På många bloggar förs nu efter gårdagens debatt i SVT diskussioner om det är rätt eller fel att låta läkares egna moraluppfattningar få genomslag på den vård som läkarna förväntas ge. Abortfrågan är i sig den sakfråga som mest verkar debatteras.
Olika tänkta scenarier ställs upp ("om X är rätt, är då också Y rätt eller ger det istället att Z är rätt") och jämförs och utvärderas mot varandra för att vi ska kunna dra slutsatser om vad som är moraliskt riktigt eller moraliskt felaktigt handlande. Precis som igår i SVT ställs omskärelse av unga pojkar mot abort som motsatspoler. Som vanligt spretar uppfattningarna i sak på hela skalan. Något annat vore inte att förvänta heller. Moraliska ställningstaganden är svåra att göra och de varierar minst lika mycket som vi människor varierar i förhållande till varandra.
Låt mig upplysa er alla om ett förhållande ni missar - från och med ett införande av en "samvetsklausul" är det ingen som längre bryr sig om vad ni tycker och vilka moraliska ställningstaganden ni gör.
Era moraliska uppfattningar om tänkta "x, y och z fall" är helt irrelevanta om en samvetsklausul får genomslag i svensk lagstiftning på sjukvårdsområdet. Den enskilde läkaren har då nämligen enväldig rätt att få igenom sin egen högst personliga moraluppfattning, i sig grundad på precis vad som helst. Vad ni och jag tycker är det då ingen som längre bryr sig om.
Idag är det inte irrelevant vad du och alla andra har för moraluppfattning då det i vår lagstiftning är så att även etiska och moraliska ställningstaganden påverkar lagstiftningens utformning. Självfallet är det då "majoritetens moraluppfattning(ar)" som får störst genomslag och det hoppar tydligen en del högt för (i och för sig borde väl de flesta kanske hoppa än högre om minoritetens moraluppfattning(ar) fick större genomslag på vårt samhälle än majoritetens). "...om jag inte får bestämma över de moraliska principer som gäller för mig då är det staten kvar" utropade till exempel den religiöst troende läkare som utgjorde Christer Sturmarks främsta motdebattör igår kväll. Nej, inte sjutton ska staten bestämma över de moraliska principer som ska gälla för dig, men du måste vara beredd på att inte kunna "leva ut" din moral fullständigt i alla lägen och det måste alla vi andra också vara beredda på att inte kunna göra. Så är det att leva i ett samhälle där det ska finnas plats även för andra och den platsen garanteras bland annat genom vår lagstiftning och i den återspeglas även moraliska ställningstaganden.
Hur skulle det förresten vara om vi i vår lagstiftning inte bakade in vår moraluppfattning utan lät alla frågor som krävde ett moraliskt ställningstagande avgöras av den enskilde? Skulle stöld reduceras till en fråga om moral? Skulle poliser som är för fri invandring och global rörlighet (som jag själv är) inte behöva frihetsberöva personer som lever utan uppehållstillstånd i Sverige och dessutom inte behöva delta i utvisningsprocessen av desamma? Skulle läkare som verkligen (av någon anledning) avskyr homosexualitet kunna vägra att behandla en homosexuell människa som drabbats av en könssjukdom? Jag minns fallet med åklagaren i Gävle som gick ut och hotade med att åtala all vårdpersonal som skulle skriva ut p-piller till flickor under 15 år för medhjälp till våldtäkt därför att dessa flickor inte kan ha sexuellt umgänge utan att pojken per definition gör sig skyldig till brottet våldtäkt mot barn. Detta ställningstagande var, upplevde många av debatten att döma, inte enbart och i första hand grundat i juridik utan i någonting annat.
Vilka religiösa eller andra ideologiska uppfattningar ska kunna ligga till grund för de moraliska ställningstaganden som i sin tur leder till att en läkare avstår från en viss vårdåtgärd? Sannolikt precis vad som helst, något annat vore ju svårt att tänka sig och vi har då öppnat för precis alla tänkbara moraliska överväganden hos läkare som helst, och alla ska de få genomslag på den vård som ges av vår offentliga sjukvård. Inte någon annanstans i samhället har en yrkesgrupp i det allmännas tjänst en sådan rätt att låta den egna moralen få verkan på det arbete man utför eller inte utför.
Läkaren är i en framtid med en tillämpad "samvetsklausul" den som allsmäktigt och utan ifrågasättande avgör vad som är moraliskt riktigt eller inte och den lilla människan, patienten, har bara lydigt att anpassa sig till dessa moraluppfattningar mot vilken en diskussion inte kan föras. Vänta nu, det där låter ju bekant..?
Inlägg
47 kommentarer:
Vad du eller andra tycker kommer aldrig bli irrelevant dessvärre. Men det kanske är skönt att inbilla sig det.
Patrik
Jag kan inte riktigt hålla med. Samvetsklausulen kan väl endast få påverkan på vilken vård en enskild vårdanställd (eller en huvudman, dvs en vårdgivare) inte ger, inte vilken vård man kan ge. Man kommer ju fortsatt vara begränsad till att enbart ge sådan vård som är laglig, oavsett moraliska ställningstaganden som går utöver lagen.
Ditt exempel med poliser är intressant och kommer skrämmande nära exempel med militärer. Gör en polis eller militär fel om de vägrar att utföra en order som de anser är förkastlig?
Bör individer tvingas göra som storebror säger åt oss eller bör vi ha rätt att välja att vägra göra saker som vi anser är fel?
Den här frågan är så klart extra kontroversiell eftersom somliga anser att vi talar om legaliserat barnamord medan andra menar att vi talar om en operation motsvarande att ta bort en tumör hos cancersjuka. Oavsett om de senare är villiga att erkänna de förras anspråk eller ej måste man väl ändå fråga sig om det inte snarast är en plikt för den som anser att det rör sig om barnamord att vägra genomföra det?
Om en polis eller militär är övertygad om att en order de fått innebär ett direkt eller indirekt mord på en oskyldig så anser jag att det är densammes plikt att vägra lyda en sådan order. Om det inte ens skall vara acceptabelt att vägra utföra vad man anser strider mot sitt samvete så har vi ett samhälle där bestialiska handlingar kan skyllas på att man bara har lytt order... Det är inte ett samhälle jag skulle vilja leva i...
Allt gott!
För att tala klartext, jag tycker det är bra att din (eller någon annans) åsikt inte skall kunna tvinga mig att göra saker som jag anser är förkastligt!
Flera av liknelserna i inlägget är väldigt skeva. Till exempel går stöld ut över en tredje part. Det ska inte vara upp till den enskilde om den ska få skada andra.
Men om en samvetsklausul sköts rätt, så kommer patienten inte märka av det. Uppgifter som någon inte vill utföra lämnas över på någon annan. Det handlar inte om att förändra vårdutbudet eller tillåta andra vårdformer.
