Ett olyckligt begrepp - islamofobins förrädiska fallgropar

Av Staffan Gunnarson
Att lida av en fobi betyder att man har en sjuklig rädsla för något. Islam betyder underkastelse. Rent bokstavligt kan man förstås fråga sig om man verkligen kan ha en omotiverad skräck för en underkastelseslära eller om skepsis mot irrationell auktoritetstro inte alltid egentligen är något sunt? Just detta kan vi nu lämna därhän i denna reflexion om islamofobi, ett begrepp som det onekligen ligger ett stort mått av allvar bakom när det brukas i samhällsdebatten.

Att människor med bakgrund i muslimsk kultur eller religion utsätts för en generell misstro och rasistiska fördomar är naturligtvis ovärdigt. Obefogad rädsla som leder till direkt diskriminering av individer eller grupper är helt enkelt oacceptabelt i demokratiska länder och alla andra sammanhang där folk försvarar mänskliga rättigheter. Frågan är om det är detta saken faktiskt gäller vid de flesta tillfällen där det varnas för islamofobi?

Handlar det i debatten oftast om fördomar mot muslimer eller rör det sig i själva verket mer om välmotiverade farhågor mot en ideologi, en religion, om kulturella sedvänjor och dess konsekvenser – inte minst för just muslimer, på ett indivuellt plan? Kan begreppet islamofobi främst hjälpa oss att förstå och motverka ett destruktivt samtidsfenomen (intoleransen) eller bidrar det snarare till att skymma sikten för en rad reella problem (hoten mot ett fritt samhälle och inte minst en annan och mycket värre form av intolerans och diskriminering)?

Haltande paralleller
Det går givetvis inte att komma ifrån att det idag finns uppenbara paralleller mellan synen på muslimer och hur rasismen traditionellt har sett ut. Samtidigt är det lätt att konstatera att diskussionen om islam till övervägande delen inte har ett dugg med rasism att göra, även om den av vissa populistiska och främlingsfientliga partier kan tas som förevändning för exempelvis en mer restriktiv asylpolitik eller inskränkningar av religionsfriheten. När så sker måste man vara observant och lära sig att urskilja såväl vilka grundvärderingar, som vilka målsättningar som styr resonemanget.

Läran islam kan alltså aldrig tillåtas göras sig immun mot kritik, inte ens utifrån ett i och för sig vällovligt syfte att kunna förhindra diskriminering av muslimer som individer. Alla människor som öppet demonstrerar en uppfattning eller utövar en tro i ett fritt samhälle, kan göra detta tack vare demokratiska rättigheter som tillförsäkrats oss alla. Därför måste vi också tolerera att andra i sin tur utnyttjar sin rätt att uttrycka sina åsikter om oss och granska de idéer vi står för. Det är två sidor av samma mynt.

Den mest klassiska och farligaste form av rasism som skådats i Europa är antisemitismen, definierad som judefientlighet. Sina mest extrema och tragiska följder fick judehatet i Holocaust. Det finns alarmister som nu är rädda för att dagens islamofobi ska leda till en ny förintelse, där muslimer skulle drabbas av samma öde som judarna i Nazityskland. Är sådana jämförelser rimliga?

Alla måste vi ständigt vara uppmärksamma på tendenser i samhället, som kan ta en sådan vändning. Etnisk rensning har skett på vår kontinent så sent som för något decennium sedan. Parallellen med 30- och 40-talen är ändå gravt missvisande. Vad Hitler och Himmler - Förintelsens arkitekter - byggde sin antisemitism på, var en kvasivetenskaplig och politiserad rasbiologi. Vad judarna som tyska medborgare gjorde eller stod för var i det perspektivet ointressant; de kunde vara sekulariserade, ha konverterat till kristendomen, vara antisionister eller helt lojala mot det tyska riket, det hjälpte inte. Alla, inklusive nyfödda barn, fråntogs sina medborgarskap och dömdes kollektivt till döden, för sin förment genetiska status som undermänniskor. En familj kunde vara aldrig så assimilerad sedan generationer, det spelade ingen roll. Om ena föräldern var av judisk börd, så var det kört i Tredje riket.

