Den nuvarande lagstiftningen är 1974 års abortlag. Enligt den lagen kan du göra abort fram till slutet på den artonde veckan av graviditeten, och av vilken anledning som helst. Efter den artonde till den tjugoandra veckan krävs tillåtelse från Socialstyrelsen som ofta ges på grund av att fostret eller modern lider av svåra sjukdomstillstånd.Men vi behöver mer information för att verkligen förstå vad det handlar om, här hämtad från en intervju i tidskriften Sans med Hedeniuspristagaren Staffan Bergström, gynekolog och forskare som ägnat många år åt att bekämpa mödradödligheten i södra Afrika.
[...]
För dem som omedelbart efter ett oskyddat samlag vet att de inte vill bli gravida finns numera receptfria läkemedel att köpa på apoteken i Sverige och flera andra europeiska länder. Dessa tabletter är preventivmedel och ska inte sammanblandas med abort. De fungerar så att en eventuell ägglossning förhindras, och därmed kan ingen befruktning ske. Om kvinnan redan haft ägglossning i samband med samlaget kan akut P-piller hjälpa eftersom det gör så att ägget inte kan fästa sig i livmoderväggen.
Fram till graviditetsvecka 9 kan en graviditet avbrytas med hjälp av läkemedel, vilket är den mest skonsamma metoden som flest kvinnor föredrar. Det är två läkemedel som ges, det första 2-3 dagar innan aborten skall genomföras. Denna tablett får kvinnan på en gynekologisk mottagning. Sedan får man genomföra aborten hemma (eller på en mottagning/sjukhusavdelning om man själv vill) genom att ta tabletter vaginalt som gör att livmodern drar ihop sig.
Fram till graviditetsvecka 13 kan aborterna även genomföras kirurgiskt och kvinnan sövs alternativt får lokalbedövning före ingreppet. Vid senare abort görs en så kallad tvåstegsabort. Aborten går till stort sett till som en medicinsk abort men man får ligga inne på sjukhuset. Först får man en tablett som avbryter graviditeten. Efter två dygn får man tabletter som sätter igång värkarbetet. Efter aborten görs en undersökning av livmoderinnehållet och en eventuell skrapning av livmodern kan bli aktuell om aborten inte bedöms som komplett.
Sedan Sverige fick fri abort 1 januari 1975 har antalet aborter varje år pendlat mellan 30 000 och 38 000. Före 1975 tilläts aborter under vissa omständigheter och från 1965 och fram till lagändringen ändrades praxis successivt så att kvinnor beviljades abortansökan med s.k. 2-läkarintyg.
Antalet tonårsaborter minskade kraftigt från 1975 (29,7 aborter per tusen kvinnor under 20 år) till 1995 (16,7). Därefter har antalet tonårsaborter åter ökat till 25,4 per 1 000 år 2006. Över 80% av alla kända tonårsgraviditeter avbryts.
Senare aborter än dessa är förhållandevis ovanliga i Sverige. I allmänhet rör det sig då inte om oönskade, möjligen oplanerade, graviditeter. Då kvinnor och män idag är äldre när de skaffar barn ökar riskerna för allvarliga missbildningar på fostren. Många av de tillgängliga undersökningsmetoderna kan inte ge besked om fostrets hälsa förrän tidigast efter graviditetsvecka 16–18. Med tidsutdräkt för information, samtal, eftertanke och beslut så går minst två veckor från provtillfället till provsvar och beslut. Dessa fall handläggs akut på kvinnoklinikerna på grund av den mycket krävande psykosociala situationen som råder för paret ifråga.
I Sverige måste Socialstyrelsens tillstånd inhämtas för att aborter efter graviditetsvecka 18 skall få utföras. I de fall Socialstyrelsen bedömer att kraven på synnerliga skäl är uppfyllda och beviljar abortansökan så rör det sig om grava missbildningar på fostret (till exempel avsaknad av storhjärna), sjukdom hos kvinnan, som havandeskapsförgiftning med komplikationer som HELLP eller i sällsynta fall svåra sociala förhållanden. Socialstyrelsen får aldrig ge tillstånd till sen abort om fostret kan antas vara livsdugligt och ha någon överlevnadschans, vilket enligt gällande praxis bedöms vara efter vecka 22.