I dagsläget är det snarare den enskilde läkaren som kan råka illa ut. Den kan tvingas välja mellan att förlora jobbet eller att utföra något oetiskt. Trots att det skulle vara väldigt enkelt att låta den göra bra saker, utan några tvång.
Jag vill uppmuntra människor att tänka själva och att göra etiska ställningstaganden i vardagen. Jag tror att det kommer ge ett bättre samhälle i längden, där människor vågar motsätta sig orättvisor och fel i vardagen. Vissa kommer visserligen motsätta sig inbillade fel (som abort), men det är ett väldigt lågt pris att betala om vi får ett mer tänkande samhälle (där abort ändå är möjligt).
För att citera något klokt som Patrik N skrivit:
"Ibland är ju livet inte bara svart eller vitt eller alls särskilt enkelt att förhålla sig till.
[...]
Vi behöver fler tänkande människor på jorden, inte färre. Hur det ser ut när hundratusentals, ja miljontals, "icke-tänkare" blint lyder order [...] vet vi alltför väl."
Ni talar väldigt mycket ur Stockholmsperspektiv. Jag kan tex nämna att vi i Sveg har en läkare inom 19 mils radie ibland. Dens arbetsuppgifter är inte utbytbara, det finns inte någon annan som kan hoppa in. Jag vet att Sveg inte är enda stället i Sverige det förhåller sig på det sättet...
Anta på kul att vi hade en läkare från Afganistan som är taliban.(Fullt möjligt här i glesbygden)
Han vägrar att utföra medicinsk behandling av samvetsbetänkligheter på en ogift kvinna som är med barn. En gift mans barn.
Hon skulle enligt hans förmenande stenas.
Detta är som Ni förstår en extrem överdrift, men i teorin fullt möjlig med tanke på den religiöse prästens utsaga på TV.
Att någon överhuvudtaget lyssnar på dylika tokerier...
Hela tokeriet bygger på att han vill bli läkare för att det är coolt och häftigt och skall ske på hans villkor, när verkligheten är att samhället anställer läkare för att utföra en arbetsuppgift på i huvudsak patientens villkor.
Vilken hybris.
Självklart Tuve så ska det vara acceptabelt att vägra utföra något som man anser strider mot sitt samvete. Men om det även innebär att man vägrar utföra sina arbetsuppgifter, har man verkligen rätten att ha kvar det arbetet då? Eller borde man söka sej till arbetsuppgifter som inte krockar med sitt samvete?
Och man har ju alltid sina demokratiska rättigheter att aktivt kämpa för att ändra lagar och regler som samhället satt upp för olika yrken.
Kristian,
Är det någon här som har hybris är det du och andra humanister som föredrar totalitär kommunism framför hederlig liberalism. Är du sjuk så stanna gärna hemma, allt annat ser jag som synnerligen irrelevant.
Med andra ord gör mina vänner i Uganda fel som lever ut sin homosexualitet i ett land där majoritetens moraluppfattning är att homosexuella ska sättas i fängelse. Samma sak med de i min bekantskapskrets som gömt flyktingar. De är dåliga människor för att de satt sin egen moral över majoritetens. Om folkviljan kräver folkmord är folkmord rätt.
Denna snäva demokratisyn är naturligtvis helt absurd. Det är precis av denna anledning vi har bindande deklarationer om mänskliga och medborgerliga rättigheter. Det finns sådant som staten och folkmajoriteten inte kan kräva av enskilda medborgare. Det finns sådant som inte lämpar sig för majoritetsbeslut. Minoriteter har rättigheter.
PS! Dessutom kan jag berätta att det finns läkare som vägrar behandla homosexuella redan idag. Vårdinstitutionerna brukar lösa det genom att låta någon annan läkare behandla de patienterna.
Skall naturligtvis vara "religiöse läkarens"
Sentio Ergo Sum
Är det Du eller jag som har basat på ett riktigt sjukhus?
Dessutom är jag inte humanist utan naturvetare, humanist kan Du vara själv, vilket Du med största sannolikhet är...
Christopher,
du säger: "Minoriteter har rättigheter"
Den minsta minoriteten är alltid individen. Om en person har en rättighet till något, har inget att göra med om han/hon till hör en "minoritetsgrupp" inom ett större samhälle eller i någon "kulturell" mening tillhör majoriteten. Det är därför dina resonemang i liknande frågor här på bloggen uppfattas som motsägelsefulla.
(p.s. homosexualitet är inget "yrke")
Christopher
I vanlig ordning bortser Du från själva diskussionen.
Läkare har när de anställs en tjänstebeskrivning de godkänner när de blir anställda. Redan då har de en möjlighet att opponera sig mot skrivningen av kontraktet.
Faktum är att det finns en hel del läkartjänster utan sk samvetsömma arbetsuppgifter. Man kan bli företagsläkare, förtroendeläkare på Försäkringskassan, obducent, rättsläkare, ögon-öron-specialist,etc.
Val finns...
Men du börjar prata om att få vara homosexuell privat.
Det kan Du få...och jag kan bjuda på offerrollen.
Du menar att en vegetarisk kock skall kunna kräva att bara tillreda vegetarisk mat i ett skolkök åt alla de barnen som kanske inte företräder hans livsfilosofi. Och det talar han om först efter att han blivit anställd. Ingen skall ha rätt att sparka honom heller, trots att han bryter mot ingånget avtal.
Är det så de nya liberalöerna tänker sig arbetsrätten?
Rätt att göra som man vill???
Hur är det här egentligen? Ska man alltså inte ens kunna sluta avtal, t.ex. vid anställningen, om vilka tjänster man kan utföra som läkare? T.ex. en klinik som är specialicerad på just aborter och likn., kan inte de kräva av en ny läkare att han ska kunna utföra aborter? Verkar onekligen lite konstigt i så fall, om den här klausulen kan göra ett avtal värdelöst. Inte bra.
Man SKA kunna välja vad man vill göra, men det valet gör man ju också när man tar ett visst jobb. (Eller om en privatläkare skriver kontrakt med Landstinget..) Om det plötsligt krävs att man ska kunna utföra en ny sorts uppgift som inte ingick i anställningskontraktet, öppnar det förstås för omförhandlingar. Dock har man nog inte en så stark positirion där. Jämför med militärerna som nyligen fick sparken för att de inte vill ställa upp på utlandstjänst.
Det hela ar egentligen valdigt enkelt: ingen ar tvingad att gora nagonting man inte vill - det ar namligen helt frivilligt att ta anstallning.
Men tar man anstallning och uppbar lon for ett arbete sa ar det inte frivilligt att utfora arbetet. Det ar inte arbetstagaren som bestammer arbetsuppgifterna, utan arbetsgivaren. Vill du inte - men lat bli att ta jobbet!
Eller skulle jag kunna soka jobb pa karnkraftverket, bli anstalld, fa lon, och sen vagra utfora mina arbetsuppgifter med motivationen att jag ar emot karnkraft...?
