Speciellt vill jag önska prästkandidaten Tomas Österberg en skön ledighet med familj och vänner och tacka för din insats för en humoristisk Julaftons morgon.
24 dec 2008
En riktigt god Jul!
Önskningar till er alla om en riktigt God Jul!
Speciellt vill jag önska prästkandidaten Tomas Österberg en skön ledighet med familj och vänner och tacka för din insats för en humoristisk Julaftons morgon.
Speciellt vill jag önska prästkandidaten Tomas Österberg en skön ledighet med familj och vänner och tacka för din insats för en humoristisk Julaftons morgon.
20 dec 2008
Julen är en högtid för alla!
Julen är egentligen inte en kristen högtid för man har ingen aning om vilket datum Jesus föddes. Istället finns julens ursprung i ett firande av vintersolståndet. Därför exkluderar inte julfirandet de som inte är kristna, utan är en högtid som är till för alla. En högtid för att fira givmildhet och ljusets återkomst, det är väl något alla människor bör få fira så här års!
(Publicerad på Skriv i DN och Newsmill. Tyvärr hade DN bytt ut min rubrik till "Det är inte Jesu födelse vi firar" vilket är exkluderande och inte inkluderande och således tvärtemot mitt syfte med den här texten. Dessutom menar jag att man inte vet när Jesus föddes, inte att han föddes den 20 maj. Läs texten om du läser DN, inte rubrik och ingress...)
Det äldsta firandet av Jesus födelsedag man känner till är från Egypten på 200-talet. Men då är det den 20 maj man firar. Andra källor från den tiden angav den 19 eller 20 april som troligare födelsedatum, ytterligare andra den 28 mars, eller den 10 eller 6 januari. Att lägga Jesus födelsedag den 25 december var ett relativt sent beslut, och då var det ett beslut taget för att konkurrera ut en populär romersk solfest.
Trots att den här historian är väl känd bland kyrkohistoriker – all information ovan är hämtad ur den Katolska encyklopedin – så firar kristna kyrkor runt hela världen Jesus födelsedag på juldagen genom att ställa upp julkrubbor och läsa högt om hans födelse ur julevangeliet.
Kyrkorna skyltar inte direkt med den här historiska kunskapen, så det är kanske inte så förvånande att det finns väldigt många människor som faktiskt tror att Jesus föddes på juldagen. Är du en av dem så är du i gott sällskap. Förmodligen tror de flesta människor som bor i kristna länder precis som du.
Man kan inte annat än fascineras av kyrkans marknadsföringsavdelning, som kan få ett politiskt beslut taget för 1600 år sedan att bli ”kunskap”, trots att den är bevisligen falsk. Sanningen är tydligen inte så petig i sammanhanget. Idag hade kyrkan kanske vunnit reklambranschens finaste pris, Guldägget, för den här kampanjen (fast en Guldkalv hade kanske varit lämpligare?).
När kristendomen kom till Norden så passade det förstås alldels utmärkt med en kristen fest den 25 december. Här firade man då redan något som kallades ”jul”. Den fornnordiska julens tidpunkt på året var ingen tillfällighet. Vintersolståndet – årets kortaste dag – är precis i faggorna. I Norden finns det då verkligen anledning att fira. Det har vänt; ljuset kommer åter!
Vad spelar det här då för roll? Om man inte vet när Jesus föddes kan man väl fira vilket datum man vill? Det är klart man kan. Men i dagens mångfacetterade samhälle kan den verkliga kunskapen användas till något positivt.
Eftersom julen egentligen inte är en kristen högtid utan en helgdag som hör till årstiden så angår den alla människor. I den karga nordiska vinternatten behövs en högtid som minner om ljus och generositet. Julen är ett firande av en årstidsväxling, så den är inte exkluderande utan alla kan vara med i firandet, oberoende religiös tillhörighet eller livsåskådning!
God Jul! Må lycka och välgång stå dig bi. Var generös med medkänsla och omtanke gentemot dina medmänniskor. Kom ihåg att det finns ljusare tider att se fram emot.
Det är väl något värt att fira, för alla!?
19 dec 2008
Hyllning till en människa
En vän till mig gick bort nyligen, 76 år gammal. Hela detta liv har han tillbringat buren – först av sina föräldrar, sedan av rullstol – på grund av en medfödd CP-skada. Jag lärde känna honom när jag jobbade som hans assistent, och han lärde mig ett och annat om livet. Hans bortgång väckte förstås många tankar och en del av dem vill jag gärna dela med mig av.
Jag har på senare tid reflekterat mycket kring människovärdet som den grund en humanistisk etik kan tänkas vila på. Min tanke är i korthet att eftersom människan är den enda som alls har reflekterade värderingar (såvitt vi känner till – universum är stort) så måste alla våra reflekterade värderingssystem, för att kunna bevara sig själva, utgå från människans värde. En etisk handling är i så fall en som ytterst medför att människan och därmed etiken själv bevaras. Mänskligheten kan visserligen betraktas som en helhet, men den är ändå uppbyggd av individer och det är individen som är bärare av värderingarna, så måste varje individ tillmätas ett människovärde. Detta måste grunda sig enbart på att man är född till människa, varav följer att alla människor av födseln måste tillmätas lika värde, som inte får kränkas.
