While Dawkins argues that he can be good without God, I think he’s actually only proving that Richard Dawkins can be good while not acknowledging God.
I have to wonder from what philosophical grounding does Dawkins’ altruism emanate? Why is other human life worth anything if there is no God? From what philosophical groundwork is he basing his good works on? Dawkins, it would seem to me, hasn’t defined his terms and is only borrowing our definition of “good.” Because without our definitions he’d have to ask the question, “What is good without God?” And that’s something I haven’t seen answered yet.
In fact, I think Dawkin’s efforts to do good is one of the best arguments for innate knowledge of right and wrong.
I almost hate to inform Mr. Dawkins that his little plot is actually helpful to believers as we believe that no matter what you espouse verbally each man has written on his soul the ability to tell right from wrong. And while Dawkins denies it, his actions indicate otherwise. There is a moral sense which you can ignore but your choosing to ignore or embrace it has no effect on its existence, much like God Himself.Om det inte finns någon Gud så finns det inget begrepp man kan kalla "godhet"? Hmm.
Prova samma resonemang på ett annat begrepp: Utan Gud finns inget begrepp man kan kalla "hjälpsamhet". Fast hjälpsamhet kan man ju definiera, människor emellan, som när man gör något som medför en kostnad (en ansträngning, t.ex.) för att ge någon annan en fördel (slippa en ansträngning, t.ex.).
"Godhet" går förstås även det att definiera, fast det blir en längre historia. En av komponenterna bör vara just hjälpsamhet, men man kan även lägga in andra egenskaper som lojalitet, eftertänksamhet och så vidare. Vad som ingår i begreppet "god" är dock en diskussionsfråga, beroende på överenskommelser mellan människor. Etik, kallas den filosofiska gren som sysslar med sådant.
Om man försöker hänga upp "godhet" på en Gud uppstår istället ett klassiskt teologiskt problem.
1. Är något gott bara för att Gud gör det? I så fall är godhet ett gotyckligt begrepp bortkopplat från mänskligt lidande (vilket man lätt får för sig när man läser Bibeln).
2. Eller finns godhet redan från början och Gud väljer att agera i enlighet med det? I så fall existerar godhet utan Gud (vilket man lätt får för sig när man ser människors ageranden - oavsett religiös tillhörighet).
Nej, det var ingen lyckad filosofisk utvikning att försöka hävda att Dawkins inte vet vad han gör. Snarare ett mått av desperation.
Inlägg
10 kommentarer:
När den här diskussionen uppstår kommer jag ofta att tänka på Gandhi. Från början ansåg han Gud vara sanningen och ateism ett moraliskt handikapp.
När han sedan med egna ögon såg ateister organisera sig och hjälpa andra, ändrade han åsikt. Istället för att tro att Gud är sanningen, menade han att sanningen är Gud. Därmed skrämdes han inte längre av ateism. Däremot av gudlöshet, som semantiskt kan förstås som det att inte bry sig om vad som är sant, vare sig i sökande eller handling.
Med det sagt så tror jag tanken att godhet bara är någonting som definieras människor emellan är bakvänd; åtminstone inom filosofin hänvisar man ofta till intuitiva upplevelser av vad som är gott för att ge stöd åt, liksom att motargumentera, olika teorier.
Inte ens om världen initialt drabbats av värdenihilism är godhet enbart någonting som (mer eller mindre) rationellt diskuteras och definieras. Något slag av moraluppfattning tycks ju de flesta varelser ha, åtminstone bland dem vi människor socialt förstår oss på i någon mån. Hundar till exempel. Personligen upplever jag inte att värdenihilism är förenligt med någonting annat än eliminativ fysikalism, dvs. teorin att vi är "köttrobotar" utan upplevande medvetanden, och det är med en viss ödmjukhet jag konstaterar att ingen vetenskap ännu lyckats visa vem jag är som tittar ut genom mina ögon.