Militar haller inte riktigt som jamforelse om vi talar om den som har plikt att utfora sadan tjanst - da har man ju inte frivilligt valt att joina militaren.
Det enda som ar forsvarbart att vagra i ovriga fall ar om arbetsgivaren ber dig utfora nagot som ar kriminellt - efs arbetgivaren inte har ratt att krava sadan handling.
Janne A:
Visst är individen den minsta minoriteten. Men det betyder inte att alla steg mellan stat och individ saknar betydelse.
Kristian:
Jag exemplifierade effekterna av Patriks inställning att majoriteten alltid har rätt.
Visst ska arbetsgivare få sparka personal som inte gör sitt jobb. Men frågan gäller om det är rimligt när det gäller svåra etiska frågor om abort, omskärelse, dödshjälp och liknande. Jag anser inte det.
Det liberala vägen vore naturligtvis att privatisera all vård. Det är en utveckling jag skulle gilla. De som vill ha abort söker sig till ett sjukhus som utför aborter. Den vårdpersonal som vill jobba med barnafödande men inte gillar aborter söker sig till sjukhus utan abortmottagning. Problemet idag är att alla ska tvingas in i samma snäva mall och att avvikelser från normen inte respekteras.
Samvetsklausul är ingen bra idé. Individers önskemål att avstå vissa arbetsuppgifter utifrån egen övertygelse, måste vi försöka infria efter bästa förmåga utan lagstiftning.
Att lagstifta innebär bara att vi överlämna beslutet om vilka övertygelser som accepteras och vilka som är fel till en domstol. Lite läskigt att tänka på vad detta kan resultera i.
@Kristian Grönkvist
"Han vägrar att utföra medicinsk behandling av samvetsbetänkligheter på en ogift kvinna som är med barn. Detta är som Ni förstår en extrem överdrift, men i teorin fullt möjlig med tanke på den religiöse [läkarens] utsaga på TV.
Att någon överhuvudtaget lyssnar på dylika tokerier..."
Du lyssnade uppenbarligen inte eftersom du fundamentalt har missförstått mitt resonemang. Jag underströk ett stort antal gånger skillnaden på medicinskt motiverade och icke-medicinskt motiverade åtgärder. Det var liksom hela poängen med min medverkan.
Dina påståenden om mina drivkrafter i mitt yrke är helt absurda och ounderbyggda. Min drivkraft är ett intresse för medicinsk vetenskap och jagh håller en sådan fana myckeet högt i min yrkesutövning. Just därför ser jag vikten av att skilja på olika grunder till åtgärders indikationer (vg se www.svt.se/debatt).
Diskussionen är helt absurd och det är mycket förvånande att vetenskapsförespråkare kan driva den av Humanisterna nu drivna linjen. Diskussionen gäller alltså medicinska åtgärder för vilka det inte föreligger någon medicinsk grund utan där grunden för ingreppet är patientens önskan. Vilka sådana ingrepp som är ”ok” att göra varierar över tid och kulturer.
Samvetsklausulen handlar egentligen inte om patientens rätt eller inte rätt till en viss vårdinsats, det handlar om huruvida staten skall kunna tvinga den enskilde läkaren att utföra en operation som han/hon inte tror på (av något av de av mig i debatten anförda fundamenten för ett medicinskt beslut: vetenskap, beprövad erfarenhet och läkaretik). Det innebär alltså inte att patienten förnekas ett ingrepp som politikerna uppfattar som acceptabelt, det innebär att den enskilde läkaren har rätt att avstå ett ingrepp som man inte finner medicinskt indicerat.
Vad gäller ett medicinskt motiverat ingrepp kan jag idag neka till att utföra detta om jag inte finner indikationen övertygande eftersom jag helt enkelt inte bedömer att jag vill ta risken med ingreppet då det inte matchar nyttan. Om patienten ändå vill ha ingreppet utfört kan man vända sig till en annan läkare, sk second opinion. Denna läkare kan göra en annan bedömning utifrån t ex sin egen erfarenhet.
Varför skall det vara annorlunda med åtgärder som inte är medicinskt motiverade. Det är motsägelsefullt. För man menar väl ändå inte att en patient skall kunna söka upp första bästa kirurg och begära ett ingrepp vilket som helst?
Förvisso är citatet felaktigt återgivet, så sa jag aldrig i debatten. Vad jag sa var att detta synsätt utraderar möjligheten till en individuell medicinsk etisk bedömning när inte vetenskapen räcker till för att svara på svåra frågor. Det blir alltså en allenarådande statsmoral, frågan är om man skall välja en utilitaristisk eller teleologisk statsmoral? Marxistisk eller Sturmarkshumanistisk?
Min oro grundar sig att det inte är mitt professionella omdöme som bestämmer över hur min kniv skall agera utan statliga politiska ambitioner. Min skalpell skall styras av medicinsk vetenskap, beprövad erfarenhet och etik i fallande objektiv skala. Jag tror det är svårt att fullt ut förstå denna oro om man aldrig själv stått inför beslutet att utföra ett kirurgiskt ingrepp med de risker det innebär.
Håller man de olika indikationsgrunderna rena kan jag inte riktigt förstå farhågorna.
Diskussionen gäller alltså medicinska åtgärder för vilka det inte föreligger någon medicinsk grund utan där grunden för ingreppet är patientens önskan. Vilka sådana ingrepp som är ”ok” att göra varierar över tid och kulturer.
Samvetsklausulen handlar inte om patientens rätt eller inte rätt till en viss vårdinsats, det handlar om huruvida staten skall kunna tvinga den enskilde läkaren att utföra en viss operation som han/hon inte tror på (av något av de av mig i debatten anförda fundamenten för ett medicinskt beslut: vetenskap, beprövad erfarenhet och läkaretik).
Vad gäller ett medicinskt motiverat ingrepp kan jag neka till att utföra detta om jag inte finner indikationen övertygande eftersom jag helt enkelt inte bedömer att jag vill ta risken med ingreppet då det inte matchar nyttan. Om patienten ändå vill ha ingreppet utfört kan man vända sig till en annan läkare, sk second opinion. Denna läkare kan göra en annan bedömning utifrån t ex sin egen erfarenhet.
Varför skall det vara annorlunda med åtgärder som inte är medicinskt motiverade. Det är motsägelsefullt. För man menar väl ändå inte att en patient skall kunna söka upp första bästa kirurg och begära ett ingrepp vilket som helst?
Min oro grundar sig att det inte är mitt professionella omdöme som bestämmer över hur min kniv skall agera utan statliga politiska ambitioner. Min skalpell skall styras av medicinsk vetenskap, beprövad erfarenhet och etik i fallande objektiv skala. Jag tror det är svårt att fullt ut förstå denna oro om man aldrig själv stått inför beslutet att utföra ett kirurgiskt ingrepp med de risker det innebär.
Håller man de olika indikationsgrunderna rena kan jag inte riktigt förstå farhågorna.