Upp till 80 000 kvinnor mister livet varje år i sviterna av illegala, medicinskt osäkra aborter och ett mycket större antal skadas svårt. Dessutom blir oerhört många fler kvinnor svårt skadade för livet – vi vet inte säkert hur många. Äggledarna förstörs och de kan aldrig mer bli gravida. Eller också drabbas de av inre bukskador, som att tarmarna förstörs av ståltråden som går in i buken.Om den trosinriktning Marcus Birro tillhör, Katolska kyrkan, verkligen värnade livet skulle man vilja sexualupplysa världens alla ungdomar och propagera för vikten av en vettig mödrahälsovård. Istället är man emot aborter så till den milda grad att man till och med är emot preventivmedel och onani. Hade Katolska kyrkan inte haft så mycket att säga till om i världen hade det varit komiskt. Nu är det istället en tragedi som utspelas på ett globalt plan, varje dag.
[...]
I USA tror man i inflytelserika kretsar att det uppmuntrar till promiskuitet om man talar om sex med ungdomar. De som ligger med varandra utan kunskap är de som blir gravida. Tonårsgraviditeter är oerhört mycket vanligare i länder där man förtiger sexualiteten. Då söker ungdomar i stället informationen genom direktkontakt och samlag innan de har någon kunskap. I en upplyst värld får man mycket färre oönskade graviditeter.
Abortdebatten behöver inte ha de här religiösa förtecknen. Hos svenskkyrkliga Seglora Smedja kan ni läsa mer. Det här handlar inte om religion, det handlar om vanlig medmänsklighet.
Inlägg
31 kommentarer:
Och man får inte diskutera abort i Sverige för att det finns hög mödrardödlighet i Afrika?
I Sverige där folk har tillgång till all preventivmedel (p-piller, kondom osv) och "upplysning", finns ändå 40 000 abort om året (dsv halva mödrardödligheten). Det kanske tyder att det nuvarande systemet fungerar inte...
nordicdevotee,
Och man får inte diskutera abort i Sverige för att det finns hög mödrardödlighet i Afrika?
Vem har sagt att man inte får diskutera abort? Vad tror du att det är vi gör här?
Och när vi nu diskuterar abort, så är det bra om vi är tydliga med vad vi förespråkar för alternativ.
Dagens Sv lagstiftning är en kompromiss (den bästa för tillfället, med vissa negativa konsekvenser).
Finns det alternativa kompromisser som har färre negativa konsekvenser?
Eller förespråkas ett absolut alternativ, där negativa konsekvenser inte skall beaktas?
I den gamla aborttråden (http://humanistbloggen.blogspot.com/2011/04/abort.html) frågade jag hur abortmotståndarna ville att man skulle bestraffa aborter om man i framtiden kriminaliserade dem. Det enda svar jag fick var i princip att kvinnorna oftast förs bakom ljuset och därför inte bör straffas, men att läkarna skulle bli det.
Jag hittade den här intressanta filmsnutten där anti-abortdemonstranter får samma fråga: "Om abort kriminaliseras, vad skall straffet bli?":
http://www.youtube.com/watch?v=Uk6t_tdOkwo
Birro hade sin åsikt innan han vände sig (tillbaka?) till den katolska tron. Har svårt att tänka mig att Birro motiverar skulle hävda att han med katolsk tradition motiverar behovet av denna diskussion.
Texten säger absolut inget om hans katolska tro.
Bäst att inte göra detta samtal till "tro mot vetande" debatt, det är fullständigt onödigt
DN nekter å trykke artikkelen. Humanistbloggen nekter å diskuttere dens innhold.
Det totalitære og umenneskelige bruker å gå hånd i hånd.
Are Karlsen,
DN nekter å trykke artikkelen. Humanistbloggen nekter å diskuttere dens innhold.