Noterade pa Dagen.se att 78% av lasarna pa artikeln om Dawkins Haiti-stod anger att artikeln gor dem "arga". For att lyckas bli arg over insamling av nodhjalp kan man inte ha manga gra bakom pannbenet. Religiosa som stor sig pa att ateister skanker pengar till tva erkanda hjalporganisationer kanner sig val hotade kanske?
Herregud vi riskerar ju att underminera deras myt om ateisternas ondska fullkomligt om vi fortsatter skanka pengar till nodstallda - och dessutom till medicin, mat och andra fornodenheter snarare an till biblar och missionarer...
ThSt: Intressant! Jag tror jag hittat artikeln du nämner, men på min dator går inte röstandelarna att se.
Den mindre illvilliga tolkning jag kan tänka mig av ilskan (och därmed min förhoppning) är att det handlar om att skänkandet uppfattas som ett medel för att uppnå ett politiskt mål – att här skänks pengar för främst det egna anseendets skull, snarare än främst för de behövande.
Dagen-artikeln var inte direkt formulerad så att den uteslöt en sådan tolkning. Att kampanjen heter någonting mera än bara Giving aid ger åtminstone i mina ögon sådana associationer. Om Dawkins skänker pengar utan ateism-buller lär ingen uppfatta det som religiöst motiverat, medan det nu verkar lite väl malligt. Men det kanske är med mycket svenska ögon jag ser på saken?
Väldigt irriterande att se någon klaga på Dawkins när man helt enkelt inte har bemödat sig att läsa på. I "The Selfish Gene" ger Dawkins sin förklaring på var altruism kommer från, och i "The God Delusion" förklarar han varför Gud inte behövs för att moral ska finnas. Att be Dawkins ge svar på saker han redan skrivit om visar bara hur pinsamt dålig koll man har.
Jesper!
Lat oss gora den tolkningen du foreslar. Da uppstar ett antal fragor:
1. Hur kommer det sig att kristna uppfattar det som "politiskt" nar en stor forebild for manga manniskor uppmanar till bidragande till tva religiost helt oberoende internationella hjalporganisationer?
2. Hur kommer det sig att kristna samtidigt ofta inte formar se det solklart politiska i att kyrkor uppmanar folk att skanka pengar till deras egna hjalpfonder/kollekter (varav inte speciellt mycket gar till bistand...)?
3. Hur kommer det sig att man inte heller formar se det politiska i att skicka biblar och missionarer? Oh nej, detta ar ju enbart av ren omtanke med de drabbade att de erbjuds hjalp av Guds foretradare har pa jorden, det ar inte alls for att varva anhangare!
4. Och hur far man ihop resonemanget nar man lagger ihop 1-3? Det ar politiskt nar ateister samlar pengar till oberoende orgs, men inte politiskt nar man skickar missionarer? Explanation please.
Att betanka nar du grunnar: artikeln om "Kristna Hoppets Stjarnas" insatser gor 10% arga. Svenska kyrkans vadjan om extrakollekt gor 17% arga. Att SvK finns pa plats i Haiti gor 18% arga.
Slutligen som jamforelse: Pat Robertson's uttalande att Haiti har sig sjalva att skylla eftersom de ar i pakt med en djavul gor 33% arga. Den kristna tidningen Dagens lasare upprors alltsa mer - betydligt mer - over att ateister samlar in pengar till oberoende hjalporgan an over asikten att offren har sig sjalva att skylla da de inte ar kristna.
ThSt: Roligt med svar! Som sagt så har jag inte tillgång till siffrorna du för fram, och därför uppskattar jag det mycket!
En enda direkt invändning har jag mot vad du skriver, och det gäller vad jag egentligen menade. Min poäng var att jag hoppas på att upprördheten beror – inte på att ateister skänker pengar – utan för att de i första hand (uppfattas(!)) göra det för att vinna politiska poäng i en helt annan fråga. Efter att ha läst en del (svenska) kristna bloggar tycker jag mig ha ett visst stöd för att tro att det är så. Å andra sidan är jag också rädd för att det ska vara så också.
Men detta berör bara din första punkt.