Detta är förstås ingen slutsats utan bara en utgångspunkt. Det väcker vidare frågor om exempelvis vad det innebär att kränka någons människovärde (det har inget att göra med att man sårar personens känslor – man kan känna sig kränkt utan att ens människovärde blivit det) och huruvida människovärdet kan ökas eller minskas genom ens handlingar genom livet.
Jag skall inte gå in på den förra frågeställningen nu, för det är kring den senare som jag har funderat denna gång. Jag vill hävda att är man född till människa så förblir man människa oavsett vad man gör, därmed förblir vi alla lika i människovärde. Men det är svårt att förneka att vissa bidrar mer till samhällets välstånd och mänsklighetens fortsatta existens på vår planet, medan andra bidrar mindre eller till och med motverkar det. Detta måste man tala om, och för att göra det enklare vill jag vara så oförvägen att jag tills vidare kallar det en människas samhällsvärde.
Låt oss först slå fast att det är människovärdet som måste ligga till grund för alla människors rätt att behandlas med lika respekt inför lagen och i samhället, att inte förkastas och frysas ut. Människan är den hon är på gott och ont, det är lätt att ta felsteg även med de bästa föresatser och vi måste kunna förlåta dem som gör det, samtidigt som vi försöker hjälpa dem in på om inte "den rätta" så åtminstone en mindre destruktiv väg. Vi bär trots allt alla på samma psykologiska mekanismer som kan få oss att halka. Att sträcka ut en hand är alltid bättre än att kasta sten.
Men att bidra till samhällets och mänsklighetens välstånd (vilket även innebär att värna om andra levande organismer och vår gemensamma livsmiljö) kan ändå hållas upp som ett ideal, och dem som lyckas uppnå idealet i någon grad må vi hedra och belöna efter förtjänst. Återigen inte genom någon särbehandling inför lagen – där är det som sagt människovärdet som måste gälla, i vilket ingen är vare sig förmer eller mindre än någon annan. Nej, men om inte annat, så genom att hänga Jante i rånocken och uttrycka vår oförblommerade beundran för dessa enastående människor, värda att efterliknas så gott vi kan.
Varför väcktes nu dessa tankar genom min väns bortgång? Jo, när man talar om människor som bidrar till samhället, så är det lätt att peka just på en funktionshindrad och säga "Ja, men vad kan denna person bidra med till samhället? Är det inte förakt för de svaga att tala om samhällsvärde, för dessa kan ju inte uppnå något sådant?" På det vill jag svara, att just en sådan attityd visar på ett större förakt för dem som fötts eller genom olycka kastats in i ett svårare, mer begränsat liv, än vad det gör att tala om människors samhällsvärde. Därmed vill jag lyfta fram min vän som ett lysande exempel.
Den jag talar om hette Per och hans samhällsvärde var och förblir högt. Vi är många som genom åren haft förmånen att arbeta med och lära känna honom. Alla som var med vid hans begravning vittnade om detsamma: Den, vars levande röst vi nu aldrig mer skulle få höra, var en man som spred glädje och optimism omkring sig som solen sprider ljus. De hinder som omgärdade honom övervann han ständigt med glatt humör och han levde livet fullt ut, med resor, konserter och andra äventyr. Denna okuvliga ande, har jag förstått, fick han mycket tack vare sin familjs kärlek – en familj som ständigt bar honom, även när han bodde långt ifrån dem i en nedslående, institutionell miljö.
Visst kostade det. I reda pengar gick det säkerligen åt en hel del, i form av hjälpmedel och löner till assistenterna. Men om vi skall tala om pengar, så var det många som fick en chans till ett eget arbete genom honom, istället för att de skulle gå arbetslösa och på så vis belasta det gemensammas konto och känna sitt samhällsvärde sjunka.
Om vi skall tala vidare om pengar, så kan vi fråga oss hur mycket vi är beredda att betala för ett samhälle där vi vet att vi tar hand om dem som verkligen behöver det. Jag tror att ett sådant samhälle i längden leder till ökat välstånd – inte nödvändigtvis och inte nödvändigtvis inte materiellt välstånd, men till ett förtroendekapital och civilkurage som utgör tecken på ett friskt samhälle. Om och hur detta skall organiseras politiskt är dock en fråga som skulle föra för långt för att tas upp här.
Men detta samhällsekonomiska resonemang berör inte unikt Per. Det som istället gjorde honom speciell och gav honom ett samhällsvärde utöver det vanliga var just hans livsbejakande hållning. Vi som hade turen att få lära känna honom, även så lite som jag gjorde (jag var bara timvikarie under en begränsad tid), såg i honom ett föredöme i optimism, i att bemöta andra med respekt, att lyssna och samtala – kort sagt, i människokärlek. Han fick människor att växa, och med det kan man säga att han även ökade deras – vårat – samhällsvärde.
Jag tror att det vi tillför vår värld lever kvar efter oss, att det sprids som ringar på vattnet som, även efter att de klingat av, har förändrat världen något litet till det bättre – eller, i värsta fall, till det sämre. Det leende som jag skänker en främling kan bäras vidare av denne och skänkas vidare, utan att denne kanske ens minns att någon log. Man säger ofta att vi lever vidare så länge någon minns oss, men jag vill säga att vi lever längre än så. Pers leende har, genom sin familj, sina vänner och sina assistenter, burits ut i världen även till dem som inte ens vet om att han har funnits. Han kommer att leva så länge någon alls finns som kan le.