Eh, Humanistbloggen har haft flera inlägg som diskuterar aborter och det förra inlägget var en diskussion om innehållet i Birros artikel. Kritiken var att hans argumenterande var osakligt, inte att abort inte skall få ifrågasättas.
Det totalitære og umenneskelige bruker å gå hånd i hånd.
Så sant, så sant. Nu är frågan bara, hur minimerar vi ingreppen i individers rättigheter och lidandet i världen?
Birro diskuterar det motsägelsefulla och godtyckliga i den svenska lagstiftningen när det gäller definitioner av vad som kallas barn. När hans barn föddes hade svensk lagstiftning satt gränsen till graviditetsvecka 28, men den har sedan flyttats till vecka 22. Ett foster som föds med livstecken är definitionsmässigt ett barn oavsett graviditetslängd. Födseln registreras som ett barn, och barnet får ett personnummer, man är skyldig att registrera dödsfallet när det dör och barnet skall begravas.
"För barn som föds levande före v 22 och sedan avlider:
Först utfärdas ett födelsebevis och sedan ett dödsbevis. Detta skickas sedan automatiskt in till folkbokföringen vid Skatteverket."
http://www.spadbarnsfonden.se/Page.asp?PageId=309
Detta gäller uppenbarligen inte vid senaborter där fostret visar livstecken. Det aborterade barnet får inte den behandling som det skall ha enligt lagen i detta avseende. Frågan som skall diskuteras är därför om barnet är en del av kvinnans kropp eller en egen individ. Om det är en egen individ skall det ha rättskydd. Man kan inte hantera individer hur som helst.
Läste du överhuvudtaget inlägget du kommenterade? Här:
I Sverige måste Socialstyrelsens tillstånd inhämtas för att aborter efter graviditetsvecka 18 skall få utföras. I de fall Socialstyrelsen bedömer att kraven på synnerliga skäl är uppfyllda och beviljar abortansökan så rör det sig om grava missbildningar på fostret (till exempel avsaknad av storhjärna), sjukdom hos kvinnan, som havandeskapsförgiftning med komplikationer som HELLP eller i sällsynta fall svåra sociala förhållanden. Socialstyrelsen får aldrig ge tillstånd till sen abort om fostret kan antas vara livsdugligt och ha någon överlevnadschans, vilket enligt gällande praxis bedöms vara efter vecka 22.
Patrik
Läs igen. Mitt inlägg handlar om barn som föds FÖRE vecka 22 och uppvisar livstecken. De registreras som barn. Detta gäller uppenbarligen inte aborterade barn. När det gäller skälen till senaborter utgör befarad fosterskada endast 33%. Resten är till största delen psykosociala skäl. Det som man har anledning att diskutera är en sänkning av tidsgränsen till åtminstone graviditetsvecka 20.
Fosterskada, sjukdom hos kvinnan och psykosociala skäl är de giltiga skälen för sen abort, inte bara fosterskada och psykosociala skäl. En tidsgränsändring kan man förstås diskutera, har du mer information om sena aborter?
Patrik
Läs ordentligt innan du petar i detaljer. Jag skrev "Resten är till största delen psykosociala skäl."
Kan vi fortsätta diskutera problemet med de aborterade fostren som visar livstecken och därför enligt svensk lag skall betraktas som barn? Hur skall man betrakta dessa "foster"? Skall man inte vara konsekvent o kalla dem för barn? Och om de är barn skall de väl också registreras som sådana? det har föreslagits att man skall ge "fostret" en dödande injektion innan det föds fram för att man skall komma från problemet. Man vill alltså dölja den obehagliga sanning att aborterade foster inte är en del av kvinnokroppen utan individer. En mer hållbar linje borde vara att inte genomföra aborter vid en tidpunkt där "fostret" riskerar att visa livstecken när det kommer fram. Var gå den gränsen? När börjar hjärtat slå?
