag bara översatt den.
Den vackra, lyckliga, toleranta sidan av religion
"TED", det internationella forumet för ideer, sponsrar ett fascinerande projekt: För att "fira medkänsla" och "främja samarbete mellan världens religioner" så stöder TED en websida där människor är inbjudna att skriva en "deklaration kapabel att inspirera världen att fokusera på vad de stora religionerna delar, istället för på vad som skiljer dem."
Underligt nog är den här övningen i global inkluderande verksamhet bara riktad mot de tre Abrahamiska religionerna: Judendom, Kristendom och Islam, så det är inte så globalt eller inkluderande som det utger sig för att vara. Men låt oss inte vara missunsamma, eller hur? Sprid kärlek!
Så vad delar dessa religioner? Här kommer några ödmjuka förslag.
1. Alla tre religionerna omfamnar heliga böcker som innehåller avsnitt med förbluffande mycket våld, till och med folkmord. I alla tre religionerna har detta våld stöd av Gud.
2. Alla tre religionerna omfamnar påstått heliga böcker som har en ibland chockerande grad av fördomar mot andra stammar och trosinriktningar.
3. Alla tre religionerna omfamnar påstått heliga böcker som propagerar för sexism och våldsam homofobi. (Om tredje moseboken (Leviticus) hade skrivits idag så hade författaren, i de flesta västerländska länder, blivit dömd för hets mot folkgrupp och arresterad.)
4. Alla tre religionerna har, vid diverse tidpunkter, aktivt förordat och praktiserat de avsnitt av hemskheter som står i deras heliga böcker. En signifikant andel av anhängarna gör så fortfarande.
Ja, alla tre religionerna har också inspirerat konst, kärlek och medkänsla vid diverse tillfällen genom historien. Fantastiskt. Men jag är rätt säker att de som flockas för att "fira medkänslan" kommer att skriva om detta själva. Jag ville bara att de inte skulle missa de mindre fantastiska kvaliteter som deras religioner också har.
Fler förslag? Vad mer har de Abrahamiska religionerna gemensamt?
Av Dan Gardner
Den vackra, lyckliga, toleranta sidan av religion
"TED", det internationella forumet för ideer, sponsrar ett fascinerande projekt: För att "fira medkänsla" och "främja samarbete mellan världens religioner" så stöder TED en websida där människor är inbjudna att skriva en "deklaration kapabel att inspirera världen att fokusera på vad de stora religionerna delar, istället för på vad som skiljer dem."
Underligt nog är den här övningen i global inkluderande verksamhet bara riktad mot de tre Abrahamiska religionerna: Judendom, Kristendom och Islam, så det är inte så globalt eller inkluderande som det utger sig för att vara. Men låt oss inte vara missunsamma, eller hur? Sprid kärlek!
Så vad delar dessa religioner? Här kommer några ödmjuka förslag.
1. Alla tre religionerna omfamnar heliga böcker som innehåller avsnitt med förbluffande mycket våld, till och med folkmord. I alla tre religionerna har detta våld stöd av Gud.
2. Alla tre religionerna omfamnar påstått heliga böcker som har en ibland chockerande grad av fördomar mot andra stammar och trosinriktningar.
3. Alla tre religionerna omfamnar påstått heliga böcker som propagerar för sexism och våldsam homofobi. (Om tredje moseboken (Leviticus) hade skrivits idag så hade författaren, i de flesta västerländska länder, blivit dömd för hets mot folkgrupp och arresterad.)
4. Alla tre religionerna har, vid diverse tidpunkter, aktivt förordat och praktiserat de avsnitt av hemskheter som står i deras heliga böcker. En signifikant andel av anhängarna gör så fortfarande.
Ja, alla tre religionerna har också inspirerat konst, kärlek och medkänsla vid diverse tillfällen genom historien. Fantastiskt. Men jag är rätt säker att de som flockas för att "fira medkänslan" kommer att skriva om detta själva. Jag ville bara att de inte skulle missa de mindre fantastiska kvaliteter som deras religioner också har.
Fler förslag? Vad mer har de Abrahamiska religionerna gemensamt?
Av Dan Gardner
12 nov. 2008
Ny ateistisk busskampanj - den här gången i USA
Efter den lyckade ateistiska busskampanjen i England har American Humanist Association nu startat en liknande kampanj i USA. Budskapet den här gången är "Why believe in a god? Just be good for goodness' sake". Budskapet publicerades i gårdagens New York Times och Washington Post, och kommer snart att stå på sidorna, baksidorna samt insidan av 200 bussar i Washington DC.
Läs mer på kampanjens hemsida och i Amerikanska Humanisternas pressmeddelande. Eller varför inte i Dagen?
Läs mer på kampanjens hemsida och i Amerikanska Humanisternas pressmeddelande. Eller varför inte i Dagen?
11 nov. 2008
Har religiösa svårt att läsa innantill?
Eskil Jonsson är ekonomie doktor och forskare i religion, ekonomi och hållbar utveckling. Beundransvärda meriter. Han arbetar också för nedrustning vilket är en beundransvärd uppgift. Men han gör det genom att förespråka att kristendom ska ersätta kapitalism. Provade vi inte det under medeltiden? Det funkade inget vidare.
I en artikel på SvD Brännpunkt gör Eskil Jonsson följande analys:
“I den rika världen presenteras nu gigantiska räddningspaket som ett slags offer för att tillfredsställa ”Marknadsmammon”, som verkar ha svårt att bli riktigt nöjd.”
“Tyvärr har även kyrkan i Väst ofta anammat den moderna tidsandan ifråga om finansiering, företagstänkande och hierarkiska maktstrukturer. Istället bör även affärsföretag ha sociala syften.”
En skum analys, kan man kan säga. “Tillfredsställa Marknadsmammon” är förmodligen menat som en metafor, men för vad? Räddningspaketen är ju till för att rädda småspararnas pengar. Och vilket syfte företagsverksamhet har måste väl rimligtvis vara upp till företagaren?
Kanske kan Jonssons psykedeliska analys bero på att han verkar ha lite svårt att läsa innantill? Han skriver nämligen också följande:
“Om kyrkan och andra religioner ska kunna bli trovärdiga i kampen för fred och försoning måste de vara förebilder för fred och enhet. I spetsen för nedrustning behövs inte minst kristna, judar och muslimer. De har i sina urkunder försoning och rättvisa som främsta ”varumärke”, men är kanske mer än andra involverade i krig.”