Vad gäller de övriga så håller jag med dig. Mina enda tvivel i den inställningen är såpass små (och rör vad Haitier anser sig behöva) att jag inte behöver ta upp dem.
Att Dagens läsare, precis som du påpekar, verkar vara mycket inkonsekventa i sin inställning till olika nyheter, ser jag inte som något särskilt hinder för att försöka förstå vad de tänker och känner bortom missförstånd antagonister emellan.
Jag är en fegis i så motto att jag aldrig klarat av att inför mig själv försvara min dumhet med att andra är likadana. Det blir alltid svårt att välja sida då.
Förhoppningsvis framgår det också av vad jag skriver, men för tydlighetens skull: Jag står ju med båda fötterna i ingetdera läger – eller alternativt i bägge, fast som bråkmakare. :)
Jesper!
Om du rostar pa nagot av de fem alternativen under artikelarna sa far du se %-satserna! ;)
Jesper, det framkommer mycket väl vad du menar. Du är balanserad och sansad, och kan ha ståndpunkter själv utan att för den sakens skull förutsätta att alla andra är idioter. M.a.o. är inte "Humanisterna" något för dig, även om du skulle hålla med i allt de står för.
Lennart Lennart, ibland undrar man alltsa...
"kan ha ståndpunkter själv utan att för den sakens skull förutsätta att alla andra är idioter. M.a.o. är inte "Humanisterna" något för dig"
Du sager alltsa forst att man inte ska forutsatta negativa karaktarsdrag hos dem som inte delar den egna asikten. Sedan gor du exakt det man inte skulle gora: forutsatter ett negativt karaktarsdrag hos dina egna meningsmotstandare humanisterna. Hur hangde det ihop?
Oj! Jag läste det du skrev flera gånger, Lennart, utan att upptäcka att det inte var mig du kritiserade. Och jag som satt och filade på ett försvarstal som avhandlade att man alltför gärna läser in sin favoritmotståndare i andra kommentatorer, när de inte delar ens egna åsikter. Borde jag söka hjälp? ;)
Men visst förstår jag vad du syftar på. Det var ju genom att plötsligt bli provocerad av Humanisterna som jag först kom hit. Jag tror det är som att stå på var sin sida om ett staket – där vi nog står på samma sida, och lättare ser Humanisternas provokationer än andras, både de genomtänkta och de ogenomtänkta.
Jag brottas med den föreställningen. Därmed har jag också upptäckt en annan sida, som nog hela tiden funnits där. Vissa inlägg ter sig förvisso fortfarande lika barnsliga, men annat är roligt och engagerande, så som jag uppskattar diskussionsmiljöer.
Hade det verkligen varit så att jag delade förbundets åsikter till fullo, men skilde mig på det sätt du beskriver, då hade jag platsat som medlem bättre än någon annan!
Nu är det inte så. Istället har jag gett mig själv en mycket lång betänketid i frågan om huruvida min relativt ekosofiska inställning egentligen är kompatibel med främst vad de gör i praktiken, men till en inte obetydlig grad även human-etiken i stort och Humanisternas idégrund mer specifikt. Jag vet ännu inte. Det där har jag heller inte pratat om i någon annan kommentar, och tänker vara fortsatt återhållsam. Basunera ut mitt ego har jag ett par egna (halvdana) bloggar till.
Men jag värnar om samtalsmiljön här. Jag tycker om den, liksom bloggen som kollektiv. Jag gillar att Humanisterna lyfter fram många frågor som jag bryr mig om till fler människor (för det tror jag faktiskt äger rum). Då är det roligt att vara med. Nio av tio kommentarer på nätet består dessutom antingen av ryggdunkande eller gnäll. Ibland är jag också gnällig. Får jag för lite kaffe blir jag som en reklambebis med fel blöja på sig. Men som icke-religiös icke-Humanist hoppas jag på att bidra litet till att hålla sådant borta härifrån, genom att vara ytterligare en sticka i allas ögon.
Dina också. Säg inte sådär! :)
Skicka en kommentar