Gästbloggarinlägg av Svante Linusson

En kyrka där Gud är valfri - Unitarian Universalists

Den unge predikanten Jeremiah Kalendae kliver upp i talarstolen och börjar med orden:
-Jag tror inte på gud, men jag upplever gud.

Sedan följer en beskrivning av några av hans gudomliga/andliga upplevelser, huvudsakligen i naturen. Han citerar en filosof om att människor alltför ofta personifierar sina andliga upplevelser, vilket bl.a. lett till misstaget att tro att Jesus var gud. Han citerar också Buddha som skall ha sagt att om jag pratar om månen och pekar på den så missta inte mitt finger för att vara månen.

Andakten hos Unitarian Universalists (UU) i San Fransisco fortsätter på detta sätt. En blandning av högtidlig seriositet som när de under klockringning räknar upp namn på amerikanska soldater samt på irakiska och afghanska civila som dött i krigshandlingar senaste veckan, och mer lättsamma skämt. Även nästa talare har en väldigt öppen inställning när han talar på temat: ”Vad skulle du göra om du plötsligt började tro på en Gud/Gudinna?” Några av de ca 100 närvarande församlingsmedlemmarna får ställa sig upp och säga ifall de tror på Gud. En tror på Gud, en är tveksam och en tror definitivt inte på någon gud.

UU beskriver sig som en liberal religiös teologi. Liberal skall här tolkas som att man accepterar olika religiösa inställningar. De tror inte att det finns någon trosuppfattning som sitter inne med den enda sanningen, men att det finns guldkorn att hämta hos alla livsåskådningar. De skriver uttryckligen att de består av en blandning av kristna, judar, buddhister, humanister, ateister, sådana som tillhör någon folktro m.fl. Det skall inte misstolkas för en åsiktsrelativism, utan deras företrädare är livligt engagerade i olika debatter. De har ett antal grundprinciper, t.ex. ”acceptera varandra och stödja varandras andliga utveckling”. De kallar sig för en ”multifaith church” sedan 1961. Då slogs Unitarian church och Universalist church ihop och de slutade också kalla sig för kristna. Även innan det hade de nog svårt för att bli accepterade av andra kristna samfund eftersom Unitarians förnekade tre-enigheten, dvs de envisades med att Jesus var en människa, och Universalists förnekade att helvetet fanns och trodde på universell frälsning åt alla.

Efter andakten frågar jag Jeremiah Kalendae varför människor går med i deras kyrka, de har ju ingen trosgemenskap. Han tror att för de flesta är det gemenskapen och det sociala arbetet med hemlösa m.m. som är viktigt. Många i USA flyttar mellan olika städer och ofta går man då till den lokala församlingen av sin kyrka för att hitta vänner och få ett socialt sammanhang. För alla dem som inte är bekväma med det enkelriktade budskapet om en enda sanning som finns i många andra samfund blir då UU ett bra alternativ. UU i San Francisco har en imponerande stor och fin kyrka som ligger mycket centralt och en heltids- och två deltidspräster (ministers) trots att de bara verkar ha ca 500 medlemmar. Jag undrar hur det kan gå ihop sig rent ekonomiskt. En förklaring är att i denna kyrka liksom i andra religiösa samfund i USA donerar medlemmarna mycket frikostigt. Han säger vidare att UU har ca 300 000 medlemmar över hela USA, vilket har varit relativt konstant de senaste decennierna. Eftersom de inte har en tydlig religiös doktrin så missionerar de så vitt jag förstår väldigt lite. Jag undrar hur deras religiösa diskussioner ser ut, vågar man ifrågasätta varandras synsätt? Han svarar ungefär: ”Du skulle bara ana hur höga diskussionens vågor kan gå, men vi försöker se till att det alltid sker i en vänlig atmosfär.”

Jag pratar med en annan församlingsmedlem som är väldigt nöjd med den gemenskap som hon och hennes familj får genom UU. De har tillhört flera olika UU-kyrkor när de flyttat runt i USA. De kan skilja sig åt rätt mycket. På ett ställe trivdes hon inte alls. ”De härmade nattvarden, men delade ut Ben&Jerry-glass istället för oblater”, säger hon och tycker det var bottenlöst fånigt.

Inne i församlingshemmet är det mycket liv och rörelse. Där är fullt av pratglada människor, insamling av pengar pågår och frivilliga skriver upp sig till olika aktiviteter och söndagseftermiddagen har ett program med bl.a. en diskussionsgrupp. På vikskärmar finns olika texter och utställningar, en hel del av barn och ungdomar, men också t.ex. en intressant beskrivning av folktro hos Nordamerikas indianer.

Jag känner mig märkligt upplyft efter besöket. En religion som inte är baserad på en viss trosuppfattning utan på principer om hur man bör vara mot varandra, kan det verkligen fungera? Det är härligt att få träffa människor som verkar ha en god gemenskap. Jag har lite svårt för att bestämma mig ifall det är en samling naiva, halvtokiga entusiaster eller ett gäng ovanligt sympatiska människor som jag har träffat. Kanske är det både och.

Svante Linusson