“Den kristna förvaltarskapstanken som handlar om rättvisa, försoning och ömsesidigt ansvar går som en röd tråd genom nästan alla religioners heliga skrifter.”
Har Jonsson överhuvudtaget läst Gamla Testamentet, för att inte tala om Koranen? “Försoning och rättivisa”? “Förvaltarskapstanke”? Det kanske är den här skrivningen som han syftar på: “Himlen skall lösas upp som rök, jorden slitas ut som en klädnad och dess invånare dö som flugor.” Jesaja 51:6 Den brukar citeras av kristna som inte vill ta ekologiska hänsyn; de har bibeln på sin sida.
Artikeln avslutas med följande pärla:
“Religion, ekologi och ekonomi har gemensamma rötter i det grekiska begreppet oikos (hus, hushåll, familj, gemenskap) som framhåller ett ömsesidigt beroende av varandras resurser. Samma helhetssyn och beroende går igen i såväl Linnés natursyn som i dagens moderna ekologiska principer.”
Stryk religion från det påståendet så stämmer det någorlunda. Den helhetssyn och det beroende som finns inom de ekonomiska och ekologiska vetenskaperna har med verkligheten att göra. Att försöka hänga på religion på dessa seriösa vetenskaper är att försöka låna trovärdighet inom ett fält där religionen själv inte har någon.
Artikeln är ett tydligt exempel på att tro förblindar. Det är en av orsakerna till att kristendomen och andra religioner bör hållas på behörigt avstånd från allt vad politik heter. Religion är inte en lösningen på något av världens problem. Men ofta är den problemet.
8 nov. 2008
Obama om religion och demokrati
På några minuter formulerar Obama de grundläggande skälen för ett sekulärt samhälle med utgångspunkter i universella mänskliga värden.
Det demokratiska samtalet kräver att argument formuleras så att de är tillgängliga för alla oberoende av tro eller icketro. Hänvisningar till religiösa läror eller gudars viljor är inte fungerande argument.
Politik bygger på vår förmåga att övertyga varandra baserad på en gemensam verklighet samt kompromisser. Detta gör att religioner som bygger på följandet av guds vilja i grunden är inkompatibla med demokratisk politik.
Må Obama vara trogen detta tal under de fyra år som kommer. Då kan vi se fram mot en europeisering av amerikanskt debatt där gud läggs åt sidan och politiken förs fram av det demokratiska samtalet baserat på areligiösa argument.
3 nov. 2008
Inför civilrättsliga äktenskap
Om regeringen vill visa respekt för religiös tro, individuell frihet och det sekulära samhället finns en enda vettig lösning på frågan om samkönade äktenskap; den civilrättsliga. Den juridiska vigselrätten blir då endast förbehållen staten, skriver humanisternas Christer Sturmark och Morgan Johansson tillsammans med fyra kända kyrkoledare på SvD Brännpunkt idag.
31 okt. 2008
SvT väljer att bekräfta fördomar
Dilsa Demirbag-Sten, styrelseledamot i Humanisterna, skriver ett nytt inlägg om TV-serien Halal-tv på SvD Brännpunkt idag.
Demirbag-Sten påpekar det olämpliga i att låta en stor heterogen grupp människor - de som kategoriseras som muslimer i Sverige på grundval av sitt ursprung - representeras enbart av företrädare för Islams mer extrema form. Genom detta val väljer SVT att bekräfta fördomar och generaliseringar istället för att visa på den stora mångfald som finns inom gruppen.
Sekulariserade muslimer finns inte på SVT, bara i verkligheten. Men den skildras nog bäst av någon annan.
Demirbag-Sten påpekar det olämpliga i att låta en stor heterogen grupp människor - de som kategoriseras som muslimer i Sverige på grundval av sitt ursprung - representeras enbart av företrädare för Islams mer extrema form. Genom detta val väljer SVT att bekräfta fördomar och generaliseringar istället för att visa på den stora mångfald som finns inom gruppen.
Kan vi förvänta oss kosher-tv ledd av tre ortodoxa judiska kvinnor, Livets ord-tv ledd av Ulf Ekman eller rent av Sd-tv med Jimmie Åkesson? Troligtvis inte.Den ansvarige utgivaren för programmet, Joakim Sandberg, ger svar direkt på Brännpunkt. Han försvarar sitt program och hävdar att det är "Självklart att troende kvinnor ska få göra tv", vilket är att svara på en helt annan fråga. Demirbag-Stens fråga gällde om det är lämpligt med extremist-tv. Sandbergs svar blir dock ett klartecken för Scientolog-tv, Guds Barn-tv, Kosher-tv, Raël-tv, Hare Krishna-tv, och sd-tv. För enligt Sandberg är det uppenbarligen de mer extrema åskterna som behöver komma till tals för att "visa på mångfalden".
Det finns många möjligheter för public service att inom ramen för god journalistik lyfta fram mångfalden som präglar den muslimska delen av befolkningen utan att reducera denna grupp till djupt troende, beslöjade, homofobiska nykterister som anser att kvinnor ska vara oskulder fram till äktenskapet och förordar stening vid otrohet.
Sekulariserade muslimer finns inte på SVT, bara i verkligheten. Men den skildras nog bäst av någon annan.
30 okt. 2008
Dagenmedarbetare jämför livsåskådningar och kommer fram till kristendomen
Tidningen Dagen rapporterar att skribenten Per Ewert har skrivit en bok vid namn "Vem tänder stjärnorna". Den ställer sig frågan "Vilken världsbild svarar egentligen bäst på människans djupaste frågor?" Eftersom titeln är tagen från en låttitel av en uttalad Humanist som Eva Dahlgren blir man lite nyfiken. Kanske boken tar frågan på allvar?
Läser man vidare sjunker dock förväntningarna en aning. Per Ewert är Dagenmedarbetare, Claphamfellow och "lärljunge till Jesus Kristus". Ingen direkt öppen hållning inför ämnet, således. Det behöver i och för sig inte betyda att boken är ointressant, Richard Dawkins är varken opartisk eller ointressant, men han utger sig inte heller för att göra en opartisk värdering.
Bokens hemsida är rakt på sak: "Det här är ingen neutral hemsida. Långt därifrån. Den tar ställning i människans allra mest brännande frågor. Men trots detta vill författaren Per Ewert både i boken och på hemsidan ge en objektiv beskrivning av de tre grundläggande svarsalternativ som erbjuds på livsfrågornas marknadstorg." Både objektiv och partisk på en gång. Wow!