Roland
Du verkar ha bra koll på aktuella siffror och bakgrund. Jag är därför nyfiken på vad du funnit, beträffande skälen till de sena aborter som du beskriver.
Jag håller med om att det är en obehaglig diskussion, med många aspekter.
Hur många sådana tveksamma aborter beviljas per år? Mellan v. 20 och 22 alltså? Eftersom du vill sänka gränsen.
Beviljas abort närmast av slentrian, enligt din mening?
Själv kan jag tänka mig ett antal möjliga situationer, där man alltså inte kunnat upptäcka några fel på fostret, men där modern är i tidiga tonår eller utvecklingsstörd eller grav missbrukare eller ???
Vad händer om dessa kvinnor tvingas fullfölja graviditeten? Vad skulle alternativen kunna vara?
Mattias Irving har en del svar om sena aborter i SvD.
Bland de sena aborterna av psykosociala skäl (några hundra per år) finns tragiska kvinnoöden. Det grymma med att alla graviditeter inte är lyckliga är inte något som kan bortses ifrån.
Inga
Här finns en relativt ny översikt http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=468
Visst kan det finnas skäl som kan verka ömmande, men alternativet att fullfölja en graviditet och föda ett barn är ju inte heller en nattsvart katastrof. Om kvinnan inte är förmögen att ta hand om barnet finns möjlighet till adoption.
Jag har egen erfarenhet av att som gynekolog delta i en senabort för många år sedan. Personligen såg jag inga tvingande skäl till varför kvinnan inte kunde fullfölja graviditeten. Själv valde jag att byta inriktning efter denna erfarenhet.
Att sänka gränsen åtminstone till vecka 20 kan knappast vara en katastrof ens för abortförespråkarna.
Jag bedömer Irvings mentalitet som ohederlig. Tyvärr. Om ett foster är livsdugligt i vecka 22 så kan man inte uttrycka sig så där absolut om ett foster som är 21,99 veckor gammalt..
Hoppsan, nu blev det Zenons paradoxer av hela debatten: http://sv.wikipedia.org/wiki/Zenons_paradoxer
På tal om Zenon så är denna effekt mycket intressant.
Och ett mystiskt papper jag läste för ett par månader sen.
Daniel W,
det finns ju det välkända, exceptionella exemplet med ett barn som fötts 21v och 6 dagar gammalt och överlevt tack vare gigantiska vårdinsatser.
Det är alltså i teorin möjligt att rädda så unga foster, men det är för det första en ren slantsingling. Först ytterligare en månad in i havandeskapet börjar oddsen för överlevnad bli skapliga.
För det andra så skulle det innebära en gigantisk ny omkostnad för vården om man började försöka rädda barn i vecka 21.
För det tredje så kommer man med så tidig vård att oundvikligen åsamka vissa presumtiva föräldrar stort lidande, eftersom överlevnadschanserna är såpass små, och det närmast ligger i föräldraskapets natur att hoppas ändå.
För det fjärde så är samhället redan idag inte byggt för att värna liv till varje pris. Det finns samhällsekonomiska kostnadskalkyler som avgör när kostnaden för att rädda ett liv överstiger en viss smärtgräns för samhället i stort.
Trafikpolitiken är ett talande exempel: Vi kunde i teorin dra ner antalet dödsolyckor per år till 0 genom att införa en generell hastighetsbegränsning till 10km/h på våra svenska vägar, men det vore knappast ett pris som någon vore villig att betala. Varför tar inga pro-life-personer upp denna problematik, om nu livet måste bevaras till varje pris?
Det finns flera punkter, men jag hinner inte skriva mer här just nu. Ville bara påpeka att det finns mer att säga.
Mattias I,
Jag lutar åt att den nuvarande lagstiftningen är adekvat av de skäl du nu nämner.
Men de argumenten är inte vad du presenterar i debattartikeln dessvärre. Där lägger du fram en svart-vit bild och det är det svart-vita som jag reagerar mot.
Som jag ser det finns en svår gråzon, och en svår balansgång. Det bästa sättet att driva en bra debatt är att bejaka att det är svårt. I min mening.