Detta är min hyllning till en människa av stort samhällsvärde, en man vars själ har tystnat men vars ande lever kvar genom oss som fortfarande är i livet. Låt oss följa hans exempel och skapa en värld som är bättre än vi fann den.
Tack, Per.
Jag har på senare tid reflekterat mycket kring människovärdet som den grund en humanistisk etik kan tänkas vila på. Min tanke är i korthet att eftersom människan är den enda som alls har reflekterade värderingar (såvitt vi känner till – universum är stort) så måste alla våra reflekterade värderingssystem, för att kunna bevara sig själva, utgå från människans värde. En etisk handling är i så fall en som ytterst medför att människan och därmed etiken själv bevaras. Mänskligheten kan visserligen betraktas som en helhet, men den är ändå uppbyggd av individer och det är individen som är bärare av värderingarna, så måste varje individ tillmätas ett människovärde. Detta måste grunda sig enbart på att man är född till människa, varav följer att alla människor av födseln måste tillmätas lika värde, som inte får kränkas.
Detta är förstås ingen slutsats utan bara en utgångspunkt. Det väcker vidare frågor om exempelvis vad det innebär att kränka någons människovärde (det har inget att göra med att man sårar personens känslor – man kan känna sig kränkt utan att ens människovärde blivit det) och huruvida människovärdet kan ökas eller minskas genom ens handlingar genom livet.
Jag skall inte gå in på den förra frågeställningen nu, för det är kring den senare som jag har funderat denna gång. Jag vill hävda att är man född till människa så förblir man människa oavsett vad man gör, därmed förblir vi alla lika i människovärde. Men det är svårt att förneka att vissa bidrar mer till samhällets välstånd och mänsklighetens fortsatta existens på vår planet, medan andra bidrar mindre eller till och med motverkar det. Detta måste man tala om, och för att göra det enklare vill jag vara så oförvägen att jag tills vidare kallar det en människas samhällsvärde.
Låt oss först slå fast att det är människovärdet som måste ligga till grund för alla människors rätt att behandlas med lika respekt inför lagen och i samhället, att inte förkastas och frysas ut. Människan är den hon är på gott och ont, det är lätt att ta felsteg även med de bästa föresatser och vi måste kunna förlåta dem som gör det, samtidigt som vi försöker hjälpa dem in på om inte "den rätta" så åtminstone en mindre destruktiv väg. Vi bär trots allt alla på samma psykologiska mekanismer som kan få oss att halka. Att sträcka ut en hand är alltid bättre än att kasta sten.
Men att bidra till samhällets och mänsklighetens välstånd (vilket även innebär att värna om andra levande organismer och vår gemensamma livsmiljö) kan ändå hållas upp som ett ideal, och dem som lyckas uppnå idealet i någon grad må vi hedra och belöna efter förtjänst. Återigen inte genom någon särbehandling inför lagen – där är det som sagt människovärdet som måste gälla, i vilket ingen är vare sig förmer eller mindre än någon annan. Nej, men om inte annat, så genom att hänga Jante i rånocken och uttrycka vår oförblommerade beundran för dessa enastående människor, värda att efterliknas så gott vi kan.
Varför väcktes nu dessa tankar genom min väns bortgång? Jo, när man talar om människor som bidrar till samhället, så är det lätt att peka just på en funktionshindrad och säga "Ja, men vad kan denna person bidra med till samhället? Är det inte förakt för de svaga att tala om samhällsvärde, för dessa kan ju inte uppnå något sådant?" På det vill jag svara, att just en sådan attityd visar på ett större förakt för dem som fötts eller genom olycka kastats in i ett svårare, mer begränsat liv, än vad det gör att tala om människors samhällsvärde. Därmed vill jag lyfta fram min vän som ett lysande exempel.
Den jag talar om hette Per och hans samhällsvärde var och förblir högt. Vi är många som genom åren haft förmånen att arbeta med och lära känna honom. Alla som var med vid hans begravning vittnade om detsamma: Den, vars levande röst vi nu aldrig mer skulle få höra, var en man som spred glädje och optimism omkring sig som solen sprider ljus. De hinder som omgärdade honom övervann han ständigt med glatt humör och han levde livet fullt ut, med resor, konserter och andra äventyr. Denna okuvliga ande, har jag förstått, fick han mycket tack vare sin familjs kärlek – en familj som ständigt bar honom, även när han bodde långt ifrån dem i en nedslående, institutionell miljö.
Visst kostade det. I reda pengar gick det säkerligen åt en hel del, i form av hjälpmedel och löner till assistenterna. Men om vi skall tala om pengar, så var det många som fick en chans till ett eget arbete genom honom, istället för att de skulle gå arbetslösa och på så vis belasta det gemensammas konto och känna sitt samhällsvärde sjunka.
Om vi skall tala vidare om pengar, så kan vi fråga oss hur mycket vi är beredda att betala för ett samhälle där vi vet att vi tar hand om dem som verkligen behöver det. Jag tror att ett sådant samhälle i längden leder till ökat välstånd – inte nödvändigtvis och inte nödvändigtvis inte materiellt välstånd, men till ett förtroendekapital och civilkurage som utgör tecken på ett friskt samhälle. Om och hur detta skall organiseras politiskt är dock en fråga som skulle föra för långt för att tas upp här.