Nåväl, kanske det ändå kunde vara en bok värd att läsa? Om Ewert jämför livsåskådningar och kommer fram till kristendom har han dragit slutsatser vi inte har dragit - antingen har han då annan information än oss, eller så är det nya insikter det handlar om. Låt oss granska hans argument för kristendomen såsom de summeras av Dagen:
Det är förstås vanskligt att diskutera böcker man inte läst, men om Dagens sammanfattning är något att gå efter (författaren har inga invändningar på bokens hemsida) så är det inga nya insikter, inga nya slutsatser, bara gammalt redan avfärdat struntprat. Vill man läsa ett bra försvar för kristendomen verkar det bättre att vända sig någon annan stans. Den enda orsaken att bry sig om den här boken är för att Per Ewert har haft den dåliga smaken att sno Eva Dahlgrens låttitel.
Läser man vidare sjunker dock förväntningarna en aning. Per Ewert är Dagenmedarbetare, Claphamfellow och "lärljunge till Jesus Kristus". Ingen direkt öppen hållning inför ämnet, således. Det behöver i och för sig inte betyda att boken är ointressant, Richard Dawkins är varken opartisk eller ointressant, men han utger sig inte heller för att göra en opartisk värdering.
Bokens hemsida är rakt på sak: "Det här är ingen neutral hemsida. Långt därifrån. Den tar ställning i människans allra mest brännande frågor. Men trots detta vill författaren Per Ewert både i boken och på hemsidan ge en objektiv beskrivning av de tre grundläggande svarsalternativ som erbjuds på livsfrågornas marknadstorg." Både objektiv och partisk på en gång. Wow!
Nåväl, kanske det ändå kunde vara en bok värd att läsa? Om Ewert jämför livsåskådningar och kommer fram till kristendom har han dragit slutsatser vi inte har dragit - antingen har han då annan information än oss, eller så är det nya insikter det handlar om. Låt oss granska hans argument för kristendomen såsom de summeras av Dagen:
1. Orsak. Allt i universum sker enligt lagen om orsak och verkan. Många filosofer menar därför att det måste finnas en Skapare som är orsak till själva universum.Han måste skämta? Att ersätta en svår fråga (var kom universum ifrån) med en ännu svårare fråga (var kom Gud ifrån) är väl inget argument någon tar på allvar längre?
2. Design. Forskningen har allt tydligare visat hur otroligt välkonstruerad vår värld är - alltifrån de perfekt inställda värdena i universum till den intelligenta DNA-koden i våra celler.För en biolog är det här ett både korkat och felaktigt arguement för kristendomen. Är det något vi verkligen har ett bra svar på så är det frågan om hur komplexitet och väl fungerande system kan uppkomma genom en naturlig process; den kallas naturligt urval.
3. Sökande. Människan är en obotlig sökare. Något på insidan strävar ständigt efter kontakt med något större. Det rimligaste svaret är att Någon lockar människan till gemenskap med sig själv.Nej, det rimligaste svaret är att människan är nyfiken. Att föra in en Gud i förklaringen gör bara problemet större än vad det var från början.
4. Moral. Människan äger ett samvete som säger att det finns verklig godhet och verklig ondska. Objektiva moraliska värden kräver en absolut norm - Gud.Moral är en annan sak som förklaras väl av det naturliga urvalet. Kristen moral handlar dessutom om att följa regler, inte om att reflektera över ondska och godhet, så här är religionen mer ett problem än en lösning på frågan om varför människor kan skilja ont från gott.
5. Erfarenhet. Miljontals människor berättar hur Gud har uppenbarat sig för dem personligen. Den viktigaste erfarenheten var när Gud föddes som människa, dog och sedan blev uppväckt.Frågan är om "miljontals" har något med saken att göra. Förmodligen inte, för en majoritet av jordens befolkning är inte kristna, och det finns "miljontals" människor som istället berättar om Krishna. Är det den personliga erfarenheten som är viktig? Det kan det inte heller vara, för det finns människor som påstår att de har erfarenheten att de är Jesus - eller Osiris. Så det här argumentet är fullständigt tomt.
Det är förstås vanskligt att diskutera böcker man inte läst, men om Dagens sammanfattning är något att gå efter (författaren har inga invändningar på bokens hemsida) så är det inga nya insikter, inga nya slutsatser, bara gammalt redan avfärdat struntprat. Vill man läsa ett bra försvar för kristendomen verkar det bättre att vända sig någon annan stans. Den enda orsaken att bry sig om den här boken är för att Per Ewert har haft den dåliga smaken att sno Eva Dahlgrens låttitel.
Religionen idag – från en gud till flera gudar eller ingen alls?
Under temat "Enfald eller Mångfald" hölls ett offentligt samtal kring religionen idag i Universitetshuset i Uppsala den 27/10. Deltog gjorde:
Christer Sturmark
Tuulikki Koivunen Bylund, domprost i Uppsala domkyrka
Torbjörn Fagerström, professor vid SLU samt författare till "Gud och Darwin - känner de varandra"
Det utvecklades till en debatt mellan Sturmark och Koivunen Bylund om kristendom, Svenska Kyrkan och Humanisterna.
Se debatten här
29 okt. 2008
Danska präster tror på häxor
Danska präster protesterar mot att en häxa tillåtits uppträda på Ålborgs zoo. Enligt tidningen Dagen anser prästerna att "det handlar om andemakter och att detta måste tas på största allvar." Prästen Vagn Folkerman säger "Att låta sina barn komma under inflytande av en erkänd häxa och låta dem styra ut sig med amuletter och häxbrygd är oansvarigt."
Var det någon som trodde att kyrkan kommit förbi häxförföljelserna? Man får i alla fall hoppas att de inte testar om hon flyter eller bränner henne på bål.
Var det någon som trodde att kyrkan kommit förbi häxförföljelserna? Man får i alla fall hoppas att de inte testar om hon flyter eller bränner henne på bål.
24 okt. 2008
Religionerna tappar anhängare i USA
Religion har en framträdande plats i det amerikanska samhället. Vissa hävdar till och med att religion utgör en alltför stor del i den amerikanska självbilden för att någonsin förlora sin framskjutna roll. Men även i USA märks den våg av sekularisering som går genom västvärlden.
23 okt. 2008
Skandinavien analyseras i ny bok: hur fungerar samhällen utan Gud?
