Teologen Elena Namli ser [...] problem med hur vi i västvärlden upphöjer yttrandefriheten. Hon har kallat den rättigheten för ett "kolonialistiskt helgon".
- I vår kultur har den väldigt hög status, man säger att yttrandefriheten är så viktig för demokratin. Men vi reflekterar inte över den, varför och när är den viktigare än andra värden? säger hon.
[...]
- Vi måste börja fundera över hur vårt budskap tas emot av andra människor. Vi ska kritisera uppåt, men inte puckla på muslimer som i Europa är en strukturellt marginaliserad grupp.
[...]
Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna, ser inte alls på yttrandefrihet på samma sätt. Han menar att det finns självcensur som är negativ kring vad man får säga om islam i Sverige i dag.
[...]
Christer Sturmark tycker att många debattörer i Sverige lider av en postkolonial skuldkänsla och att detta påverkar synen på yttrandefrihet.
- Man är så otroligt rädd för att tänka tanken att vissa kulturella värderingar faktiskt kan vara bättre än andra kulturella värderingar. Jag tycker till exempel det är bättre att inte omskära flickor än att göra det, och det menar jag gäller alla. Men skuldkänslan gör att många inte vågar hävda att det finns universella principer. Men detta kommer inte hålla särskilt länge, jag tror att om 30 år ser vi tillbaka på detta som medlöperi.
22 jun 2011
Yttrandefrihetsdiskussion i Dagen
Tidningen Dagen har idag en läsvärd diskussion om yttrandefrihet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
13 kommentarer:
Jag är böjd att hålla med Sturmark. Att hänsynsfullt hålla med lögnare och kanske bidra med pengar för att sprida lögnen är kanske inte mitt bord heller. Oavsett om de kommer ifrån Sverige, Italien eller Arabvärlden.
Klart Sturmark har rätt.
Självcensur - inte enbart beträffande Islam. Åtminstone känner jag det så.
Jag är väldigt noga med hur jag uttrycker mig, när jag pratar med någon troende - oavsett religion. Både direkt och via nätet. Det är ju det här med sårade känslor och kränkningar.
Ingen tänker på att jag kan tänkas bli "kränkt", när någon påstår något utomvärldsligt, övernaturligt som förklaring. Då brukar jag oftast "släta över" och säga att där har vi olika uppfattning, eller det är en filosofisk fråga eller liknande. Några undantag har jag gjort. (Skällt ut Annorzzz bl.a., om att lidandet skulle stärka människan och vara Guds mening.)
Inte alls som när jag pratar med någon politiker. Det beror kanske på att politikerna har slipat lite mera på sina argument. Eller i alla fall försöker få mig att tro att det är så.
Det är få politiker som känner sig "kränkta", när man ifrågasätter deras åsikter. Inte investerat lika mycket känslor? Jo, många har nog gjort det.
- Vi måste börja fundera över hur vårt budskap tas emot av andra människor. Vi ska kritisera uppåt, men inte puckla på muslimer som i Europa är en strukturellt marginaliserad grupp.
När jag ställs inför sådana här påståenden testar jag påståenden med om de håller om man byter ut gruppen mot dels en ideologisk, dels nazism. Anser inte det bryta mot Poe's Lag.
Att en grupp är "strukturellt marginaliserad" ger inte minsta stöd åt denna. De två frågorna som är relevanta är;
- Är gruppen vald? Ursprung, kön, hudfärg m.m. är inte valda grupper. Idébaserade grupper är något annat.
- Idéer skall i en demokrati vinna gehör på styrkan i sina argument och personer som vill bygga identitet på dessa idéer skall vi förvänta att vid förfrågan argumentera för sina ståndpunkter. Yttrandefriheten skyddar den i underläge dvs muslimerna.
JemyM: Val av kläder är frivilligt. Fritt fram att klanka ned på, hur mycket man än sårar om det? Ska man verkligen behöva försvara sin klädsmak inför vem som helst som är kritisk?
Det tycker inte jag! Ditt frivillighetskriterium duger inte. Alls.
Sårar man någon med flit ska man ha väldigt bra skäl till det tycker jag. Man ska ha rätt att vara en skitstövel, men man bör inte vara det. Visst är det möjligt att ha dessa två tankar samtidigt?
Förstår inte riktigt vad du menar. Vi hade en satanist på skolan, han fick väldigt mycket kritik för hans kläder. Vill man sticka ut behöver man vara förberedd.
JemyM's poäng är viktig, en gång i tiden var jag punkare och hade tidvis väldigt kort hår och kängor, vilket kunde få vissa att reagera.. det tyckte ajg de hade rätt till. Om jag vill uttrycka kontroversiella ståndpubnkter (jag kallade mig anarkist då... :-) så får man stå ut med att få kritik.
