Om ni är intresserade av tänkbara evolutionära förklaringar (genetik och selektion) - hur man kan tänka sig att homosexualitet kan finnas hos så många djurarter - så har evolutionsbiologen Jeremy Yoder, själv homosexuell, skrivit ett intressant gästbloggarinlägg hos Scientific American där han presenterar några tänkbara förslag. Det är dock än så länge mest spekulationer han redovisar:
In the end, however, this is mostly storytelling--lots of possibilities, but much less hard data. What we need to test many of these ideas is detailed records of the total reproductive fitness of sexual minorities in specific social contexts--especially societies approximating the ones formed by our earliest human ancestors. The best we can say without this is that many societal contexts could have made the apparent fitness cost to same-sex attraction smaller than it appears at first glance.
So where does all of this leave the evolutionarily-aware gay man, lesbian, or transgendered person? As I noted at the start, figuring out the exact nature of our tenuous relationship with natural selection doesn't tell us much about our moral stature, our value to society, or the best way to live our lives. It does, however, offer to answer the question that evolutionary biology can potentially answer for all human beings, regardless of orientation, gender, or race: how did we come to be what we are?
Inlägg
8 kommentarer:
Sedan kan det vara relevant att fråga sig hur många kategorier det faktiskt finns.
Alfred Kinsey använde faktiskt en sjugradig skala mellan homo och hetero. Kanske är det i själva verket något mer graderat, men den sociala miljön tvingar in människor i ett fåtal fack.
Idag delar vi oftast in i homo, hetero och bi, men kanske har vi egentligen blivit mer trångsynta sedan Kinseys tid? Bara en tanke...
Det kan väl visst finnas en genetisk förklaring? Vad jag förstår är det inte sällan så att egenskaper beror på fler gener än en. (Snälla, rätta mig om jag har fel!) Och det kan kan också vara så att gener påverkar fler egenskaper än en.
I så fall kan det finnas gener som ger klara reproduktiva fördelar i vissa kombinationer, men kan ge ett olyckligare utfall (för reproduktionen) i andra.
Det som avgör om en gen är bra är vilket utfall den har i medel.. Spelteori igen.
Lennart,
Den förklaringen är den jag själv håller för mest sannolik. Men vi har inga empiriska data för att reda ut frågan. Ännu.
Fast det kanske heter allel. Får aldrig riktigt kläm på det där.
En sak jag funderat på är om man inte kan hitta en ledtråd genom att jämföra vanliga chimpanser och bonobos. Bonobos ägnar sig ju i mycket större utsträckning åt samkönat sex. Intressant nog är vanlig chimpans också mer av macho-typen, och bonobos är bättre på att samarbeta. Kanske finns det en koppling?
När konkurrens råder, kan man skaffa sig fördelar genom att samarbeta, och därigenom besegra en starkare motståndare. När samarbete råder, kan man skaffa sig fördelar genom att snylta på andra, ta för sig av mer än sin andel och utföra mindre än sin andel.
Det finns alltså fördelar både med att vara den samarbetande hippie-typen och att vara den egoistiske macho-typen. Båda egenskaperna kan därför finnas företrädda i en population. Hippie-typen kräver att det är fråga om flockdjur som är tillräckligt intelligenta för att samarbeta, och här kan bisexualitet vara en gynnsam faktor som skapar band mellan individer, minskar inbördes aggressivitet och ökar sannolikheten att samarbete uppstår.
Det borde väl vara något att nysta i?
En stark kulturell heteronormativitet som vi ser i många kulturer innebär förmodligen att homosexuella skaffar barn enligt normen.
Det kan finnas många evolutionära fördelar med homosexualitet som gör att homosexuella kan ha evolutionära framgångar i heteronormativa samhällen.
I sexualliberalt normativa samhällen kanske det naturliga urvalet slår hårdare mot de homosexuellas reproduktionsförmåga.
Homosexualitet kan tolkas genom olika ögon: i tidigare, mansdominerade samhällen där homosexualitet inte har betraktats som osedligt, har det fortfarande funnits en idé om "kvinnlighet" å den mottagande partnerns sida. Flera av Platons dialoger berör problemet med om gossar blir alltför kvinnliga till sitt temperament och inte kan utveckla sina manliga dygder om de älskas för flitigt av sina uppvaktande män.
När vi typologiserar kring homosexuella beteenden tror jag att vi ofta kan se sådana kulturella övertoner (exempelvis antikens extrema kvinnoförakt) som kommer till uttryck. I vår tid har vi den extremt spännande evolutionsläran som har placerat in homosexualiteten i en ny kunskapskontext, men ibland faller man kanske ändå offer för en kulturell förståelse? Det är viktigt att hålla isär vetenskap och kultur.
Min egen förståelse för evolutionär biologi är begränsad, så jag tar respektfullt emot kunskap från dem som vet mer här. Jag ser inte hur man skulle kunna prata om homosexualitet som en genetisk avvikelse när den förekommer regelmässigt i en så vid spridning av djur, med så olika genetiska konstellationer. En avvikelse som har satts i system kan knappast kallas en avvikelse längre, eller hur?
Det leder mig till att vilja problematisera begreppet "homosexualitet" som sådant. Bör vi verkligen utgå från att det finns ett särskilt existensmodus som är "homosexuellt"? I enlighet med Descartes' vetenskapsmetod skulle jag vilja mena att vi ska sträva efter att hantera frågeställningar genom att bryta ner dem i deras minsta beståndsdelar. Det rent observerbara, homosexet, kan hanteras i sig självt och utan att vi blandar samman det med "homosexualiteten", som skulle kunna sammanfattas som ett större, sammanhängande mönster som koordinerar begäret. Dessa båda frågor kan, och bör därför, behandlas separat.
Öppnar inte en sådan, mer avskalad hantering av samkönade sexakter, för ett mer pragmatiskt förhållningssätt? Allt som djuren gör är ändå inte optimalt för genernas fortlevnad, så varför bekymra sig över om djur hänger sig åt ytterligare ett evolutionärt sett "suboptimalt" beteende från tid till annan?
Mattias,
Vad gäller din poäng om avvikelser kan man säga så här: även extremt långa individer är vanliga i alla populationer, ändå är de avvikelser. Det finns statistiska definitioner av "outlier" och "extreme values" att använda om man verkligen vill specificera vad man menar med avvikelse, men bara för att något finns i alla populationer så betyder det inte att det inte är en avvikelse (=ovanligt).
Vad gäller ditt existensmodus anser jag att det hos människor är upp till de homosexuella själva. Eftersom de förtryckts så länge och så mycket förstår jag om de vill markera sin grupptillhörighet och ha den som sitt existensmodus.
Hos djur är det en annan fråga. Där har vi bara tillgång till själva beteendet - själva homosexet. Resten är dolt för oss.
Så hos djur är det du argumenterar för både självklart och oundvikligt. Hos människor är det en politiskt problematisk hållning.
Till sist är det det här påståendet: "Allt som djuren gör är ändå inte optimalt för genernas fortlevnad, så varför bekymra sig över om djur hänger sig åt ytterligare ett evolutionärt sett "suboptimalt" beteende från tid till annan?" Därför att vi vill förstå! När det rör ett så utbrett beteende som homosex så finns där förmodligen kunskap att finna. När observationen inte riktigt passar in i det rådande paradigmet öppnar en förståelse inte sällan upp för nya upptäckter. Att bara säga "Hoppsan. Jaja, djur gör så konstiga saker" är väldigt ofruktbart. (Pun intended.)
Skicka en kommentar