Men detta samhällsekonomiska resonemang berör inte unikt Per. Det som istället gjorde honom speciell och gav honom ett samhällsvärde utöver det vanliga var just hans livsbejakande hållning. Vi som hade turen att få lära känna honom, även så lite som jag gjorde (jag var bara timvikarie under en begränsad tid), såg i honom ett föredöme i optimism, i att bemöta andra med respekt, att lyssna och samtala – kort sagt, i människokärlek. Han fick människor att växa, och med det kan man säga att han även ökade deras – vårat – samhällsvärde.
Jag tror att det vi tillför vår värld lever kvar efter oss, att det sprids som ringar på vattnet som, även efter att de klingat av, har förändrat världen något litet till det bättre – eller, i värsta fall, till det sämre. Det leende som jag skänker en främling kan bäras vidare av denne och skänkas vidare, utan att denne kanske ens minns att någon log. Man säger ofta att vi lever vidare så länge någon minns oss, men jag vill säga att vi lever längre än så. Pers leende har, genom sin familj, sina vänner och sina assistenter, burits ut i världen även till dem som inte ens vet om att han har funnits. Han kommer att leva så länge någon alls finns som kan le.
Detta är min hyllning till en människa av stort samhällsvärde, en man vars själ har tystnat men vars ande lever kvar genom oss som fortfarande är i livet. Låt oss följa hans exempel och skapa en värld som är bättre än vi fann den.
Tack, Per.
18 dec 2008
Kristna i Strövelstorp ordnar alternativ skolavslutning - i kyrkan
Debattens vågor har gått höga efter Alf Svenssons debattinlägg om skolavslutning i kyrkan. En skola där frågan diskuterats är skolan i Strövelstorp, där man har flyttat skolavslutningen ifrån kyrkan till annan lokal.
De självutnämnda försvararna av tolerans, eftertanke och god etik i Sverige, de kristna, gick ju förstås i taket. "Detta går inte för sig. Vad härnäst? Skolavslutning i en moské? (Nejvisstja, det blir ju samma sak.) Vi menar skolavslutning i en gymnastiksal!? Vad göra, vad göra? Vi ordnar en namninsamling!" Sagt och gjort, en namninsamling anordnades. Man fick ett stort uppslut då cirka 60 elever skrev under, ungefär hälften av eleverna i högstadiet.
Här borde det ha ringt små varningsklockor i skallen på de kristna, för poängen med att flytta skolavslutningen från kyrkan är ju just att valet av lokalen är exkluderande. Det är faktiskt inte alla som vill vara där. Nu vill uppenbarligen ungefär hälften av eleverna hellre ha skolavslutning på ett annat ställe; de som inte skrev på.
Egentligen hade det nog varit värre om bara en enda elev hade känt sig ovälkommen till sin egen skolavslutning. Men nu är det en stor grupp. Det kanske skulle vara värt att ta hänsyn i ett sådant här läge? Vet de kristna överhuvudtaget vad hänsyn är?
Tror inte det. För istället för att gilla läget och gemensamt fira avslutningen, kanske till och med efter en insikt om att alla inte delar deras värderingar, så anordnar "familj och skolaföreningen" en "alternativ skolavslutning". I kyrkan. Tidningen Dagen skriver att "Ungefär 300 elever och föräldrar kommer att delta i firandet och efter avslutningen arrangeras ett fackeltåg från kyrkan till skolan."
Den kristna attityden är "välkomnande". Alla är välkomna! Eller vänta. Alla som vill komma är välkomna! Den som inte vill slipper förstås komma på det stoora fiina firandet av skolavslutningen. Kanske några inte vill gå till kyrkan för att de t.ex. tycker att kristendom innehåller moraliska tvivelaktigheter och har en en historia kantad av maktmissbruk? (De har i så fall fått ännu ett exempel att lägga till sin lista.)
Då kan väl de fira själva hemma? Det är väl deras eget fel om de inte vill? Vad är väl en skolavslutning? Det gäller säkert inte så många ändå.
Kanske bara hälften? Eller kanske bara ett enda barn?
De självutnämnda försvararna av tolerans, eftertanke och god etik i Sverige, de kristna, gick ju förstås i taket. "Detta går inte för sig. Vad härnäst? Skolavslutning i en moské? (Nejvisstja, det blir ju samma sak.) Vi menar skolavslutning i en gymnastiksal!? Vad göra, vad göra? Vi ordnar en namninsamling!" Sagt och gjort, en namninsamling anordnades. Man fick ett stort uppslut då cirka 60 elever skrev under, ungefär hälften av eleverna i högstadiet.
Här borde det ha ringt små varningsklockor i skallen på de kristna, för poängen med att flytta skolavslutningen från kyrkan är ju just att valet av lokalen är exkluderande. Det är faktiskt inte alla som vill vara där. Nu vill uppenbarligen ungefär hälften av eleverna hellre ha skolavslutning på ett annat ställe; de som inte skrev på.
Egentligen hade det nog varit värre om bara en enda elev hade känt sig ovälkommen till sin egen skolavslutning. Men nu är det en stor grupp. Det kanske skulle vara värt att ta hänsyn i ett sådant här läge? Vet de kristna överhuvudtaget vad hänsyn är?
Tror inte det. För istället för att gilla läget och gemensamt fira avslutningen, kanske till och med efter en insikt om att alla inte delar deras värderingar, så anordnar "familj och skolaföreningen" en "alternativ skolavslutning". I kyrkan. Tidningen Dagen skriver att "Ungefär 300 elever och föräldrar kommer att delta i firandet och efter avslutningen arrangeras ett fackeltåg från kyrkan till skolan."