Citatet i inlägget är för övrigt felaktigt.
Patrick Vigren,
Tack för ditt påpekande gällande mitt mycket slarviga sätt att citera dig, jag ber om ursäkt för detta och har nu ändrat citatet så att det återspeglar vad du faktiskt sade i studion (07:11 in i debatten). Ändringen har jag gjort direkt i blogginlägget. Rätt ska självfallet vara rätt.
Du skrev i din kommentar;
"Min skalpell skall styras av medicinsk vetenskap, beprövad erfarenhet och etik i fallande objektiv skala".
I detta är vi helt eniga, knäckfrågan ligger dock i vems etik som ska tillämpas då olika etiska ställningstaganden ställs mot varandra. Det vill säga ska du och andra läkare i det allmännas tjänst ha att tillämpa den lagstiftning på sjukvårdsområdet vi gemensamt i vårt samhällsbygge arbetat fram och där etiska och moraliska ställningstaganden utgör en inte obetydlig del av grunden för lagstiftningen? Eller ska du och andra läkare ha möjlighet att tillämpa era personliga etiska ställningstaganden fullt ut?
Om så ska vara fallet, vad skiljer läkare från en del andra yrkesgrupper i det allmännas tjänst som också ställs inför att utföra åtgärder i tjänsten som kan stå i strid med den enskildes moraluppfattning? Ska poliser verkligen vara tvingade att bruka våld i tjänsten och i värsta fall behöva allvarligt skada en människa som är i färd med att attackera en tredje? Ska poliser ha rätt att underlåta att frihetsberöva "illegala flyktingar" om poliserna ifråga inte sympatiserar med våra demokratiskt beslutade regler för invandring till Sverige? Ska samma poliser, med en annan syn på bruk av narkotika, kunna låta bli att agera i narkotikaärenden? Exemplen kan göras hur många som helst och de kan hämtas från många olika områden, det gäller förstås inte bara på polisområdet.
Knäckfrågan är, precis som du säger och det är därför jag väljer att citera dig just där jag gör, om det du kallar staten och det jag kallar vårt gemensamma samhällsbygge ska ha det avgörande inflytandet på de etiska ställningstaganden som ska gälla för vården i det allmännas tjänst? Eller om det istället ska vara dina personliga etiska ställningstaganden som ska få gälla?
Du ger mig ett sympatiskt intryck och skulle det vara just dina etiska ställningstaganden som skulle få gälla så skulle jag själv inte vara särskilt orolig men det här gäller ju inte bara för dig. En samvetsklausul öppnar upp för varje enskild läkare i varje del av vårt avlånga land att göra varje typ av moraliska ställningstaganden som helst. Och i en förlängning kommer självfallet andra yrkesgrupper också att behöva ges liknande samvetsklausuler. Och som du säger, det här handlar om principer.
Majoritetens etiska ställningstaganden så som de kommer till uttryck i form av lagstiftning på sjukvårdsområdet kommer inte alltid bara för att de är majoritetens att vara de "bästa" och de kommer också självfallet att variera över tid (och tur är väl det). Skillnaden för mig som vårdtagare av allmän sjukvård idag är emellertid att jag i demokratisk ordning har en möjlighet att påverka vår lagstiftning och därmed kan även mina etiska ställningstaganden komma till uttryck och påverka etiken i vården.
I en framtid med en samvetsklausul kommer lagstiftningen självfallet fortfarande att påverkas av mina och alla andras etiska och moraliska ställningstaganden. Skillnaden är bara att du och dina kollegor ges hundraprocentig vetorätt att tillämpa lagstiftningen med hänvisning till att era moraliska ställningstaganden ser annorlunda ut, helt oavsett hur de ser ut, och det gör att jag säger nej till en samvetsklausul.
Patrik!
I din argumentation mot en s.k. samvetsklausul anför du ett antal mer eller mindre fantasifulla exempel och hävdar utifrån dessa att ”den enskilde läkaren har då nämligen enväldig rätt att få igenom sin egen högst personliga moraluppfattning, i sig grundad på precis vad som helst”, men glömmer flera i sammanhanget mycket viktiga apekter:
1.Vägran att utföra abort är inte per automatik uttryck för en religiös tro eller föreställning. Den hippokratiska eden som västerlandets medicinska etik vilat på i århundraden tar klart och tydligt avstånd från "fosterfördrivning".
2.Debatten handlar om icke-medicinskt motiverade åtgärder som abort och rituell omskärelse och vägran att utföra dessa innebär inte något hot mot liv eller hälsa. När det gäller medicinskt motiverade åtgärder i syfte att lindra och bota sjukdom är däremot alla läkare skyldiga att fullgöra detta åtagande i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.
3.Alla läkare har förutom det medicinska ansvaret även ett stort etiskt ansvar att följa internationellt överenskommen medicinskt etik såsom den finns reglerad i ett flertal deklarationer och som måste väga tyngre än lojaliteten mot landets lagstiftning, praxis och för tillfället rådande moraluppfattning. Det finns tyvärr många tragiska exempel på hur läkare följt makthavares direktiv i strid mot vedertagen medicinsk etik, allt ifrån medicinska experiment under nazi-tiden till läkarassisterade avrättningar.
Alltså: det handlar inte om godtyckliga, personliga åsikter som ska vara styrande för den enskilde läkarens ställningstaganden och ev. vägran att utföra vissa arbetsuppgifter. Det ligger i allas intresse att läkarkåren inte i blind lydnad mot statens direktiv frångår den medicinska etikens fundament.
Patrik!
I din argumentation mot en s.k. samvetsklausul anför du ett antal mer eller mindre fantasifulla exempel och hävdar utifrån dessa att ”den enskilde läkaren har då nämligen enväldig rätt att få igenom sin egen högst personliga moraluppfattning, i sig grundad på precis vad som helst”, men glömmer flera i sammanhanget mycket viktiga apekter:
OK, låt oss se vad du menar med det påståendet, Per-Erik.
1.Vägran att utföra abort är inte per automatik uttryck för en religiös tro eller föreställning.
Har ingen påstått heller.
Den hippokratiska eden som västerlandets medicinska etik vilat på i århundraden tar klart och tydligt avstånd från "fosterfördrivning".
Den hippokratiska eden inleds med en öppen åkallan och lojalitetsförklaring till Apollon, Asklepios, Hygieia och Panakeia. Med denna ed som grund är jag inte beredd att ta ställning emot abort.
2.Debatten handlar om icke-medicinskt motiverade åtgärder som abort och rituell omskärelse och vägran att utföra dessa innebär inte något hot mot liv eller hälsa. När det gäller medicinskt motiverade åtgärder i syfte att lindra och bota sjukdom är däremot alla läkare skyldiga att fullgöra detta åtagande i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Med en samvetsklausul är alla läkare fria att avstå från att ge valfri behandling på valfri grund. Där har du problemet med en samvetsklausul.