Mattias
Du undviker ju helt att diskutera frågan om var gränsen går för att ett foster blir en individ. Jag refererar till svensk lagstiftning som anger att när ett barn föds och visar livstecken är det per definition ett barn, oavsett graviditetslängd.
Du påstår utan någon som helst kunskap att dessa livstecken (hjärtaktivitet, andningsrörelser) enbart är neurologisk aktivitet utan relation till liv. Ett märkligt påstående. Hur definierar du då livstecken?
Sedan blandar du bort korten med att påstå att fostren som aborteras inte är "livsdugliga" och därför inte lever när de lämnat livmodern!
Du menar uppenbarligen att bara för att ett barn inte kan klara sig utanför livmodern är det inte en individ och därför kan man hantera det hur som helst. Som jag tidigare påpekat kan man idag tillgripa tvångsmedel för att hindra en kvinna att t ex genom missbruk utsätta sitt foster för fara.
Sen har du antingen inte förstått vad debatten handlar om eller så försöker du medvetet slå blå dunster i folk. Ingen har talt om att försöka rädda de aborterade barnen till livet - men en fråga är hur man hanterar ett döende barn. Skall det t ex registreras som ett barn - det har ju visat livstecken?
Du avslöjar din okunskap när du påstår att man inte försöker rädda barn som föds i vecka 21. Det gör man.
Sedan lägger du fram ett antal befängda argument om kostnader för samhället och onödigt lidande som inte hör till denna debatt. Du kan gärna starta en debatt om neonatalvård och jag tror du kommer att få mycket stryk med dessa argument.
Sedan drar du ett streck och säger att du inte hinner debattera mer. Fegt.
Roland,
Det där med livstecken är intressant. Om du skär av dig en bit finger kommer ditt kött att fortsätta visa livstecken ett tag. Men jag antar att det inte är den typen av livstecken du syftar på? Och då är vi med ens inne i gränsdragningsdiskussionen, vilket är det Mattias försöker diskutera. Du verkar ha det hela helt klart för dig, och då är det med ens ointressant, för en så enkel fråga är det här inte alls.
Patrik
Även du undviker frågan.
Från SOU 1983/84:4 "Levande fött är barnet om det visat tecken på självständigt liv såsom andningsrörelser, hjärtslag, pulsationer i navelsträngen eller tydliga spontana rörelser av skelettmuskulaturen."
När ett barn föds med tecken enligt ovan skall det anmälas som levande fött barn, oavsett graviditetslängd. Detta barn kommer sedan att få ett personnummer även efter sin död. Hur skall barnmorskan göra när det gäller en senabort där barnet uppvisar ovanstående tecken? Skall man i ena stunden notera dessa livstecken för att i nästa förneka dem? Kalla det autonom hjärtaktivitet? Hur kan man utesluta att dessa rörelser är centralt styrda?
Roland,
den problematik som du berör handlar om juridiska definitioner. I dagens debattartikel har jag hållit mig till de medicinska aspekterna av frågan. Jag lutar mig i denna diskussion mot mina tidigare intervjuer med Kristina Gemzell-Danielsson och Pia Telemann.
Det centrala för mig har varit att vi får en så adekvat beskrivning som möjligt av den medicinska verkligheten. Därifrån kan vi sedan föra en moralisk och juridisk diskussion. Såväl i Dagens artikelserie som i Marcus Birros artikel har man uteslutande framställt detta som en levande, lidande varelse som under en eller flera timmars tid kämpar för sitt liv under svåra plågor. Det är inte en rättvisande bild, vilket säkert även du själv är medveten om.
Jag har inte försökt att föra en djupare diskussion om vad som ska räknas som LEVANDE och inte. Livsduglighet och liv är olika begrepp, precis som du själv påpekar. Men på debattplats i SvD finns det helt enkelt inte utrymme för sådant finlir. Du begär det omöjliga av mig som debattör att göra en sådan distinktion på ett begripligt sätt, med mindre än ett par-tre sidor på mig. Vet inte om du skriver mycket annars, Roland, men jag skriver mycket och jag lovar dig - det är svårt.
