I diskussioner med troende i verkliga livet så märker jag ofta att man kommer till en punkt då man råkar trampa individen på tårna - väldigt hårt - eller nästan rent av sparka dem i ansiktet.
Det är en svår konst att diskutera religion utan att indirekt kritisera individen. En tro är något som man oftast indentifierar sig med; man har investerat sin självbild och världsbild i denna tro och om någon kritiserar tron kritiserar denne också just självbilden och världsbilden.
Personligen så försöker jag alltid vara tydlig med att, från början i en diskussion, skilja på individen och dogmatiken. För det är väl trots allt det man vill? Om man börjar där, så har man åtminstone lite friare svängrum i diskussionen och man slipper indirekta personpåhopp.
Inlägg
13 kommentarer:
För ateisten är det ju dessutom ofta Religion, som koncept, snarare än den enskilda tolkningen av högre makt och specifik bok som är problemet.
Då tar man också bort individen, bortsett från det faktum att individen måste försvara det oehört personliga och privata i att ha en tro överhuvudtaget.
E W-O!
"ert skryt om sin härstamning, omskärelsen och lagen måste räknas som smuts. Synagogan är en "oren brud, ja, en oförbätterlig hora och en ond slampa...". deras synagogor och skolor bör sättas i brand, deras böneböcker förstöras, rabbiner förbjudas att predika, bostäder raseras och egendom och pengar konfiskeras... vi gör fel som inte dräper dem." (från Wikipedia)!
Och sen har vi dess inkrökta löjliga klädsel med korkskruvar och svart hatt och vi borde vilja att ingen ska få uppfostras så eller få omskäras!
Men vi och Luther (och Hitler) älskar judarna (vi skiljer ju på dogmatik och personen)!
Någon som tycker att ovanstående exempel känns främmande idag. Byt ut jude mot påve och sök 2 år bakåt på denna sida!
Lycka till i ert upplysningsprojekt!
Mörkermannen,
Länka gärna, vi förstår inte vilket inlägg du syftar på.
Annorzzz,
Älska syndaren, men hata synden? Är det det du försöker säga?
Det var inte riktigt min poäng, men jag förstår om man gärna drar den slutsaten av inlägget.
Jag har ofta undrat över varför troende kan bli så förnärmade när jag talar om att jag är ateist. Kränkta! Ofta arga. Varför är saken så känslig? Om man nu Vet, att man har rätt..? Jag håller med om att det är mycket svårt att hålla diskussionen sådan att den handlar om sak och inte om person.
- Vad är "halmgubbar"?
E W-O
Vad menade du då?
Typ: "Man får säga vad som helst om ens livsåskådning; bara man visar att man diskuterar dogmatiken???"
Glad pesach!
Lokatt,
En "halmgubbe" är ett retoriskt knep eller ett logiskt argumentationsfel som går ut på att man målar upp en nidbild (gör en halmgubbe) av sin meningsmotståndares ståndpunkt och kritiserar den istället för den riktiga ståndpunkten. Det är väldigt vanligt förekommande; medvetet som omedvetet.
Du kan läsa om andra argumentationsfel och retoriska knep här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Argumentationsfel
Annorzzz,
Min uppfattning är att människor tillskriver sina logiska slutsatser till sin religion, så som moral, etik, med mera. Alltså skiljer jag på individen och dogmatiken så gott jag kan. Man är - i min mening - inte sin religion.
Oavsett om jag tycker att gud verkar vara en elak typ eller inte så är du troligen en snäll typ. Bara för att jag inte tycker om din guds påstådda handlingar så betyder det inte att jag inte tycker om dig eller skulle kunna göra det. Jag kan ifrågasätta ditt umgänge med den elaka guden utan att hävda att du är en elak person. Jag vill helt enkelt skippa "guilt by association", något som en troende ofta tar på sig på grund av sin "investering" i sin tro.
Var det en okey förklaring?
Jag har alltid tyckt det är nåt skumt med uppdelningen av sak och person, nåt schizofrent eller som en uppdelning i kropp och själ.
Det finns väl tyckande som det är skit samma om man har rätt eller fel, men åsikter har man med en viss övertygelse och då låter inte sak och person sig så lätt skiljas åt.
Möjligen tar forskare lättare på saken: i dag förfäktar jag den här åsikten med näbbar och klor - i morgon framkommer nya rön och då försvarar jag lika envist en annan uppfattning.
Elias, som sagt, det är inte det lättaste att försöka vara diplomatisk och lite ödmjuk i blogginläggen här. Försöka nå dialog och inte angrepp. Det här var väl andra försöket, kanske tredje gången gillt? Ge inte upp, tanken är fortfarande god.
Det mest konstruktiva kan vara att skapa ett samtal om de dogmer, premisser, antaganden, teorier eller tankesätt man tror på.
Jag tror att alla som klättrar behöver ta en titt neråt för att se vad man hålls tillbaka av.
Marie,
Haha. Ja, det är verkligen krångligt. Det är så otroligt mycket lättare irl, men jag fortsätter försöka. Kanske hundratredje gången gillt? ;)
E W-O
Det var OK!
Skicka en kommentar