Den kristna attityden är "välkomnande". Alla är välkomna! Eller vänta. Alla som vill komma är välkomna! Den som inte vill slipper förstås komma på det stoora fiina firandet av skolavslutningen. Kanske några inte vill gå till kyrkan för att de t.ex. tycker att kristendom innehåller moraliska tvivelaktigheter och har en en historia kantad av maktmissbruk? (De har i så fall fått ännu ett exempel att lägga till sin lista.)
Då kan väl de fira själva hemma? Det är väl deras eget fel om de inte vill? Vad är väl en skolavslutning? Det gäller säkert inte så många ändå.
Kanske bara hälften? Eller kanske bara ett enda barn?
Fler än 3500 har besökt Humanistbloggen
Allt fler besöker Humanistbloggen. Några uppgifter:
3516 unika besökare har gjort 8607 besök och tittat på över 16000 sidor.
En normal dag har webben ca 75 besök, hälften är nya och hälften är återkommande. Vanligen stannar besökaren ett par minuter.
De flesta besökarna kommer från www.humanisterna.se (38%), 14 % kommer direkt och på tredje plats kommer SvD!
Den mest lästa texten är SvT väljer att bekräfta fördomar.
Skriv gärna dina synpunkter på bloggen som en kommentar.
3516 unika besökare har gjort 8607 besök och tittat på över 16000 sidor.
En normal dag har webben ca 75 besök, hälften är nya och hälften är återkommande. Vanligen stannar besökaren ett par minuter.
De flesta besökarna kommer från www.humanisterna.se (38%), 14 % kommer direkt och på tredje plats kommer SvD!
Den mest lästa texten är SvT väljer att bekräfta fördomar.
Skriv gärna dina synpunkter på bloggen som en kommentar.
17 dec 2008
Vetenskapens problem
"Den som saknar svar kan behöva reflektera" är rubriken på Adaktusson senaste filosofiska magplask. Synd att han inte drar de uppenbara slutsatserna av detta påstående i stället för att snurra ut i anfall mot Humanisterna och mumlanden om andligt sökande i kyrkor. Lyckligtvis tas frågan även upp i en mer genomtänkt publikation, nämligen senaste strippen i serien Jesus and Mo:
Adaktusson "gör en Adaktusson"
Religion har svar på människans alla frågor. "Varför är himmelen blå?" "För att Gud gjorde den så!" Problemet är att religion ger samma svar vad frågan än är. "Varför är himmelen grön?" "För att Gud gjorde den så!" När man ska skilja två påståenden ifrån varandra ger därför religionen ingen hjälp. "Varför gjorde Gud himmelen grön och inte blå?" "För att han ville ha det på det sättet!"
Det är av den här orsaken religiösa förklaringar är portförbjudna inom vetenskapen. Religiösa förklaringar kan förklara precis vad som helst och därför kan de inte förklara någonting. Religion ger svar bara till den som inte vill reflektera, den som inte vill ge verkligheten en riktig chans att förklara sig själv.
Därför är det ironiskt att Lars Adaktusson i sin senaste krönika kritiserar Humanisterna med just vinklingen att vi inte reflekterar tillräckligt. De flesta ateister, agnostiker och Humanister vittnar istället om att det är reflektion kring tillvarons mysterier som är det som har lett fram till en icke-tro på Gud.
Adaktusson verkar desperat försöka att på något sätt rädda sin trovärdighet efter sin katastrofala förra krönika. Men hur går han till väga? Först lyfter han fram en mängd aggressiva och otrevliga uttalanden som han hittat "i mejl, på webbsidor och bloggar". Det är alltså inte Humanisterna som står bakom dessa uttalanden, utan han använder sig av det beprövade tricket "guilt by association". Någon smuts smetar säkert av sig, även om knepet egentligen är lätt att genomskåda.
Sedan påstår han att Humanisternas ser "religionen som roten till allt elände". Det här är helt enkelt inte sant. Det finns många orsaker till elände i världen. Religion är en av orsakerna, men definitivt inte den enda.
Så levererar han följande pärla: "Humanisterna attackerar människors gudstro i grunden, men ifrågasätter också lagstiftningen som garanterar den mänskliga rättigheten att utöva sin religion." Det här påståendet syftar förstås på debattartikeln i Expressen som kom i våras. Den artikeln var dock mest ämnad att påpeka att religion täcks av lagstiftningen om åsiktsfrihet. Därför behövs det inte någon speciell lagstiftning om just religion: "Religionsfriheten tillför här ingenting. Den ger inga rättigheter eller friheter som inte redan är skyddade av övriga lagstadgade rättigheter." Inget angrepp på friheten att utöva sin religion, således, utan bara ett förslag för att förenkla lagstiftningen.
Så vad blir det kvar av Adaktussons kritik när man rensat bort "guilt by association" och falska påståenden? Inte mycket. Det han förmodligen egentligen vill ha fram kommer inte förrän mot slutet. Han tycker tydligen att religion tillför någonting, fast han framför det på ett märkligt sätt.
För att vara generös får man kanske anta att han egentligen menar "vetenskapen" där han skriver "ateismen", för annars blir hans påstående meningslöst. Fast då har han helt enkelt fel, för visst kan vetenskapen ge svar på frågor om världsalltets uppkomst och livets mening.