3.Alla läkare har förutom det medicinska ansvaret även ett stort etiskt ansvar att följa internationellt överenskommen medicinskt etik såsom den finns reglerad i ett flertal deklarationer och som måste väga tyngre än lojaliteten mot landets lagstiftning, praxis och för tillfället rådande moraluppfattning.
Peka på minst en bestämmelse i minst en deklaration som inte står i överensstämmelse med svensk lagstiftning på hälso- och sjukvårdsområdet och där deklarationen har en rättslig ställning som ger den högre prioritet än svensk lagstiftning.
Det finns tyvärr många tragiska exempel på hur läkare följt makthavares direktiv i strid mot vedertagen medicinsk etik, allt ifrån medicinska experiment under nazi-tiden till läkarassisterade avrättningar.
Den snabba parallellen till nazi-tiden är ingen retorisk hit. Jämförelsen haltar en aning..
Alltså: det handlar inte om godtyckliga, personliga åsikter som ska vara styrande för den enskilde läkarens ställningstaganden och ev. vägran att utföra vissa arbetsuppgifter.
Dessvärre är det precis så.
Det ligger i allas intresse att läkarkåren inte i blind lydnad mot statens direktiv frångår den medicinska etikens fundament.
Om du med den medicinska etikens fundament avser Hippokrates ed så förutsätter jag att du tillber Apollon, Asklepios, Hygieia och Panakeia. Om det inte är vad du avser så får du nog definiera begreppet bättre. Medicinsk etik är oerhört viktig. Låt oss skapa den tillsammans och låt den ges uttryck i förutsägbar och god medicinsk vård.
Vigren
Nu var det så, att jag nog lyssnade på vad Du sa.
Men när jag talade om ett tillfälle där man bara har en läkare att tillgå och öppnar utrymme för att låta sitt samvete styra behandlingen, är man redan ute på det berömda sluttande planet.
Jag kan nog inse att Du inte skulle handla som exemplet föreskriver, men jag har ingen garanti för att vi inte hamnar där.
Är Du bara ung, eller bara blåögd?
Som administratör skulle jag aldrig tillåta mig att bli så bakbunden av en läkare. Även om det vore House.
Vigrens indelning i medicinsk motiverad och moraliskt/politiskt motiverad vård är ett argument som förvirrar, men inget mer.
Det är ju så att alla andra samhällsfunktioner endast har moraliskt/politiskt motiverade uppgifter: Poliser, domar, lärare etc.
Vad är det som gör att det endast är sjukvårdspersonal som har ett samvete som måste skyddas?
Patrik:
Håller helt med dig om att medicinsk etik är oerhört viktig och jag hoppas vi kan vara överens om att de etiska frågeställningarna inom vården inte är helt jämförbara med andra områden i arbetslivet eftersom det på ett mycket påtagligt och direkt sätt handlar om andra människors liv och hälsa.
Jag får dock intrycket att du betraktar läkare som vilken grupp statsanställda som helst och därmed förpliktade att bara lyda statens direktiv, men riktigt så enkelt är det inte. Förutom den enskilde läkarens etiska åtagande har också de nationella läkarsällskapen (som Sveriges Läkarförbund) antagit och förbundit sig att följa internationell etik som den formuleras i bl.a. Helsingfors-deklarationen. Du uttrycker tveksamhet till den hippokratiska edens innehåll, men det är i sammanhanget ganska ointressant vad du eller jag tycker om eden i sig, poängen är att den ingår som en del av den internationellt vedertagna medicinska etiken. Och det är väl precis det som den här diskussionen handlar om: att etiken i vården inte kan styras utifrån enskilda individers personliga uppfattningar.
Och visst vore det skönt att bara kunna avfärda exemplet med nazitidens medicinska experiment som dålig retorik. Faktum kvarstår att det har ägt rum och det till följd av att en grupp läkare valde att frångå vedertagen medicinsk etik för att istället tillmötesgå den rådande regimens ideologiska krav.
Kom igen, den hippokratiska eden förbjuder kirurgi. Den ligger bara till grund för den medicinska etiken i så måtto att den är en tidig (den första?) läkaretik och därför intressant att studera ur ett historiskt-etiskt perspektiv och också något man kan använda för att ge tyngd åt just medicinsk etik. Vi har gjort framsteg sedan Hippokrates.
Per-Erik,
Jag har bemött ditt tidigare inlägg i nästan alla delar så jag upprepar inte mina argument i de avseendena igen. Du är mig fortfarande svaret skyldig vad avser internationella deklarationer på det medicinsk-etiska området som står i konflikt med svensk lagstiftning. Den frågan är inte helt oviktig då den har stor betydelse för den nazi-parallell som du väljer att göra.
Jag skrev att nazi-parallellen är dålig retorik och att en jämförelse med Hitlers nazisamhälle haltar. Jag ska göra ett försök att förklara varför det är så.
De förbrytelser som utfördes av läkare i medicinska experiment under nazi-tiden gjordes i strid med alla dåvarande och alla efterföljande överenskommelser om mänskliga rättigheter (och därmed också alla eventuella medicinsk-etiska överenskommelser) men de gjordes i full överensstämmelse med dåvarande lagstiftning i det nazistiska Tyskland. Experimenten var helt enkelt sanktionerade av Hitlers stat.
Jag anser att varje människa har inte bara en rätt utan en skyldighet att inte utföra sådana experiment (eller dylika aktiviteter) oavsett om de sanktioneras av nationell lagstiftning. Känns det motsägelsefullt?
I svensk lagstiftning är alla deklarationer om mänskliga rättigheter inkorporerade i lagstiftningen och ingenstans lever en konflikt mellan vår lagstiftning och aktuella deklarationer. Alla deklarationer gäller inte i sig direkt som lag (t.ex. Barnkonventionen) men då har vi istället inkorporerat meningen och lydelserna i Barnkonventionens regler så att barn i Sverige har alla de rättigheter som Barnkonventionen stadgar.
Debatten om en samvetsklausul kan inte föras på så sätt att vi utgår från att vår stat liknar nazitiden för det gör den helt enkelt inte. Vår lagstiftning står i full överensstämmelse med alla relevanta internationella överenskommelser, även på det medicinsk-etiska området.
Den som argumenterar för en samvetsklausul med nazi-parallellen som grund argumenterar alltså för att läkare ska få göra avsteg inte bara från svensk lagstiftning utan analogt också från den "internationella etik" du talar om för den finns till fullo inkorporerad i vår lagstiftning.