Därför har den viktigaste poängen varit att motverka det jag kallade för Disneyfieringen, en vulgarisering, av abortdebatten, där man åtminstone underförstått har likställt rörelser inte bara med liv utan även med något slags medvetande (att barnet lider).
I Sverige inträder dödsögonblicket vid hjärndödhet för utvecklade människor. Men var drar man en sådan gräns när det kommer till ännu ej fullt neurologiskt utvecklade foster? Och är det i första hand en juridisk eller en medicinsk distinktion? Tar gärna del av dina egna tankar om detta.
Vidare: handlar verkligen den här debatten om personnummer, menar du? Hur vi juridiskt ska klassificera aborterade foster som visar livstecken? Förändrar den juridiska klassifikationen sakfrågan på något sätt?
Jag har i den här kommentarstråden diskuterat Daniel W:s argument om livsduglighet och där påpekat även andra samhällsekonomiska faktorer. Det är en annan diskussion än mitt svar på den huvudsakligen existentiella kritiken som Birro riktar mot sena aborter. Jag försöker knappast "blanda bort korten" bara för att jag diskuterar olika aspekter av abortfrågorna i olika sammanhang.
Jag har sökt information på vårdkliniker där man räddar barn födda redan i vecka 21, men har inte hittat någonting som tyder på att det förekommer. Inte ens på Ja till livets egen blogg står det någonting tidigare än vecka 22. Därför kan det knappast kallas "okunskap" om jag påstår att vi som regel inte räddar barn redan i vecka 21. Rätta mig gärna om jag har fel, men gärna i så fall med länk till vederhäftiga uppgifter.
Patrik L och Mattias I: Hur i allsin dar kan Zenons paradox komma in i det här sammanhanget? Hur kan man ö.h.t. acceptera en ordning utan någon som helst säkerhetsmarginal mellan definitionenerna av människa och ickemänniska? EN möjlighet är att ha en mellanperiod där man dels inte får abortera OCH ändå inte försöker rädda ett för tidigt fött barn..
Mattias I: Det finns vuxna personer som råkar ut för huvudsakodor där de ligger i koma i flera veckor, och sen vaknar till liv. Som t.ex. en av mina närstående. Vad som händer neurologiskt under tiden i koma vet jag inte, men jag föreställer mig att det är någon sorts läkningsprocess iaf, och att den iaf i någon grad är relevant att jämföra med ett fosters utveckling.
Om den jämförelsen är relevant, och om om det är OK att döda foster x veckor innan de kan känna och uppleva saker, bör det vara lika OK att döda skadade människor som är x veckor ifrån att vakna ur koma (med samma värde på x). Det tycker jag är fel, och underkänner därför argumentet. De där veckorna är värda att vänta på!
Hur stor är noggrannheten egentligen på åldersbestämningen av foster? Jag tror det kan vara flera dagar, baserat på hur jag såg att de gjorde när de uppskattade mina barns födelsedatum vid ultraljudsundersökningen. Dvs det man tror är t.ex. 21 v och 6 dagar kanske egentligen är 22 v och 3 dagar.. Redan detta talar i så fall för att det är nödvändigt med säkerhetsmarginaler.
Mattias
Det krävs tydligen lite fantasi att förstå mitt argument i det orimliga att två exakt lika barn i det ena fallet betraktas som levande och därmed faller under skydd av ett lagrum och i det andra betraktas söm dött, trots att det visar livstecken. Det är detta som Birro påtalar. Men du talar om extrauterin livsduglighet och ekonomi. Ingen ifrågasätter att dessa barn inte är livsdugliga extrauterint. Jag är inte neonatolog o kan inte svara direkt på din fråga om hur barn födda före vecka 22 tas om hand, men jag misstänker att de ges en chans oavsett graviditetslängd. Enligt denna studie från Lund gav man intensivvård även till barn som var födda i vecka >=22 http://jama.ama-assn.org/content/301/21/2225.long
Jag ifrågasätter därför Kristina Gemzell-Danielssons uttalande att man inte ger aktiv vård till barn i dessa graviditetsveckor. Jag tror faktiskt man ser mer på viabilitet än veckor i den situationen.