Hela resonemanget bygger dock på på en felaktig premiss, för även om han hade haft rätt och vetenskapen inte kunnat svara på dessa frågor så innebär ju inte det per automatik att religion skulle ha något att tillföra. Både vetenskap och religion skulle kunna stå svarslösa samtidigt.
Att smyga in så många konstigheter i en och samma mening är nästan beundransvärt. Det hade nog blivit fler rätt om han bara slumpat ut orden.
Så Lars Adaktusson har lyckats sätta samman ännu en krönika som enbart består av retoriska trick, tomma påståenden och felaktigheter. Detta trots att han uppenbarligen har hög intellektuell kapacitet vad det gäller att resonera kring andra frågor. Finns det överhuvudtaget något bättre exempel än Lars Adaktusson på hur religion förblindar och fördummar än de här två krönikorna som han publicerat om Humanisterna?
Att "göra en Adaktusson" kanske är ett lämpligt uttryck att använda när i övrigt intelligenta människor blottar religion som sin blinda fläck?
Det är av den här orsaken religiösa förklaringar är portförbjudna inom vetenskapen. Religiösa förklaringar kan förklara precis vad som helst och därför kan de inte förklara någonting. Religion ger svar bara till den som inte vill reflektera, den som inte vill ge verkligheten en riktig chans att förklara sig själv.
Därför är det ironiskt att Lars Adaktusson i sin senaste krönika kritiserar Humanisterna med just vinklingen att vi inte reflekterar tillräckligt. De flesta ateister, agnostiker och Humanister vittnar istället om att det är reflektion kring tillvarons mysterier som är det som har lett fram till en icke-tro på Gud.
Adaktusson verkar desperat försöka att på något sätt rädda sin trovärdighet efter sin katastrofala förra krönika. Men hur går han till väga? Först lyfter han fram en mängd aggressiva och otrevliga uttalanden som han hittat "i mejl, på webbsidor och bloggar". Det är alltså inte Humanisterna som står bakom dessa uttalanden, utan han använder sig av det beprövade tricket "guilt by association". Någon smuts smetar säkert av sig, även om knepet egentligen är lätt att genomskåda.
Sedan påstår han att Humanisternas ser "religionen som roten till allt elände". Det här är helt enkelt inte sant. Det finns många orsaker till elände i världen. Religion är en av orsakerna, men definitivt inte den enda.
Så levererar han följande pärla: "Humanisterna attackerar människors gudstro i grunden, men ifrågasätter också lagstiftningen som garanterar den mänskliga rättigheten att utöva sin religion." Det här påståendet syftar förstås på debattartikeln i Expressen som kom i våras. Den artikeln var dock mest ämnad att påpeka att religion täcks av lagstiftningen om åsiktsfrihet. Därför behövs det inte någon speciell lagstiftning om just religion: "Religionsfriheten tillför här ingenting. Den ger inga rättigheter eller friheter som inte redan är skyddade av övriga lagstadgade rättigheter." Inget angrepp på friheten att utöva sin religion, således, utan bara ett förslag för att förenkla lagstiftningen.
Så vad blir det kvar av Adaktussons kritik när man rensat bort "guilt by association" och falska påståenden? Inte mycket. Det han förmodligen egentligen vill ha fram kommer inte förrän mot slutet. Han tycker tydligen att religion tillför någonting, fast han framför det på ett märkligt sätt.
Det är sant att religiositet och andlighet inte bygger på mänsklig vetenskap – lika sant som att ateismen står utan svar på tillvarons största frågor, om världsalltets uppkomst och livets mening.Delvis har han rätt, för ateism innebär bara att man inte tror på gudar, ingenting mer och ingenting mindre. Hans påstående är därför ungefär lika relevant som att "de som inte tror på enhörningar kan inte förklara hur världen uppkom".
För att vara generös får man kanske anta att han egentligen menar "vetenskapen" där han skriver "ateismen", för annars blir hans påstående meningslöst. Fast då har han helt enkelt fel, för visst kan vetenskapen ge svar på frågor om världsalltets uppkomst och livets mening.
Hela resonemanget bygger dock på på en felaktig premiss, för även om han hade haft rätt och vetenskapen inte kunnat svara på dessa frågor så innebär ju inte det per automatik att religion skulle ha något att tillföra. Både vetenskap och religion skulle kunna stå svarslösa samtidigt.
Att smyga in så många konstigheter i en och samma mening är nästan beundransvärt. Det hade nog blivit fler rätt om han bara slumpat ut orden.
Så Lars Adaktusson har lyckats sätta samman ännu en krönika som enbart består av retoriska trick, tomma påståenden och felaktigheter. Detta trots att han uppenbarligen har hög intellektuell kapacitet vad det gäller att resonera kring andra frågor. Finns det överhuvudtaget något bättre exempel än Lars Adaktusson på hur religion förblindar och fördummar än de här två krönikorna som han publicerat om Humanisterna?
Att "göra en Adaktusson" kanske är ett lämpligt uttryck att använda när i övrigt intelligenta människor blottar religion som sin blinda fläck?
16 dec 2008
Skolan ska inte ta ställning i trosfrågor
Idag ongör sig Alf Svensson på SvD Brännpunkt över att en rektor i Småland beslutat att skolavslutningen inte ska ske i kyrkan. Hans poäng verkar vara att han vill bevara kulturarvet och att vi förlorar kunskapen om kristendomen om att barnen ej längre tvingas till kyrkan.