Kan en liknande dehumanisering av muslimer tänkas drabba Europa i framtiden? Vem som är muslim är till att börja med betydligt mer vanskligt att säga än vad fallet brukar vara med motsvarande definitioner av judar, även om det aldrig blir absolut. Kan islamofobi f ö riktas mot alla från muslimska nationer, så som assyrier, syrianer, sekulariserade kurder, kristna libaneser och palestiner, egyptiska kopter eller ateister från Iran? Sannolikt är det många som inte inte har tillräckliga begrepp om vem som är vad alla gånger. Skepsis mot svenskar som konverterat till islam, kan det räknas som en islamofobi jämförbar med rasism?

Bortsett från detta finns det populära konspirationsteorier om islamisters planer på världsherravälde, som kanske till viss del kan liknas vid lögnerna i Sions vises protokoll, den ökända förfalskningen från Tsarryssland om judiska maktambitoner. Det förekommer även att man tecknar egenskaper hos muslimer på sätt som påminner om hur judar framställts genom historien, förklenande och hotfullt om vartannat. Allmän misstänksamhet mot muslimer i vardagen är också ett illavarslande faktum.

Reella problem
Parallellen haltar trots detta väsentligen, framför allt beroende på att människor som säger sig vara anhängare till islam inte minst under de senaste decennierna har uttryckt många häpnadsväckande ting och deltagit i handlingar, vilka man inte behöver lida av någon fobi för att som demokrat och människorättsförespråkare vilja ta avstånd ifrån. Mycket av den fond, mot vilken det som beskylls för att vara islamofobi tecknar sig, saknar jämförelse i traditionell rasism och antisemitism. Nämligen en aktuell verklighet av hot, faror och missförhållanden - inte bara av myter och fördomar.

Det muslimska brödraskapet, Al-Qaida, de saudiska wahhabiterna eller sulafiterna, talibanerna, Hamas och Hizbollah existerar, liksom det shiamuslimska prästerskapet i Iran. Många har i namn av islam utövat terror och förtryck mot både egen befolkning och mot andra, mot kvinnor och barn, mot homosexuella och apostater. Islamistiska rörelser och tankegångar utgör tveklöst ett ständigt hot mot yttrandefriheten över hela världen, med utpressning mot regeringar, attentat mot tecknare, förläggare, författare och översättare, genom blasfemiresolutioner i FN och inte minst via självcensur hos journalister, konstnärer och politiker också i den fria, demokratiska världen. Hur det sedan är att vara islamkritiker i den muslimska världen kan vi lätt ana.

Vi känner allt för väl vad fritänkare som Theo van Gogh, Ayaan Hirsi Ali, Taslima Nasrin, Salman Rushdie eller Lars Vilks kan råka ut för. Något man knappast alls behöver att riskera, när man önskar diskutera någon annan religion eller idé än islam. Detta är således ganska speciellt. Farhågor för denna utveckling kan inte lättvindigt avfärdas som ”islamofobi”, som vore det lika irrationellt och skadligt som klassisk antisemitism.

I motsats till vad många hävdar är det heller inte en liten grupp extremister vilka vantolkar islam, som utgör det stora problemet. Universella mänskliga rättigheter åsidosätts t ex i Kairodeklarationen från 1990, där 45 medlemsstater i den Islamiska konferensorganisationen sätter Sharialagstiftning före FN-deklarationen och idealen om en sekulär demokrati, med bl a hänvisningar till Gud och en självklar underordning av kvinnor som följd. Detta råder det alltså bred enighet om på högsta nivå mellan regeringarna inom arabvärlden och andra muslimska nationer.

Svagt försvar
När det kommer till kritan är det också mycket svårt att få höra ett konsekvent försvar för yttrandefrihet, jämställdhet och sexuellt likaberättigande från muslimska organisationer och representanter i Europa. ”Islamofobi” bland homosexuella ses t ex som ett större problem än den notoriska homofobin inom islam, trots att den senare inte sällan kan vara dödlig, medan den förra utgör en berättigad reaktion på just detta livsfarliga hot.

Det Europeiska fatwarådet har sedan en förfrågan 2007 ännu inte förmått att uttala sig om – än mindre ta avstånd ifrån - dödsstraff för homosexualitet i Iran. Dess ledare Yussuf al-Qaradawi har f ö hyllat Hitler och beskrivit Förintelsen som Guds straff. Muslimska ledare t ex här i Skandinavien har inte heller tagit avstånd från Qaradawi, som i breda kretsar betecknas som ”moderat”. Sådana i själva verket extrema uppfattningar delas uppenbart av många fler än Irans president Ahmadinejad och man ser sällan det tydliga avståndstagande som skulle vara välkommet, ens från ledande muslimer i Europa. Den antisemitism som i hög grad genomsyrar denna miljö är ytterligare exempel på vilka stora problem som faktiskt existerar här.