Jag hör nu nästan för mig hur du säger att, "ja men, nu är Sverige demokratiskt och fint men kan vi garantera att det alltid förblir så? Kan inte Sverige utvecklas till nästa nazistat?". Nej, det kan ju faktiskt ingen garantera men att utifrån denna risk argumentera för att läkare ska ha en samvetsklausul idag gör ju att vi analogt och omedelbart måste ge alla anställda inom t.ex. rättsväsendet en liknande rätt till en samvetsklausul. Dessa personer arbetar ju med att döma människor för brott och spärrar sedan in de dömda. En disciplin som det nazistiska Tyskland utvecklade och förfinade till fulländning. Och om läkare ska ha en samvetsklausul för att de inte ska bli lydiga redskap i en kommande svensk nazi-stat, varför ska då inte anställda inom rättsväsendet ha samma samvetsklausul?
Din parallell till nazi-tiden haltar betänkligt därför att du jämför två stater som saknar (nästan) alla likheter. Dessutom leder jämförelsen till att vi måste ge alla typer av yrkesgrupper som under nazi-tiden begick övergrepp i statens namn en liknande samvetsklausul som läkare nu föreslås få. Är du beredd på att ge dem det, och om inte, vad gör att du bara vill ge läkarna en samvetsklausul?
Alltså, som icke-läkare undrar jag hur Hippokrates ed används egentligen. Den svärs alltså av alla nyblivna läkare? Verkar iaf ha en del passager som är direkt riktade mot abort och dödshjälp. Men eden kanske inte ska tas så bokstavligt, nu för tiden iaf?
Låt oss inte göra samma misstag här som "Humanisterna" m.fl. alltid gör om kristendom, med egna tolkningar av "källskrifterna" osv.
Finns det någon läkare här? Red gärna ut begreppen.
Hippokrates ed (enl. Karolinska Institutet)
Johan Viklund uttrycker det på det pragmatiska sätt man bör se på den Hippokratiska eden.
Det är en rit i åminnelse av hur långa traditioner medicinen vilar på
Ungefär som nattvarden
En del tror bokstavligt, andra inte
Välj själv.
De flesta reaktioner som jag fått på programmet har indikerat att jag uttryckte mig hyfsat tydligt men jag gör ett kortfattat nytt försök:
Indikation är det motiv som ligger bakom en medicinsk åtgärd, t ex ett kirurgiskt ingrepp. Om jag bedömer att det inte föreligger en medicinskt indikation kan patienten motsätta sig detta och vänder sig då till en annan läkare som kanske gör en annan bedömning (second opinion). I detta fall kan patienten inte kräva av mig att jag gör ingreppet utan får vända sig till den som uppfattar att det föreligger en indikation.
En medicinskt indikation grundar sig på två (lagfästa och traditionella) huvudfundament: medicinsk vetenskap och beprövad erfarenhet. Dessa kan tolkas olika av olika läkare, medicin är ingen digital vetenskap. Om en patient önskar få ett ingrepp utfört som det finns mycket vetenskapligt stöd för anför oftast läkaren vetenskapliga invändningar och om det ffa finns erfarenhetsmässigt stöd anför läkaren ffa erfarenhetsmässiga invändningar.
Vissa åtgärder har ingen egentlig medicinsk indikation. I litteraturen kallas dessa oftast icke-medicinska. Det är dessa som jag karaktäriserar som politiska/demokratiska/moraliska, ett sätt att försöka beskriva deras existens. Om man inte finner ett sådant ingrepp indicerat torde man i konsekvensens namn kunna anföra moraliska skäl.
Det finns två viktiga anledningar till detta, vilket jag också försökte klargöra i programmet:
1. Ansvarsfrågan. Om jag tvingas utföra ingrepp som jag egentligen inte finner indicerade; vem är då ansvarig om något går fel? Skall man skriva över ansvaret för indikationen till patienten?
2. Den historiska erfarenheten. När läkare har agerat i statens tjänst utan egen etisk kompass finner vi de perioder i läkarhistorien som är de mest oetiska, exempelvis tvångssteriliseringar. Jag har förvisso inte kunnat hitta något tidigare exempel på där staten har velat ta ifrån läkaren beslutsrätten om man själv verkligen vill utföra ingreppet. Ett starkt socialt tryck har ibland funnits.
Vad gäller andra yrkesgrupper är jag inte insatt i de rättsliga och etiska traditionerna. Man kan dock konstatera att en offentlig försvarare/advokat har rätt att avböja ett uppdrag som den inte vill anta och behöver inte ens ange ett skäl.
Läkare skiljer sig också på en punkt helt från de andra yrkena i inläggen ovan. Om man kräver att en läkare skall utföra ett kirurgiskt ingrepp på en själv kräver man också att läkaren skall utsätta en för en risk. Om läkaren skall kunnas ställas ansvarig för eventuella fel måste läkaren också stå bakom indikationen för ingreppet.
Vad gäller exemplet abort förstår jag egentligen inte problemet. Rimligtvis måste alla gynekologer kunna utföra en abort rent tekniskt eftersom det finns medicinskt indicerade aborter. Men om man inte vill utföra aborter som inte är medicinskt motiverade subspecialiserar man väl sig på något annat område inom gynekologin eller öppnar privatpraktik?
Betänk också exemplet omskärelse. Det framgick aldrig i programmet om Sturmark tycker att alla kirurger skall behöva utföra icke-medicinska omskärelser. Han anförde dock vettiga etiska skäl mot fenomenet. Jag tycker att även en kirurg skall kunna ange de skälen oavsett om politikerna beslutat att det är tillåtet för att motverka farliga illegala omskärelser. Analogin med abort är väl ganska uppenbar?
Eller dödshjälp. Efter ganska intensiv lobbying är det inte omöjligt att aktiv dödshjälp tillåts i Sverige. Skall då alla läkare tvingas utföra detta, mot majoritetens moraliska övertygelse? Eller skall vissa specialiteter som onkologi och geriatrik avkrävas detta?
Jag kan också tillägga:
jag förstår faktiskt inte riktigt Humanisternas stora engagemang i frågan. Beror det bara på att det finns inslag av att en persons religiösa orientering kan ha något med frågan att göra? Några "vetenskapliga och rationella" nyanser är väl ändå möjliga?
Vigren, För mig handlar det om att religiösa samveten och övertygelser tillmäts ett större värde än andra åsikter i dagens samhälle.
Om alla typer av personliga övertygelser skulle likställas vid tolkningen av en samvetsklausul, så skulle mitt engagemang i frågan minska.
Läkaren - jag opererar inte på fredagen den 13:e.
Sjukhuschefen - det är lugnt, skriv rapporter idag istället, så ringer jag inte en ersättare.
Lennart W: Jag är läkare själv. Den hippokratiska eden svärs inte av nyblivna läkare, den omnämns i undervisningen i medicinsk etik. Den innehåller etiska grundtankar som senare vidareutvecklats i olika internationella deklarationer. Det viktiga i sammanhanget är att det faktiskt finns en rådande etik som är tänkt att gälla för alla utövare av läkaryrket.
Och så till Patriks invändningar. Du skriver att ”varje människa har inte bara en rätt utan en skyldighet att inte utföra sådana experiment oavsett om de sanktioneras av nationell lagstiftning”.