Jag tror Alf Svensson är glad att inte Romarnas försvar av kulturarvet på sin tid fungerade bättre än det gjorde. För då hade aldrig kristendomen blivit den dominerande religionen i Europa. Men liksom antiken en gång tog slut så har medeltiden nu också övergått i en annan tidsålder. Idag vet vi att kultur är något föränderligt och inte något statiskt. Att hela tiden önska sig tillbaka till sin egen glorifierade barndom är inget sätt att hantera dagens samhälle.
Skolan ska framför allt inte ta ställning i åsikts- och trosfrågor. Till skolans uppgift hör t.ex. inte att propagera för kristendom framför islam, eller ateism framför hinduism. Skolan ska vara neutral. Därför är det aldrig motiverat att hålla ett gemensamt firande för alla skolbarn i en gudstjänstlokal.
Vad gäller kunskap om kristendomen så har nog dock få något att invända. En bra religionsundervisning har en viktig roll i den svenska skolan. Men en sådan innehåller inte bara undervisning om kristendom, utan även om islam, hinduism, buddhism, taoism, och inte minst humanism.
Heder åt den rektor i Småland som vågade stå upp för samhällets grundprinciper och tillåta firandet av skolavslutningen på en plats ämnad åt alla.
(Även publicerad på Lindenfors blogg)
Jag tror Alf Svensson är glad att inte Romarnas försvar av kulturarvet på sin tid fungerade bättre än det gjorde. För då hade aldrig kristendomen blivit den dominerande religionen i Europa. Men liksom antiken en gång tog slut så har medeltiden nu också övergått i en annan tidsålder. Idag vet vi att kultur är något föränderligt och inte något statiskt. Att hela tiden önska sig tillbaka till sin egen glorifierade barndom är inget sätt att hantera dagens samhälle.
Skolan ska framför allt inte ta ställning i åsikts- och trosfrågor. Till skolans uppgift hör t.ex. inte att propagera för kristendom framför islam, eller ateism framför hinduism. Skolan ska vara neutral. Därför är det aldrig motiverat att hålla ett gemensamt firande för alla skolbarn i en gudstjänstlokal.
Vad gäller kunskap om kristendomen så har nog dock få något att invända. En bra religionsundervisning har en viktig roll i den svenska skolan. Men en sådan innehåller inte bara undervisning om kristendom, utan även om islam, hinduism, buddhism, taoism, och inte minst humanism.
Heder åt den rektor i Småland som vågade stå upp för samhällets grundprinciper och tillåta firandet av skolavslutningen på en plats ämnad åt alla.
(Även publicerad på Lindenfors blogg)
Edit: Nu finns även en omröstning på sidan med frågan "Tycker du att skolor bör hålla sina avslutningar i kyrkan?" Gå dit och rösta nej!
12 dec 2008
Jultomten tar dig till helvetet
Som vi tidigare rapporterat här på Humanistbloggen så har en ateistgrupp i delstaten Washington i USA närmast mirakulöst lyckats få tillstånd att ha en skylt i kongresshuset - brevid julkrubban - där man påpekar att julen egentligen är ett firande av midvintersolståndet. Det är är förstås oacceptabelt för de mer intoleranta kristna i landet.
Nu har därför Westboro Baptist Church (ifrån Kansas! - har de inget eget kongresshus i Kansas?!) begärt att få sätta upp en motskylt med den här texten:
Nu har därför Westboro Baptist Church (ifrån Kansas! - har de inget eget kongresshus i Kansas?!) begärt att få sätta upp en motskylt med den här texten:
You'd better watch out, get ready to cry,Allt för att göra reklam för det kristna glädjebudskapet så här i jultider, får man förmoda.
You'd better go hide, I'm telling you why
'cuz Santa Claus will take you to hell.
He is your favorite idol, you worship at his feet,
but when you stand before your God He won't help you take the heat.
So get this fact straight:
you're feeling God's hate,
Santa's to blame for the economy's fate,
Santa Claus will take you to hell.
11 dec 2008
Julklappstips för Kristna som inte blir bönhörda
Ber du till Gud utan att bli bönhörd? Låt vetenskapen hjälpa dig på traven! Förstärk bara bönsignalerna med den här apparaten så kan du få precis vad du vill av Gud. Du kan inte gå på minus!
(Även publicerat på Lindenfors blogg)
(Även publicerat på Lindenfors blogg)
10 dec 2008
Unga Humanister har skaffat egen hemsida
Nu har Unga humanister startat sin egen hemsida. Du kan hälsa på dem här: www.unghum.se
9 dec 2008
6 dec 2008
Sturmark gör tittarsucce
Christer Sturmarks gudlösa program "Sturmark möter" gör tittarsuccé.
I säsongens andra program dubblerade han sina tittarsiffror till 45 000 tittare. Tidningen Dagen jämför dessa tittarsifforna med siffrorna från "Guds hus" vars andra program enbart lockade 20 000.
I säsongens andra program dubblerade han sina tittarsiffror till 45 000 tittare. Tidningen Dagen jämför dessa tittarsifforna med siffrorna från "Guds hus" vars andra program enbart lockade 20 000.
5 dec 2008
Du skall inte stjäla (om det inte är i kristendomens namn)
Om man vill främja en lära som man påstår går ut på att vända andra kinden till, ge allmosor till de fattiga, inte mörda och inte stjäla, vad ska man göra då?