I boken "Society without God" försöker sociologen Phil Zuckerman beskriva för amerikaner hur ett samhälle utan Gud skulle kunna te sig. Enligt recensionen i Salon.com berättar han om "ett magiskt land där livslängden är lång och barnadödligheten låg, inkomsterna rättvist fördelade, könen lever jämställt, där lyckliga fiskätande medborgare får höga poäng på varje index gällande livskvalitet man mäter: ekonomisk konkurrenskraft, sjukvård, miljövård, låg korruption, investering i skolan, teknologiskt kunnande ... ja ni förstår".
Var har Zuckerman funnit detta gudlösa paradis? Skandinavien.
Nu är ju inte allt guld och gröna skogar i Skandinavien, som alla som bor här säkert är medvetna om. Inte heller är våra länder helt sekulariserade (ännu), men vi måste nog ändå betraktas som det minst troende området på jordklotet. Och vi ligger i topp på många mätningar.
Det Zuckerman försöker göra är tydligen inte så mycket att beskriva Skandinavien som ett Utopia, utan bara få amerikaner att sluta att associera ateism till kommunistiska diktaturer och fattigdom, utan istället associera till väl fungerande samhällen som i många avseenden är överlägsna amerika på just de punkter där amerikaner tror att religion gör skillnad: "Skandinaver är de som ger mest i världen i u-hjälp, de har en av de lägsta mordfrekvenserna i världen, och skyddsnätet de konstruerat för sina fattigaste medborgare är vida överlägsen sin amerikanska motsvarighet."
Var har Zuckerman funnit detta gudlösa paradis? Skandinavien.
Nu är ju inte allt guld och gröna skogar i Skandinavien, som alla som bor här säkert är medvetna om. Inte heller är våra länder helt sekulariserade (ännu), men vi måste nog ändå betraktas som det minst troende området på jordklotet. Och vi ligger i topp på många mätningar.Det Zuckerman försöker göra är tydligen inte så mycket att beskriva Skandinavien som ett Utopia, utan bara få amerikaner att sluta att associera ateism till kommunistiska diktaturer och fattigdom, utan istället associera till väl fungerande samhällen som i många avseenden är överlägsna amerika på just de punkter där amerikaner tror att religion gör skillnad: "Skandinaver är de som ger mest i världen i u-hjälp, de har en av de lägsta mordfrekvenserna i världen, och skyddsnätet de konstruerat för sina fattigaste medborgare är vida överlägsen sin amerikanska motsvarighet."
22 okt. 2008
En ateistisk busskampanj
En ateistisk busskampanj har startat i England. Den finansieras av insamlade medel, men insatsen matchas också av Richard Dawkins. Texten lyder "There's probably no god. Now stop worrying and enjoy your life." Reklamkampanjen kom till för att få lite balans i annonseringen som annars är dominerad av religiösa budskap (vad gäller livsåskådningsorganisationer). Det hela adminstreras av Humanisternas systerorganisation i England, The British Humanist Association. Läs mer om kampanjen här.20 okt. 2008
Religion på det "demokratiska torget"
Pastor Jan Rosman anklagar i Humanisten nr 3-4 2008 Humanisterna för att äventyra demokratin. Det är en anklagelse som vi bör ta på största allvar, eftersom demokratin är en hörnsten i den sekulära humanismen. Om Rosman har rätt, betyder det att vi håller på att såga av åtminstone en av de grenar vi vill bygga vårt trädhus på. Låt oss därför se vad hans anklagelse grundar sig på.
Han framför den i två former. Den andra anklagelsen gäller den förmenta monopoliseringen av begreppet humanist. Eftersom vi så tydligt skriver ut vad vi menar med begreppet i vårt idéprogram, och inte heller någonsin försökt hindra någon annan från att kalla sig humanist (även om vi kan ifrågasätta huruvida vissa faktiskt förtjänar att kalla sig så) tänker jag inte bemöta denna anklagelse. Jag ser heller inte hur den äventyrar demokratin.
Den första, däremot, handlar om huruvida religiösa argument skall tillåtas på vad Rosman kallar det demokratiska torget, med en liknelse till staden Rom och dess sju kullar. Han menar att vårt övertramp består i att kalla detta torg för "det sekulära samtalet" och därmed försöka jaga upp de religiösa på sina egna kullar. Denna anklagelse vill jag bemöta.
Det första som slår mig är att det är något otydligt exakt vilka aktiviteter som försiggår på Rosmans demokratiska torg, men det tycks vara allt möjligt som håller ihop ett samhälle, från kommers till filosofisk debatt till praktisk politik. Han utbrister: "I ett mänskligt och demokratiskt samhälle måste inte alla tankar vara sekulära!"
Det, Rosman, tror jag faktiskt inte att Humanisterna påstår och du får annars gärna påvisa var vi gör det. Vad jag däremot vill påminna om är att en del av Forum Romanum kallades Comitium, där den politiska aktiviteten försiggick åtminstone under republiken, och på Comitium fanns Rostrum, varifrån man höll sina politiska anföranden. Det är framför allt på detta Rostrum som Humanisterna vill att argument som bygger på en förment gudomlig vilja skall lysa med sin frånvaro. På resten av torget, utanför Comitium, må predikanter från sju gånger sju kullar upphäva sina stämmor, så länge de inte predikar hat och våld.
En intryck jag fått är att vi i Sverige har svårt att skilja på samhälle och stat. Kanske har folkhemstanken vant oss vid idén om att staten utgör samhället? För min del menar jag att vi måste särskilja begreppen: Staten är det gemensamma forum där vi eller våra representanter fattar och verkställer beslut om hur vi bäst skall hålla ihop och utveckla vårt samhälle. Staten manifesterar sig på Comitium, medan samhället innefattar både Forum Romanum och alla Roms sju kullar (och varje kulle utgör samtidigt i sig ett mindre samhälle). Kanske är denna sammanblandning också en anledning till att så många tror att Humanisterna vill aktivt rensa ut religion från samhället i sin helhet?
Låt oss alltså skilja på sekulär stat och sekulärt samhälle. Det förra kan vi i Humanisterna argumentera för genomförandet av idag, medan det senare är något som kanske en dag kommer att bli verklighet om humanismen visar sig så mycket hållbarare och mer givande än religionen som jag finner den.