Är inte detta ett försvar för en samvetsklausul?
Vårt samhälle sklijer sig lyckligtvis på många sätt från Nazi-Tyskland som du helt riktigt påpekar. Men principfrågan kvarstår – konflikt mellan vedertagen medicinsk etik och myndighetssanktionerad ”medicinsk” verksamhet är en verklighet och jag tänker då på exempel som medverkan i tortyr och avrättningar. Detta skulle inte vara möjligt om den överenskomna läkaretiken efterlevdes fullt ut.
Varför skulle en samvetsklausul bara gälla sjukvården? Av ovan nämnda skäl: att varje läkare är skyldig att följa den internationellt vedertagna läkaretiken. Jag vet inte i vilken utsträckning andra yrkesgrupper har motsvarande internationella deklarationer, men i förekommande fall bör dessa givetvis vara överordnade den nationella lagstiftningen. Att hävda motsatsen skulle vara som att åsidosätta FN:s deklarationer, t.ex om mänskliga rättigheter, med argumentet att den nationella lagen säger något annat.
Och till sist din fråga om svensk lagstiftning står i konflikt med internationell läkaretik. Jag förstår att du vill återkomma till abortfrågan där man kan se en potentiell konflikt . Min inledande synpunkt var inte ett inlägg i abortfrågan utan ett påpekande att man gör det alldeles för lätt för sig om man betraktar abortmotstånd som uttryck för en religiös (van)föreställning– vilket du inte påstått, men däremot t.ex. Christer Sturmark (senast i förra veckans TV-debatt). Det viktigaste i mitt resonemang är att varje läkare garanteras rätten att följa internationell läkaretik om denna inte skulle överensstämma lagtiftningen till följd en förändring av samhällets värderingar.
Ulf Gustafsson: jag tror det blir svårt att åberopa den vedertagna läkaretiken som grund för att inte jobba fredagen den 13:e.
Lennart W: Jag är läkare själv. Den hippokratiska eden omnämns i undervisningen i medicinsk etik. Den innehåller etiska grundtankar som senare vidareutvecklats i olika internationella deklarationer. Det viktiga i sammanhanget är att det faktiskt finns en rådande etik som är tänkt att gälla för alla utövare av läkaryrket.
Patrik: Du skriver att ”varje människa har inte bara en rätt utan en skyldighet att inte utföra sådana experiment oavsett om de sanktioneras av nationell lagstiftning”.
Är inte detta ett försvar för en samvetsklausul?
Visst skiljer sig vårt samhälle på många sätt från Nazi-Tyskland. Men det finns också andra exempel på konflikten mellan vedertagen medicinsk etik och myndighetssanktionerad ”medicinsk” verksamhet som medverkan i tortyr och avrättningar. Detta skulle inte vara möjligt om den överenskomna läkaretiken efterlevdes fullt ut.
Varför skulle en samvetsklausul bara gälla sjukvården? Därför att varje läkare är skyldig att följa den internationellt vedertagna läkaretiken. Om andra yrkesgrupper har motsvarande internationella deklarationer, måste givetvis samma princip gälla. Att hävda något annat skulle vara som att åsidosätta FN:s deklarationer, t.ex om mänskliga rättigheter, med argumentet att den nationella lagen säger något annat.
Och så frågan om svensk lagstiftning står i konflikt med internationell läkaretik och jag förstår att du åsyftar abortproblematiken. Min inledande synpunkt var inte ett inlägg i abortfrågan utan ett påpekande att man gör det alldeles för lätt för sig om man betraktar abortmotstånd som bara ett uttryck för en religiös (van)föreställning– vilket du inte påstått, men däremot t.ex. Christer Sturmark (senast i förra veckans TV-debatt).
Det viktigaste i mitt resonemang är att varje läkare garanteras rätten att följa internationell läkaretik om denna inte skulle överensstämma lagtiftningen till följd en förändring av samhällets värderingar.
Ulf Gustafsson: jag tror det blir svårt att åberopa den vedertagna läkaretiken som grund för att inte jobba fredagen den 13:e...
Patrik: Du skriver att ”varje människa har inte bara en rätt utan en skyldighet att inte utföra sådana experiment oavsett om de sanktioneras av nationell lagstiftning”.
Är inte detta ett försvar för en samvetsklausul?
Visst skiljer sig vårt samhälle på många sätt från Nazi-Tyskland. Men det finns också andra exempel på konflikten mellan vedertagen medicinsk etik och myndighetssanktionerad ”medicinsk” verksamhet som medverkan i tortyr och avrättningar. Detta skulle inte vara möjligt om den överenskomna läkaretiken efterlevdes fullt ut.
Varför skulle en samvetsklausul bara gälla sjukvården? Därför att varje läkare är skyldig att följa den internationellt vedertagna läkaretiken. Om andra yrkesgrupper har motsvarande internationella deklarationer, måste givetvis samma princip gälla. Att hävda något annat skulle vara som att åsidosätta FN:s deklarationer, t.ex om mänskliga rättigheter, med argumentet att den nationella lagen säger något annat.
Ulf Gustafsson: jag tror det blir svårt att åberopa den vedertagna läkaretiken som grund för att inte jobba fredagen den 13:e.
Patrik: Du skriver att ”varje människa har inte bara en rätt utan en skyldighet att inte utföra sådana experiment oavsett om de sanktioneras av nationell lagstiftning”.
Är inte detta ett försvar för en samvetsklausul?
Läs vidare i min förra kommentar så besvaras din fråga. Fundera också på om en samvetsklausul kommer att imponera på den nazi-stat som vill tvinga läkare att utföra hemska experiment på människor mot läkarnas vilja.
Visst skiljer sig vårt samhälle på många sätt från Nazi-Tyskland. Men det finns också andra exempel på konflikten mellan vedertagen medicinsk etik och myndighetssanktionerad ”medicinsk” verksamhet som medverkan i tortyr och avrättningar. Detta skulle inte vara möjligt om den överenskomna läkaretiken efterlevdes fullt ut.
Om de mänskliga rättigheterna respekterades skulle inte dödsstraff kunna förekomma.
Varför skulle en samvetsklausul bara gälla sjukvården? Därför att varje läkare är skyldig att följa den internationellt vedertagna läkaretiken.
Nu har du talat om den rätt länge som att den skulle utgöra ett sammanhållet definierat och av alla stater ratificerat dokument (med högre rättsställning än nationell lagstiftning) i form av en internationell överenskommelse med bindande verkan för läkare i deras yrkesutövning. Länka till dokumentet så pratar vi vidare sedan.
Om andra yrkesgrupper har motsvarande internationella deklarationer, måste givetvis samma princip gälla. Att hävda något annat skulle vara som att åsidosätta FN:s deklarationer, t.ex om mänskliga rättigheter, med argumentet att den nationella lagen säger något annat.