En del kristna verkar ha väldigt svårt för att komma fram till någon sorts entydigt svar på den här frågan. Det finns till exempel kristna som startar krig för kristendomen (vända andra kinden till?), samlar skatter på hög (ge allmosor?), och dödar abortläkare (inte mörda?). Allt detta för att främja sin religion. Hade det inte varit bättre att leva som man lär?
Det senaste exemplet i den närmast oändliga raden av sådana här exempel gäller stöld. I staten Washington i USA har en ateistgrupp i år närmast mirakulöst lyckats få tillstånd att ha en skylt i kongresshuset - brevid julkrubban - där man påpekar att julen egentligen är ett firande av midvintersolståndet. Det gick förstås inte för sig. Så för att främja sin lära gick en grupp kristna resolut in och stal skylten.
På fotbollsspråk kallas det "självmål".
En del kristna verkar ha väldigt svårt för att komma fram till någon sorts entydigt svar på den här frågan. Det finns till exempel kristna som startar krig för kristendomen (vända andra kinden till?), samlar skatter på hög (ge allmosor?), och dödar abortläkare (inte mörda?). Allt detta för att främja sin religion. Hade det inte varit bättre att leva som man lär?
Det senaste exemplet i den närmast oändliga raden av sådana här exempel gäller stöld. I staten Washington i USA har en ateistgrupp i år närmast mirakulöst lyckats få tillstånd att ha en skylt i kongresshuset - brevid julkrubban - där man påpekar att julen egentligen är ett firande av midvintersolståndet. Det gick förstås inte för sig. Så för att främja sin lära gick en grupp kristna resolut in och stal skylten.
På fotbollsspråk kallas det "självmål".
3 dec 2008
Kärleken finns, men Gud finns nog inte
Lars Adaktusson skriver idag i SvD något som måste vara det mest korkade angreppet på Humanisterna hittills, och då ska man veta att konkurrensen om den positionen är mördande.
Adaktusson beskriver i sin artikel Humanisternas idéer och verksamhet, fast med en central skillnad; han byter konsekvent ut formuleringar om religion och gudstro mot ordet "kärlek". Effekten blir förstås oerhört obehaglig. Är Humanisterna verkligen emot kärlek? Påstår vi att kärleken har orsakat stor skada genom historien? Att kärleken inte passar in i ett modernt och upplyst samhälle?
Det lika korta som självklara svaret är förstås "nej". Tvärtom tycker Humanisterna att kärlek är viktigt och något som bör prägla både förhållanden mellan människor och samhället i stort. Det är t.ex. därför vi arbetar för att äktenskapslagstiftningen ska vara lika för par av samma kön som för par av olika kön. Vi anser att det är fel att det uttryck för kärlek som ett äktenskap representerar - oavsett kön på de ingående parterna - ska begränsas på det sätt som nu är fallet.
Adaktusson valde att ersätta "religion" med ordet "kärlek". Varför valde han inte istället "krig"? Eller "förtryck"? Eller "vidskeplighet"? Religion är ett månfacetterat fenomen med både negativa och positiva sidor. Att bara lyfta fram "kärlek" är gravt missvisande.
Så vad vill egentligen Adaktusson med sin drapa? Så här avslutar han sin artikel:
Åtskilliga ideologier och samhällssystem har genom historien försökt utplåna människans mest centrala men ickerationella behov. Ändå är och förblir andligheten av fundamental betydelse – för våra värderingar, för vår kultur och vår historia; men framför allt för att den möter tillvarons mest brännande frågeställningar.
Fortsatt fusk med icke-synonymer, således, för "religion" och "andlighet" är inte samma sak. Den upplevelse man kan få av att lyssna på musik, vandra i bergen, bevittna en ceremoni i ett hinduiskt tempel, eller vad man nu får sina andliga upplevelser ifrån, kan upplevas både i och utanför religiösa sammanhang. Religion och andlighet har ingen nödvändig koppling. Att lyssna på en tråkig predikan i någon halvtom ouppvärmd stadskyrka ger inte ett uns av andlig upplevelse. Och Humanisterna försöker definitivt inte "utplåna människans mest centrala men ickerationella behov"; det har Adaktusson (också) hittat på.
Vad gäller betydelsen av andlighet för "våra värderingar, för vår kultur och vår historia" får man hålla med. Visst är det viktigt. Problemen uppstår när någon börjar godkänna och underkänna andliga upplevelser; när någon begränsar möjligheterna till dessa upplevelser genom att sätta upp regelböcker (bibeln, koranen) och domare (präster, biskopar, påvar); när man blir anvisad speciella ställen att få sådana upplevelser på (kyrkor, tempel); eller när någon försöker tuta i en att man måste tro på varelser som inte existerar för att få vara med och diskutera värderingar. Den här begränsningen av det mänskliga behovet av andliga upplevelser och värderingar är ett av religionens stora problem.
Man skulle utifrån hans artikel kunna tro att Lars Adaktusson är i behov av en synonymordbok och en snabbkurs i filosofi. Men om man vidgar synfältet och betraktar hans insatser som journalist är det uppenbart att han är allmänbildad och snabbt kan sätta sig in i en mängd ämnen av de mest skilda slag. Så varför har han nu plötsligt tappat bort allt sitt kritiska tänkande?
Svaret är väl egentligen uppenbart? Lars Adaktusson är ett paradexempel på hur religion förblindar och fördummar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