Du säger dig vilja få en adekvat beskrivning av den medicinska verkligheten. Om det nu rapporteras att aborterade foster visar livstecken under timmar efter födseln är väl det en adekvat beskrivning. Jag tror ingen kan utesluta utan att detta är förenat med lidande. Det kan ju t ex vara så att graviditetslängden har underskattats. Att därför beskriva dessa livstecken som autonom nervaktivitet är en extrem förenkling och bortförklaring av de faktiska observationerna.
Du menar att du "inte försökt att föra en djupare diskussion om vad som ska räknas som LEVANDE och inte". Men det är ju detta debatten handlar om! Den handlar inte om neonatalvård eller ekonomi. Om man inte kan hålla isär begreppen kanske man inte skall ge sig in i debatten.
"Vidare: handlar verkligen den här debatten om personnummer, menar du? Hur vi juridiskt ska klassificera aborterade foster som visar livstecken? Förändrar den juridiska klassifikationen sakfrågan på något sätt?"
Ja det det tror jag den gör. Jag tror vi skulle få ett ärligare samtal om vi erkände att senaborter handlar om individer och inte en del av kvinnans kropp.
Men du Roland,
först säger du att jag "avslöjar min okunskap" när jag inte känner till någon som tar hand om foster i vecka 21. Jag frågar dig därför efter några exempel på detta, och då serverar du någon slags halvbakade spekulationer, att du misstänker att de tas om hand? Har du INGA konkreta exempel själv på detta som du påstår är en sådan självklarhet?
Du fortsätter att spekulera själv: "det går inte att utesluta att fostren lider". Men expertisen påstår att neurologin tyder på att det inte är någon hemma, och att eventuella smärtimpulser är som brev utan mottagare.
Man kan givetvis aldrig utesluta något, men det är just därför som vi har exemplet med Russells tekanna. Du menar att foster kanske känner smärta? Bevis, tack.
Slutligen, för att sätta punkt för frågan om liv: Ett foster lever så till vida att det består av levande celler. Det tar tid för dessa, och för kroppens mekanismer, att stänga av. De har givetvis varit vid liv sedan det embryonala stadiet.
Men debatten har inte handlat om liv i denna bemärkelse, för det hade knappast varit mycket till nyhet från första början. Det är livstecknen som har förknippats med sentiens, vilket är helt uppåt väggarna. Man har lite slarvigt sagt att "fostret lever", och visst lever det, i någon bemärkelse. Men inte på det sätt som abortmotståndare har försökt få det till.
Vad gäller lagstiftningen om missfall som ska folkbokföras eller inte så är jag inte insatt i hur argumentationen har gått kring införandet av den lagen. Det har inte heller varit min poäng att föra en sådan diskussion.
Mattias
När det gäller prematura födslar före vecka 22 är de uppenbart mycket ovanliga. Läs länken som jag gett och du finner att det inträffade 2 sådana födslar i Sverige under en 3 årsperiod. Båda dessa barn fick intensivvård men avled. Du kan där också se att graviditetslängden mätt efter senaste mens och med ultraljud inte alltid överensstämer och kan skilja med 14 dagar.
Vi har uppenbarligen helt olika uppfattning om vad som är liv och levande. För dig är ett foster oorganiserade cellklumpar som ännu inte är ett liv och inte har en potential och som man därför kan hatera hur som helst. För mig är det celler med en fantastisk inbördes organisation som redan är ett liv under utveckling.
En anledning till att jag engagerar mig är att jag ser livet som en gåva och tror att vi blir mindre mänskliga och förlorar förmågan att uppskatta livets mysterium och det andliga om vi hanterar det oförsiktigt. Hade förväntat mig mer av Seglora.
Skicka en kommentar