Ulf Gustafsson: jag tror det blir svårt att åberopa den vedertagna läkaretiken som grund för att inte jobba fredagen den 13:e.
Inte alls, med en samvetsklausul bestämmer du om du har samvetskval eller inte, vem skulle kunna överpröva det?
@ Ulf Gustavsson
För att diskussionen inte skall bli alltför spretig håller jag mig till samvetsklausulen där fred 13:e-exemplet inte är applicerbart.
Jag håller då helt med dig att moraliska invändningar verkligen inte är förbehållna religiöst motiverad moral och konstaterar också att skrivningen i Europarådets resolution är formulerad på följande sätt: "held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit[...]for any reason."
Hela resolutionen finns på http://assembly.coe.int/Mainf.asp?link=/Documents/AdoptedText/ta10
Vigren,
Jag har nog missförstått frågan om samvetsklausul. Gäller den bara aborter?
Om detta är fallet, så är min enda fundering: Varför särbehandla aborter?
Här är resolutionen på engelska. Den är mycket kort, ungefär en halv A4, så ta en titt på den. Som en teaser lägger jag här in ett kort utdrag från kärnpunkten;
"No person, hospital or institution shall be coerced, held liable or discriminated against in any manner because of a refusal to perform, accommodate, assist or submit to an abortion, the performance of a human miscarriage, or euthanasia or any act which could cause the death of a human foetus or embryo, for any reason".
Notera att inte bara individer utan hela sjukhus och institutioner ska kunna vägra att utföra vårdåtgärder (abort, dödshjälp eller andra åtgärder som "dödar" ett mänskligt foster eller embryo).
@Ulf Gustafsson
Det hade varit klädsamt om fler debattörer som du - särskilt de med hög intellektuell/"vetenskaplig" svansföring - hade efterfrågat själva grundtexten innan de formulerade sin argumentation.
Man kan ta det ett steg till och läsa varför man valt att ta ställning till detta (jag har inte sett några fakta som styrker Sturmarks tvärsäkert uttalade slutsats att det är katolska kyrkans lobbying som ligger bakom). Europarådet skriver att det i de flesta länder redan finns en sådan klausul men att man uppmanar fler länder att hitta en balans mellan patienträtt och "the right of freedom of thought, conscience and religion of healthcare providers"
Bakgrunden till bakgrunden är ju svårare att analysera men min personliga drivkraft i frågan är mitt 10-åriga intresse för hur läkaretik och statsmaktens ambitioner kan missbrukas till ibland förödande konsekvenser.
När det gäller medicinskt kontroversiella områden gäller precis samma princip. Ett exempel är viss "whiplash-kirurgi". Enligt den vulgära tolkningen av patienträtt som man anar i debatten skulle en patient kunna kräva en sådan operation av mig, vilket en del - av förståelig desperation - gör. Som tur är kan jag avråda och neka att utföra en operation där jag bedömer risken tydligt överväger nyttan. Om ooperationsmetoden är tillåten får patienten vända sig till en läkare som tror på den och då är beredd att utsätta patienten för risken. Självklart får vi ibland ta hand om komplikationerna av sådana ingrepp, komplikationsbehandlingen är nämligen på ett annat sätt uppenbar för patientens bästa hälsa.
Det är lite paradoxalt hur man som vetenskaps- och förnuftsförespråkare vill tvinga mig som vetenskapligt skolat proffs att utföra ingrepp av vilket det inte finns några vetenskapligt tydliga hälsovinster för patienten! Är ideologi viktigare än vetenskaplighet?
"Det är lite paradoxalt hur man som vetenskaps- och förnuftsförespråkare vill tvinga mig som vetenskapligt skolat proffs att utföra ingrepp av vilket det inte finns några vetenskapligt tydliga hälsovinster för patienten!".
Om du med detta avser abort så kan det ju verkligen ifrågasättas om du är anhängare av dagens abortlagstiftning som du sade att du är. Om du inte avser abort så behöver du inte oroa dig, ingen kan tvinga dig att utföra medicinska ingrepp som du bedömer vara riskabla (på medicinsk grund).
Något sent kommer nu en länk till de av Läkarförbundet antagna internationella etiska reglerna: http://www.slf.se/Lakarrollen/Etik/WMA-dokument/
I Geneve-deklarationen finns formuleringen "I will maintain the utmost respect for human life". Denna paragraf kan förstås tolkas på olika sätt, men vi kan nog enas om att en del tidigare anförda exempel som vägran att ge blodtransfusion inte är relevanta i sammanhanget vilket däremot t.ex. eutanasi är som ju nämns i Europarådets resolution.
Vigren,
Förmodar att du vill att andra medicinska ingrepp som staten efterfrågar, men är i konflikt med läkaretiken, också skall innefattas av samvetsklausulen.
Detta öppnar ju upp för en vidare debatt, som inte bara gäller aborter.
@ Patrik N och Ulf Gustafsson
Kanske har vi nått vägs ände eftersom det blir fler och fler trådar att nysta i men ett sista försök att vara tydlig:
1. Man kan vara för abortRÄTTEN av folkhälsovetenskapliga skäl, dvs det finns starkt stöd för att frånvaron av en sådan leder till farliga aborter där kvinnans hälsa är i fara. Detta är inte samma sak som att säga att varje enskild abort genomförs på medicinsk indikation, i själva verket är detta mycket få. Med medicinsk indikation avses något som förbättrar patientens hälsa. Det finns inget vetenskapligt stöd för att en kvinnas hälsa förbättras av att hon genomför en abort istället för att fullfölja graviditeten. Det är inte heller samma sak att vara för abortRÄTTEN av ovan nämnda skäl och att filosofiskt-etiskt problematisera aborter. Det kan man väl till och med göra utan att vara troende?
2. Ja, det kan gälla andra ingrepp/åtgärder. I Europarådets resolution tas som sagt andra ingrepp upp. I själva verket är det ju dock så att man som läkare inte tvingas göra medicinskt motiverade/indicerade ingrepp mot sin vilja ens om de av en annan läkare bedöms vara medicinskt indicerade men självfallet måste man då motivera sig. Om den medicinska vetenskapen tydligt talar för att åtgärden är indicerad måste läkaren motivera sig med hjälp av medicinsk vetenskap för att kunna avstå åtgärden. Om den beprövade erfarenheten (med vilket oftast avses "läkarkollektivets" samlade erfarenhet) är tydlig måste man motivera att man avstår från ingreppet med hjälp av omfattande erfarenhet. När det kommer till icke-medicinskt motiverade ingrepp borde principen vara densamma, dvs jag bedömer nyttan av ingreppet mot risken med detsamma och självfallet måste väl samma principer gälla för sådana ingrepp. Eller skall de ha en särställning? Det är just detta jag vänder mig mot och där jag menar att historien med tvångssteriliseringar och andra erfarenheter talar för samvetsklausulen. Egentligen borde den vara onödig med hänvisning till ovanstående resonemang.
Skicka en kommentar