Ofta hävdas att ”en och en halv miljard muslimer” blir kränkta när någon omtalar profeten negativt eller publicerat en karikatyr av densamme. Det vore välgörande om fler sekulära och moderata muslimer och deras organisationer starkare kunde protestera mot missbruket av deras namn och tala om att ”jag är inte alls kränkt”, ”detta måste alla troende tåla” i en värld med tros- och yttrandefrihet. Om man tyst accepterar judehatet, homofobin, kvinnosynen och nedtoningen av de mänskliga rättigheterna inom en stor del av islam – inte bara hos de militanta islamisterna – då kommer man också att förtjäna mycket kritik och får vara beredd på att kanske mötas med viss misstro.

Dessutom kommer en stor del av den aktuella kritik som förs fram mot islam inom grupper som har sitt ursprung i muslimsk kultur. Om det sedan är kvinnor, homosexuella eller avfällingar från tron så är de med en definition fortfarande kulturella muslimer, men de har kunskaper och erfarenheter som gör att de lämnat tron eller helt tar avstånd från muslimska traditioner och samhällen. De kan på en och samma gång bli utsatta för islamofobi i den snävare bemärkelsen (fördomar mot ”muslimer”), men också bli anklagade för att själva vara islamofober i den vidare meningen (som kritiker av islam eller rent av för att vara självhatare).

Godartad kritik
Starka interna ifrågasättanden gör att uppfattningarna om islam inte på något enkelt sätt kan likställas med allmän rasism eller antisemitism. Kritiken mot islam har allt som oftast i stället som mål att befria muslimer från hållningar inom den egna kulturen, som anses olyckliga och skadliga för samhällsutvecklingen och människors välbefinnande. Det skiljer sig radikalt från den diskriminering eller uteslutning av grupper som xenofobin vanligen står för.

När humanister och feminister ser med sorg och frustration på hur ibland t o m mycket unga kvinnor bär opraktiska heltäckande kläder, som ofrånkomligen isolerar dem socialt, hämmar dem rent fysisk och riskerar på sikt att försämra deras hälsa, då resulterar detta ofta i en berättigad kultur- och religionskritik, som inte ska förväxlas med fördomsfullhet eller en önskan om att förtrycka andra. Överhuvudtaget kvinnors situation inom islam föranleder många gånger invändningar som kan verka kränkande, men där det är en genuin medmänsklig omtanke som ligger bakom oron. Demokrater och människorättsförespråkare vill skydda och stödja individer, ge dem samma reella möjligheter som alla andar, inte kränka eller utrota dem. Det är en fruktansvärt vulgär och illasinnad vantolkning av så allvarliga frågeställningar.

På precis samma sätt som rädsla för antisemitism aldrig bör hindra någon från att t ex ifrågasätta Israelisk politik, judendomen eller sedvänjan att låta omskära åtta dagar gamla gossebarn, så bör ej ropen om islamofobi stoppa någon från att påpeka brister inom islam. Varken misstankar om islamofobi eller antisemitism kan heller få oss att undvika fördömanden av halal- och kosherslakt. Det är ju omsorg om individer inom dessa kulturer, om små barn i judiska och muslimska familjer - och om djurs rättigheter - som styr i dessa fall, inte något hat mot varken judar eller muslimer. När högerextremister attackerar och bränner en moské eller en synagoga är det alltid lika illa.

Det ideologiskt betingade våldet och förtrycket måste konsekvent fördömas och bekämpas. Idékritik och granskning av religion eller andra läror är ständigt lika angeläget, oavsett vilka riktningar det handlar om.

Med sin universalism och inkluderande människosyn har humanister en given roll, såväl i att försvara muslimers rättigheter, som i att kritisera islam - bara vi aldrig medverkar till att sprida myter, lögner och överdrifter. Där har vi alla ett stort ansvar, men tysta ska vi aldrig bli.

Staffan Gunnarson är idéhistoriker, bl a vice president i den Europeiska Humanistfederationen och medlem av den internationella humanistunionens nyinrättade ”policy commission”.