DEt jar redan då var noga med var att det är OK att skrika punkdjävel eller jävla skinhead, raggare osv.. då kritiserar du ett VAL någon har gjort. DEt är INTE, och ALDRIG, och att ropa jävla svartskalle eller likanande då kritiserar du personens ursprung DET ÄR INTE OK.
Det är också alltid och kritisera personers åsikter, det ÄR OK att säga att visa tolkningar av islam är vidriga och att t.ex. förbjuda tvånggiftemål. DEt är också viktigt att förbjuda skolor som ägnar sit åt ideologisk propaganda och inte ger eleverna en bred bild av världen omkring dem.
DEt skulle också vara OK att säga att teologi och postmodernism är ideologiska val och INTE kan vara grund för vetenskap och att sådana saker inte borde förekomma på våra universitet.
Yepp, det finns såna som verkligen anstränger sig för att utmana och provocera, och då är det väl snarast en välgärning om man spelar med och låter sig provoceras. Bättre förr än senare så de slipper bli mer extrema än de kanske vill själva. (Måste vara hemskt frustrerande om man har jobbat hårt som tusan med säkerhetsnålar genom kinderna, orangefärgat håret, öst på med svart i ansiktet och spray i håret så det står rakt upp, och tjackat kläder för många tusenlappar som ser ut som skräp - och så reagerar ingen!)
Andra har bara "dålig smak" och ser fula ut helt enkelt, helt frivilligt av allt att döma, och blir bara ledsna om man kritiserar dem. Man har rätt att krisera dem ändå för att de väljer att se så fula ut, men man är en skitstövel om man gör det. Mobbarmentalitet.
Hur är det med människor som försöker framstå som så vanliga och "normala" som möjligt? Förtjänar de också spott och spe för att de hade kunnat ana att andra skulle se dem som fega jävlar som försöker undvika alla sorters provokationer? Eller gäller den regeln bara de som avviker från det vanliga?
I artikeln formuleras en dikotomi mellan kritik (A) som innehåller faktisk kritik och som kan vara kränkande ibland å den ena sidan, och kritik (B) som bara syftar till att vara kränkande och inte innehåller något i övrigt å den andra sidan.
A pekas där ut som livsviktig för demokratin medan B ses som ohyfs som bör undvikas men inte illegaliseras.
Som exempel på B ges de danska karikatyrteckningarna och Lars Vilks rondellhund. Till försvar för dessa brukar man säga att de kritiserar religiösa påtryckningar för att försöka behandla all kritik som B och ingen som A. Effekten av detta blir att man från den andra sidan istället trycker på för att behandla allt som A och inget som B.
Frågan är då, finns det något sätt att inta en position där både A och B existerar utan att man förfaller till endera ovanstående extremer vid nästa vägskäl?
Mitt förslag vore att betrakta argumenten som används från vardera håll för att hårdra frågan, se om man kan ställa högre krav på dem för att tillåta deras extrapolationer. Vad säger då A-sidan och B-sidan? Jag vet i nuläget inte riktigt, så det får bli ett projekt för framtiden att studera debatterna och se vilka resonemang som förs.
Ska man kritisera/mobba/håna har det moralisk relevans hur stark den kritiserade är. Konsekvensen av kritiken slår olika och jag tror att man bör agera olika beroende på vad man tror om konsekvensen.
De flesta som hånar gör det enbart för att få en ego-kick. Detta kan ibland sammanfalla med någon positiv konsekvens i övrigt men gör det inte det så bör man nog hålla käften istället.
På ett personligt plan är det ju lätt, där handlar det bara om att mottagaren måste kommunicera vad den tycker är kränkande och inte. Då kan en del vara hutlöst lättkränkta, eller extremt toleranta, och det största problemet är människor som struntar i att kommunicera utan bara kör på enligt sina egna regler istället.
Problemet som tas upp i artikeln är ju dock inte kommunikation mellan individer, utan fall där mottagaren är en stor och i viss mån abstrakt grupp människor. Ligger det ett ansvar på avsändaren att specificera vem kritiken är riktad mot?
Eller ligger det ansvaret hos potentiella mottagare att kommunicera sin specifika position särskilt från den stora abstrakta gruppen, så att sändaren måste anpassa sig till det eller framstå som dömande?
Yttrandefriheten som hets mot vidskepligheter (lögner). Varför skulle det vara fel?
En utstyrd punkare får tåla lite ironi.
En självförvållat trasig, skitig och spekulativ tiggare får tåla rynkade näsor.
En bedragare får tåla avslöjande och straff.
En ”troende” lögnspridare som motarbetas med kritiska yttranden från medmänniskor får känna sig kränkt, ropa på förföljelse och få till stånd självpåtagen tystnad från omgivningen!
Vaddå? Är uppståndelsen sann? Bra. Ta hit Jesus!
Skicka en kommentar