Frågan är nu alltså: Varför skall vi inte blanda in religiösa argument i statliga förehavanden, det vill säga i den förda politiken? Det är egentligen inte så konstigt. Dessa beslut handlar ju i grund och botten om hur vi bäst skall nyttja våra gemensamma, begränsade resurser, det vill säga vilket mål politiken har att uppnå. Dessa mål handlar rimligtvis om mänsklig välfärd. Inför varje beslut bör man alltså i en eller annan form ställa frågan: "Vem vill vi gynna och hur skall detta gå till?" Jag menar då att religiösa argument inte kan användas till att besvara denna fråga, utan det vill till mänskliga och vetenskapliga argument.
Den kritiskt sinnade läsaren märker en brist här: Vad är egentligen "religiösa argument"? Rosman använder begreppet "kristna argument" utan att specificera vad som utgör ett sådant. Kanhända menar han argument som faktiskt har mänsklig välfärd för ögonen. I så fall har jag inget att invända annat än att jag inte ser varför argumentet skall karakteriseras som just kristet, när det finns otaliga andra religioner och filosofier som syftar till just mänsklig välfärd. Men eftersom det som skiljer kristendomen från andra läror är just tron på Jesus Kristus, antar jag att han menar att kristna argument hämtas från denne Jesus liv och tankar så som de framställs i Nya Testamentet, i slutändan syftande till en sålunda manifesterad gudomlig vilja. Med religiösa argument menar jag alltså sådana som vilar på en uttolkning av just gudomlig vilja.
Med mänskliga och vetenskapliga argument, däremot, menar jag argument som vilar direkt på den mänskliga välfärdens grund, helt utan någon gudomlig förmedling, och som använder sunda resonemang utifrån empiriska studier för att dels utröna vari de största mänskliga behoven (individuella, samhälleliga och miljömässiga) består just nu, dels hur vi skall kunna uppfylla dessa behov. Vi kan kalla sådana argument humanistiska, vilket absolut inte skall uppfattas som synonymt med argument framförda av Humanisterna.
Låt oss begrunda ett exempel. Vi vill kanske införa en allmän civilplikt, alltså ett system liknande dagens värnplikt men där alla vid en viss ålder får göra samhällstjänst under kanske ett halvårs tid, mot rimlig ersättning förstås. Ett religiöst argument för detta kan vara det som Rosman hämtar från moder Teresa, att man ser sin herre Jesus i varje människa, och det goda man därför gör mot de behövande, det gör man därför mot honom.
Ett humanistiskt argument, däremot, kan vara att det är positivt för människors individuella utveckling att få tjäna andra under en tid, dels genom att de lär sig att arbeta, dels att de får tillfälle att utveckla sina empatiska förmågor och fundera kring vad de vill här i livet. Därtill kommer samhällsnyttan i att ta vara på kraften hos unga som annars kanske skulle driva mållöst omkring i väntan på att påbörja studier eller jobb.
Båda argumenten har samma syfte, de överensstämmer alltså i sak. Däremot skiljer de sig åt i formen. Den senare typen av argument pekar på ett mål som betraktas som önskvärt, medan den förra pekar på en verksamhet som anses önskvärd. Fördelen med ett tydligt mål för den förda politiken kan man efter några år göra en utvärdering för att se om man uppnått målen, eller – om inte – vad man behöver göra om. Nackdelen med det religiösa argumentet är dels att verksamheten legitimerar sig själv, så att det inte finns någon poäng med att göra en utvärdering: i och med att man upplever sig tjäna sin herre Jesus är målet redan uppfyllt. Då kan vi fortsätta ösa ut skattepengar på ett system som kanske, kanske inte gör någon nytta. Med andra ord, det är större chans att vi får nytta av de gemensamma, begränsade resurserna om vi för en jordisk snarare än en himmelsk politik.
Ytterligare en nackdel med den religiösa formen för argument är att om vi från en annan kulle ens försöker bemöta det, så glider vi så lekande lätt ner i de gamla, väl inskjutna skyttegravar i ett tillstånd som kan travesteras som "på teistfronten intet nytt". Det blir i så fall en fråga om huruvida Jesus verkligen fanns eller inte och därmed kan legitimera argumentet, istället för om vad man egentligen vill uppnå.
I ovanstående exempel var vi överens i sak men inte i form. Om vi dessutom skulle vara oense i sak så blir ställningarna verkligen låsta: Vi har då inget sätt att tala med varandra och inget närmande kan ske. Något bättre blir det däremot om man är överens i form men inte i sak, för då kan man bemöta de framförda argumenten på ett konstruktivt sätt oavsett vilken kulle man kommer ifrån. Som exempel vill jag ta debatten från tidigare i våras (inleddes på DN debatt den 30/4) om familjepolitiken, där bl.a. Alf Svensson argumenterade för stöd till äktenskapet som samlevnadsform.
Det Alf Svensson använde för att legitimera sina argument var en rapport från en vetenskapligt utförd studie kring hur barn far inom och utom äktenskapet. Studien sägs visa att barn till gifta föräldrar far bättre än andra. Alf skall ha all heder för att han inte hänvisade till att hans gud vill att mamma och pappa (obs heteronormativiteten) skall vara gifta utan till ett resonemang byggt på empiri – vi är därmed ense om argumentens form, vilket gör det enklare att bemöta dem – men jag menar att han drog förhastade slutsatser.
Jag är inte helt övertygad om studiens vetenskapliga tillförlitlighet, men låt oss för diskussionen anta att den påvisar ett faktiskt förhållande. Författarna till rapporten föreslår några tänkbara förklaringar till de "äkta" parens större framgångar i att ge sina barn en god uppväxt, exempelvis deras starkare känslomässiga band och vilja att satsa (eng: commitment), deras högre färdigheter i kommunikation sinsemellan, pappans engagemang, annat hälsobeteende hos de gifta paren och en effektivare rollfördelning. Nu är frågan: Är detta faktorer som uppträder i och med äktenskapet, eller är det så att förekomsten av dessa faktorer fanns där redan innan äktenskapet ingicks, vilket lägger grunden till ett stabilare förhållande som i sin tur oftare resulterar i äktenskap?
För min del tycker jag att den senare förklaringen verkar troligare. Att något som i princip är ett avtal mellan två individer skall innebära en omställning av dessa individers beteendemönster låter inte troligt i ljuset av våra dagars personlighetsforskning. Hållbara äktenskap bör alltså betraktas som ett tecken på ett stabilt förhållande snarare än som orsak till det. Slutsatsen måste då bli att om politiken skall göra något i frågan, så är det att erbjuda stöd för föräldrapar oavsett deras valda samlevnadsform. Det kunde exempelvis röra sig om en grundläggande träning i kommunikationsfärdigheter sinsemellan.
Alf Svensson däremot upprepar i sin artikel att regeringen skall stötta "familjen och äktenskapet". Detta ihärdiga fokus på just äktenskapet riskerar att föranleda åtgärder som gör det mer attraktivt att gifta sig utan att för den skull nödvändigtvis stabilisera själva förhållandet, vilket borde leda till att fler äktenskap spricker snarare än färre, medan åtgärder som inte i sig stöttar äktenskapet utan riktar in sig på relationen mellan föräldraparen (även de samkönade) borde ha goda chanser att leda till fler äktenskap och färre skilsmässor, genom att fler par uppfattar sina förhållanden som stabila nog att bestämma sig för äktenskap. Detta borde vara bra för barnen, inte på grund av äktenskapet utan på det förbättrade förhållandet.
Ytterligare ett argument som Alf Svensson och hans kamrater gärna svänger sig med är kärnfamiljen som "naturlig". Detta argument skall också ge sken av vetenskaplighet, genom att hänvisa till naturen som kunskapskälla. Men vad betyder egentligen "naturligt"? Är det något som är i naturen förekommande? Naturen vimlar av märkliga samlevnadsformer, så som samkönade, monogama förhållanden bland svanhannar (vilket ger ökat överlevnadsvärde eftersom de starkare hannarna bättre kan skydda avkomman tillsammans, sedan ungarna väl kläckts). Eller är det det för människan "naturliga" och vad betyder i så fall detta? Är det det genetiskt nedärvda? Eller ärvs det på något annat "naturligt" sätt, kanske genom inlärning - och är inte detta då snarare kultur? Kultur är i och för sig är en del av människans natur, men den följer inte samma lagar som det genetiska och förändras snabbare.
Nå, det är ju ett vetenskapligt och mänskligt resonemang som Alf Svensson ändå försöker föra. Vad är det då som leder honom vilse? Jag vet inte, men misstänker att hans religiösa bakgrund leder honom till åsikten att äktenskapet (instiftat av gud?) är något gott i sig, vilket gör honom blind eller åtminstone närsynt för de bakomliggande orsakerna till att äktenskapet oftare är av godo för barnen i familjen (om studien håller streck). Detta är den välvilliga tolkningen, man kan också hävda att han medvetet bortser från detta för att främja sin kristna värdegrund i form av äktenskapets sakrament. Eftersom jag är humanist tror jag dock mer på att Alf är närsynt än illslug. Det kan förstås finnas andra tolkningar, men jag finner det troligt att hans argument i grund och botten är religiösa, även om han kanske själv inte inser det.
Vi återkommer alltså till detta: När religiösa argument ligger bakom politiska beslut, riskerar man i högre grad att det är den välmenande verksamheten som ses målet och glömmer bort att med kritiskt sinne undersöka huruvida den faktiskt leder till något gott. Detta menar jag är ett skäl så gott som något att avvisa religiösa argument för den förda politiken.
Men det andra skälet är att genom att hissa guds flagga på Rostrum, så signalerar man en värdegrund som folket från vissa andra kullar aldrig kan omfatta och man utesluter därmed dessa från samtalet. Vi på den humanistiska kullen vill gärna samtala, men under människans egen flagg. Vi vet att det finns sådana även på den kristna kullen, så det är dessa flaggor vi vill se. Gudsflaggan får som sagt för min del gärna fladdra samman med de andra fanorna på torget där utanför Comitium, där den etiska och filosofiska debatten pågår. Men till gudarnas fanbärare vill jag då säga: Kom då ihåg att vi från den humanistiska kullen bland annat hyllar värdet av att kunna ifrågasätta allt (inklusive oss själva). När vi då ifrågasätter vad gudsflaggans egentligen symboliserar skall ni inte ta detta som en kränkning utan som en inbjudan till samtal.
Tyvärr tycks det mig dock som om humanistiska samtal förda under en gudaflagga sällan leder någon annanstans än tillbaka dit man började. Men som Bamse säger: Man kan alltid försöka.
Han framför den i två former. Den andra anklagelsen gäller den förmenta monopoliseringen av begreppet humanist. Eftersom vi så tydligt skriver ut vad vi menar med begreppet i vårt idéprogram, och inte heller någonsin försökt hindra någon annan från att kalla sig humanist (även om vi kan ifrågasätta huruvida vissa faktiskt förtjänar att kalla sig så) tänker jag inte bemöta denna anklagelse. Jag ser heller inte hur den äventyrar demokratin.
Den första, däremot, handlar om huruvida religiösa argument skall tillåtas på vad Rosman kallar det demokratiska torget, med en liknelse till staden Rom och dess sju kullar. Han menar att vårt övertramp består i att kalla detta torg för "det sekulära samtalet" och därmed försöka jaga upp de religiösa på sina egna kullar. Denna anklagelse vill jag bemöta.
Det första som slår mig är att det är något otydligt exakt vilka aktiviteter som försiggår på Rosmans demokratiska torg, men det tycks vara allt möjligt som håller ihop ett samhälle, från kommers till filosofisk debatt till praktisk politik. Han utbrister: "I ett mänskligt och demokratiskt samhälle måste inte alla tankar vara sekulära!"
Det, Rosman, tror jag faktiskt inte att Humanisterna påstår och du får annars gärna påvisa var vi gör det. Vad jag däremot vill påminna om är att en del av Forum Romanum kallades Comitium, där den politiska aktiviteten försiggick åtminstone under republiken, och på Comitium fanns Rostrum, varifrån man höll sina politiska anföranden. Det är framför allt på detta Rostrum som Humanisterna vill att argument som bygger på en förment gudomlig vilja skall lysa med sin frånvaro. På resten av torget, utanför Comitium, må predikanter från sju gånger sju kullar upphäva sina stämmor, så länge de inte predikar hat och våld.
En intryck jag fått är att vi i Sverige har svårt att skilja på samhälle och stat. Kanske har folkhemstanken vant oss vid idén om att staten utgör samhället? För min del menar jag att vi måste särskilja begreppen: Staten är det gemensamma forum där vi eller våra representanter fattar och verkställer beslut om hur vi bäst skall hålla ihop och utveckla vårt samhälle. Staten manifesterar sig på Comitium, medan samhället innefattar både Forum Romanum och alla Roms sju kullar (och varje kulle utgör samtidigt i sig ett mindre samhälle). Kanske är denna sammanblandning också en anledning till att så många tror att Humanisterna vill aktivt rensa ut religion från samhället i sin helhet?
Låt oss alltså skilja på sekulär stat och sekulärt samhälle. Det förra kan vi i Humanisterna argumentera för genomförandet av idag, medan det senare är något som kanske en dag kommer att bli verklighet om humanismen visar sig så mycket hållbarare och mer givande än religionen som jag finner den.
Frågan är nu alltså: Varför skall vi inte blanda in religiösa argument i statliga förehavanden, det vill säga i den förda politiken? Det är egentligen inte så konstigt. Dessa beslut handlar ju i grund och botten om hur vi bäst skall nyttja våra gemensamma, begränsade resurser, det vill säga vilket mål politiken har att uppnå. Dessa mål handlar rimligtvis om mänsklig välfärd. Inför varje beslut bör man alltså i en eller annan form ställa frågan: "Vem vill vi gynna och hur skall detta gå till?" Jag menar då att religiösa argument inte kan användas till att besvara denna fråga, utan det vill till mänskliga och vetenskapliga argument.
Den kritiskt sinnade läsaren märker en brist här: Vad är egentligen "religiösa argument"? Rosman använder begreppet "kristna argument" utan att specificera vad som utgör ett sådant. Kanhända menar han argument som faktiskt har mänsklig välfärd för ögonen. I så fall har jag inget att invända annat än att jag inte ser varför argumentet skall karakteriseras som just kristet, när det finns otaliga andra religioner och filosofier som syftar till just mänsklig välfärd. Men eftersom det som skiljer kristendomen från andra läror är just tron på Jesus Kristus, antar jag att han menar att kristna argument hämtas från denne Jesus liv och tankar så som de framställs i Nya Testamentet, i slutändan syftande till en sålunda manifesterad gudomlig vilja. Med religiösa argument menar jag alltså sådana som vilar på en uttolkning av just gudomlig vilja.
Med mänskliga och vetenskapliga argument, däremot, menar jag argument som vilar direkt på den mänskliga välfärdens grund, helt utan någon gudomlig förmedling, och som använder sunda resonemang utifrån empiriska studier för att dels utröna vari de största mänskliga behoven (individuella, samhälleliga och miljömässiga) består just nu, dels hur vi skall kunna uppfylla dessa behov. Vi kan kalla sådana argument humanistiska, vilket absolut inte skall uppfattas som synonymt med argument framförda av Humanisterna.
Låt oss begrunda ett exempel. Vi vill kanske införa en allmän civilplikt, alltså ett system liknande dagens värnplikt men där alla vid en viss ålder får göra samhällstjänst under kanske ett halvårs tid, mot rimlig ersättning förstås. Ett religiöst argument för detta kan vara det som Rosman hämtar från moder Teresa, att man ser sin herre Jesus i varje människa, och det goda man därför gör mot de behövande, det gör man därför mot honom.
Ett humanistiskt argument, däremot, kan vara att det är positivt för människors individuella utveckling att få tjäna andra under en tid, dels genom att de lär sig att arbeta, dels att de får tillfälle att utveckla sina empatiska förmågor och fundera kring vad de vill här i livet. Därtill kommer samhällsnyttan i att ta vara på kraften hos unga som annars kanske skulle driva mållöst omkring i väntan på att påbörja studier eller jobb.
Båda argumenten har samma syfte, de överensstämmer alltså i sak. Däremot skiljer de sig åt i formen. Den senare typen av argument pekar på ett mål som betraktas som önskvärt, medan den förra pekar på en verksamhet som anses önskvärd. Fördelen med ett tydligt mål för den förda politiken kan man efter några år göra en utvärdering för att se om man uppnått målen, eller – om inte – vad man behöver göra om. Nackdelen med det religiösa argumentet är dels att verksamheten legitimerar sig själv, så att det inte finns någon poäng med att göra en utvärdering: i och med att man upplever sig tjäna sin herre Jesus är målet redan uppfyllt. Då kan vi fortsätta ösa ut skattepengar på ett system som kanske, kanske inte gör någon nytta. Med andra ord, det är större chans att vi får nytta av de gemensamma, begränsade resurserna om vi för en jordisk snarare än en himmelsk politik.
Ytterligare en nackdel med den religiösa formen för argument är att om vi från en annan kulle ens försöker bemöta det, så glider vi så lekande lätt ner i de gamla, väl inskjutna skyttegravar i ett tillstånd som kan travesteras som "på teistfronten intet nytt". Det blir i så fall en fråga om huruvida Jesus verkligen fanns eller inte och därmed kan legitimera argumentet, istället för om vad man egentligen vill uppnå.
I ovanstående exempel var vi överens i sak men inte i form. Om vi dessutom skulle vara oense i sak så blir ställningarna verkligen låsta: Vi har då inget sätt att tala med varandra och inget närmande kan ske. Något bättre blir det däremot om man är överens i form men inte i sak, för då kan man bemöta de framförda argumenten på ett konstruktivt sätt oavsett vilken kulle man kommer ifrån. Som exempel vill jag ta debatten från tidigare i våras (inleddes på DN debatt den 30/4) om familjepolitiken, där bl.a. Alf Svensson argumenterade för stöd till äktenskapet som samlevnadsform.
Det Alf Svensson använde för att legitimera sina argument var en rapport från en vetenskapligt utförd studie kring hur barn far inom och utom äktenskapet. Studien sägs visa att barn till gifta föräldrar far bättre än andra. Alf skall ha all heder för att han inte hänvisade till att hans gud vill att mamma och pappa (obs heteronormativiteten) skall vara gifta utan till ett resonemang byggt på empiri – vi är därmed ense om argumentens form, vilket gör det enklare att bemöta dem – men jag menar att han drog förhastade slutsatser.
Jag är inte helt övertygad om studiens vetenskapliga tillförlitlighet, men låt oss för diskussionen anta att den påvisar ett faktiskt förhållande. Författarna till rapporten föreslår några tänkbara förklaringar till de "äkta" parens större framgångar i att ge sina barn en god uppväxt, exempelvis deras starkare känslomässiga band och vilja att satsa (eng: commitment), deras högre färdigheter i kommunikation sinsemellan, pappans engagemang, annat hälsobeteende hos de gifta paren och en effektivare rollfördelning. Nu är frågan: Är detta faktorer som uppträder i och med äktenskapet, eller är det så att förekomsten av dessa faktorer fanns där redan innan äktenskapet ingicks, vilket lägger grunden till ett stabilare förhållande som i sin tur oftare resulterar i äktenskap?
För min del tycker jag att den senare förklaringen verkar troligare. Att något som i princip är ett avtal mellan två individer skall innebära en omställning av dessa individers beteendemönster låter inte troligt i ljuset av våra dagars personlighetsforskning. Hållbara äktenskap bör alltså betraktas som ett tecken på ett stabilt förhållande snarare än som orsak till det. Slutsatsen måste då bli att om politiken skall göra något i frågan, så är det att erbjuda stöd för föräldrapar oavsett deras valda samlevnadsform. Det kunde exempelvis röra sig om en grundläggande träning i kommunikationsfärdigheter sinsemellan.
Alf Svensson däremot upprepar i sin artikel att regeringen skall stötta "familjen och äktenskapet". Detta ihärdiga fokus på just äktenskapet riskerar att föranleda åtgärder som gör det mer attraktivt att gifta sig utan att för den skull nödvändigtvis stabilisera själva förhållandet, vilket borde leda till att fler äktenskap spricker snarare än färre, medan åtgärder som inte i sig stöttar äktenskapet utan riktar in sig på relationen mellan föräldraparen (även de samkönade) borde ha goda chanser att leda till fler äktenskap och färre skilsmässor, genom att fler par uppfattar sina förhållanden som stabila nog att bestämma sig för äktenskap. Detta borde vara bra för barnen, inte på grund av äktenskapet utan på det förbättrade förhållandet.
Ytterligare ett argument som Alf Svensson och hans kamrater gärna svänger sig med är kärnfamiljen som "naturlig". Detta argument skall också ge sken av vetenskaplighet, genom att hänvisa till naturen som kunskapskälla. Men vad betyder egentligen "naturligt"? Är det något som är i naturen förekommande? Naturen vimlar av märkliga samlevnadsformer, så som samkönade, monogama förhållanden bland svanhannar (vilket ger ökat överlevnadsvärde eftersom de starkare hannarna bättre kan skydda avkomman tillsammans, sedan ungarna väl kläckts). Eller är det det för människan "naturliga" och vad betyder i så fall detta? Är det det genetiskt nedärvda? Eller ärvs det på något annat "naturligt" sätt, kanske genom inlärning - och är inte detta då snarare kultur? Kultur är i och för sig är en del av människans natur, men den följer inte samma lagar som det genetiska och förändras snabbare.
Nå, det är ju ett vetenskapligt och mänskligt resonemang som Alf Svensson ändå försöker föra. Vad är det då som leder honom vilse? Jag vet inte, men misstänker att hans religiösa bakgrund leder honom till åsikten att äktenskapet (instiftat av gud?) är något gott i sig, vilket gör honom blind eller åtminstone närsynt för de bakomliggande orsakerna till att äktenskapet oftare är av godo för barnen i familjen (om studien håller streck). Detta är den välvilliga tolkningen, man kan också hävda att han medvetet bortser från detta för att främja sin kristna värdegrund i form av äktenskapets sakrament. Eftersom jag är humanist tror jag dock mer på att Alf är närsynt än illslug. Det kan förstås finnas andra tolkningar, men jag finner det troligt att hans argument i grund och botten är religiösa, även om han kanske själv inte inser det.
Vi återkommer alltså till detta: När religiösa argument ligger bakom politiska beslut, riskerar man i högre grad att det är den välmenande verksamheten som ses målet och glömmer bort att med kritiskt sinne undersöka huruvida den faktiskt leder till något gott. Detta menar jag är ett skäl så gott som något att avvisa religiösa argument för den förda politiken.
Men det andra skälet är att genom att hissa guds flagga på Rostrum, så signalerar man en värdegrund som folket från vissa andra kullar aldrig kan omfatta och man utesluter därmed dessa från samtalet. Vi på den humanistiska kullen vill gärna samtala, men under människans egen flagg. Vi vet att det finns sådana även på den kristna kullen, så det är dessa flaggor vi vill se. Gudsflaggan får som sagt för min del gärna fladdra samman med de andra fanorna på torget där utanför Comitium, där den etiska och filosofiska debatten pågår. Men till gudarnas fanbärare vill jag då säga: Kom då ihåg att vi från den humanistiska kullen bland annat hyllar värdet av att kunna ifrågasätta allt (inklusive oss själva). När vi då ifrågasätter vad gudsflaggans egentligen symboliserar skall ni inte ta detta som en kränkning utan som en inbjudan till samtal.
Tyvärr tycks det mig dock som om humanistiska samtal förda under en gudaflagga sällan leder någon annanstans än tillbaka dit man började. Men som Bamse säger: Man kan alltid försöka.
18 okt. 2008
Demirbag-Sten kritiserar TVs ensidiga bild av muslimer
I en krönika i Göteborgsposten kritiserar Humanisternas styrelsemedlem Dilsa Demirbag-Sten SVTs hantering av programmet Halal-TV. Programledaren Cherin Awad har uttalat sig positivt om stening och representerar den omsorgsfullt beslöjade sharia-följande falangen av islam. Därför befarar Demirbag-Sten att bilden av muslimer som kommer att ges kommer att vara alltför ensidig - den bild som de främlingsfientliga krafterna i Sverige brukar ge när de vill demonisera muslimer. SVT inser inte att gruppen muslimer "rymmer allt från ateister till bokstavstroende Jihadister".
13 okt. 2008
Klimatförändringsskepsis i SvD
SvD Brännpunkt innehåller idag två inlägg i klimatdebatten. Underskrivare av det klimatförändringsskeptiska alternativet ("Den enda kurva som vi emellertid både bör och kan påverka är ekonomikurvan") är företrädare för det så kallade Stockholmsinitiativet.
Inlägget är extra intressant för oss humanister då både Lars Bern och Åke Ortmark är undertecknare och också styrelseledamöter i Humanisterna. (De uttalar sig dock inte i den egenskapen.)
Debattartikeln ges svar på tal av Erland Källén ("artikelförfattarna saknar kontakt med aktuell klimatforskning"), professor i meterologi vid Stockholms universitetet.
Inlägget är extra intressant för oss humanister då både Lars Bern och Åke Ortmark är undertecknare och också styrelseledamöter i Humanisterna. (De uttalar sig dock inte i den egenskapen.)
Debattartikeln ges svar på tal av Erland Källén ("artikelförfattarna saknar kontakt med aktuell klimatforskning"), professor i meterologi vid Stockholms universitetet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
