I Sverige är detta problem inte lika utbrett. Tvångs- och barnäktenskap är förbjudet genom olika lagbestämmelser, men ändå förekommer det. Många av de flickor som tvingas in i äktenskap blir bortgifta utomlands. Justitieråd Göran Lambertz utreder på uppdrag av regeringen hur skyddet mot tvångs- och barnäktenskap kan stärkas i Sverige. Utredningen skall presenteras våren 2012.
Två debattartiklar om ämnet från i somras: Nyamko Sabuni - Sverige bör skärpa lagstiftningen för att hindra barnäktenskap och Bahareh Andersson - Feminister sviker tjejer som gifts bort under sommarlovet
Lär mer om barnäktenskap och det internationella arbetet via Girls Not Brides.
Lär mer om barnäktenskap och det internationella arbetet via Girls Not Brides.
Inlägg
10 kommentarer:
Nu är det iofs inte äktenskap som flickor blir gravida av, utan av sex. (Vad har barnalstring med äktenskap att göra..?)
I Sverige är "lovlighetsåldern" 15 år (och 13 i Japan...). Är det verkligen OK om risken för att dö i barnsäng är dubbelt så stor i åldern 15 - 19?
Lennart W,
Inom många kulturer anses sex bara får ske inom äktenskapet, preventivmedel används inte och äktenskapets viktigaste uppgift är att alstra barn. På detta sätt hänger dessa frågor ihop.
Den intressanta frågan är dock hur man hanterar när två minderåriga samtycker till äktenskap eller att skaffa barn.
Jättebra initiativ! Har funderat mycket på just den här frågan på sistone. Man är marginaliserad nog redan för att man är barn. När man dessutom tillhör en kultur eller familj som inte respekterar rättsväsendet, då är steget ännu längre till rättssäkerhet för barnet.
Frågan kokar egentligen ner till någon slags repressiv tolerans. Alla människor ska ha största möjliga privatliv, men bara så länge som det sker utan att inkräkta på rättssäkerheten. Spänningen mellan dessa båda poler kan formuleras i termer av det allmännas vilja kontra den enskildes vilja, men jag är inte längre säker på om den formuleringen är fruktbar.
Kanske att det går bättre att försöka förstå denna konflikt i termer av hur två olika regulativa system (kultur, tradition vs civilsamhälle, lagar) krockar med varandra.
Då kan man åtminstone tillfälligtvis föra undan frågan om individ kontra allmänhet från bordet, och göra det till en större, ideologisk fråga, att avhandla i mer politiska sammanhang. Det kunde skapa ett större handlingsutrymme för att agera för barnens bästa.
Desmond Tutu skriver:
"Child marriage occurs because we men allow it
It is not enough for me to simply say that their voices should be heard, that more money needs to go towards girls’ education or health services and be done with it. That alone will not change what happens to child brides.
Child marriage occurs because we men allow it. Fathers, village chiefs, religious leaders, decision-makers – most are male. In order for this harmful practice to end, we need to enlist the support of all the men who know this is wrong, and work together to persuade all those who don’t. I met religious leaders in Ethiopia, both Orthodox and Muslim, who speak out publicly against child marriage and teach their flocks that neither Christianity nor Islam endorses child marriage.
I want to find more faith leaders like them, men who will say that child marriage is wrong and should end. I want to find political leaders – also mostly men – and persuade them to empower girls, invest in them, and see the positive transformation that will occur throughout their societies as a result.
Harmful traditions must be challenged"
Hans retorik lägger inte ansvaret för problemet på religionerna, men är samtidigt tydlig med att ett stort ansvar för lösningen ligger på religiösa ledare.
Mattias I,
Jag gillar tanken att förstå "konflikt i termer av hur två olika regulativa system (kultur, tradition vs civilsamhälle, lagar) krockar med varandra."
(Detta synsätt är även användbart i andra frågor som slöja, omskärelse etc.)
Frågan är dock hur vi från en ideologisk nivå kan komma till lösningar som leder till att barnens bästa tillgodoses.
På en ideologisk nivå har vi olika uppfattningar om vad ett gott samhälle innebär. Men min erfarenhet är att det oftare är större konflikter om medlen som förespråkas för att nå målet, än om målet i sig.
Om vi förstår varandras historia och nuvarande uppfattning om verkligheten, så brukar detta leda till större förståelse för de mål vi eftersträvar.
Därför bör vi en längre tid hålla oss kvar på den ideologiska nivån. Vi behöver diskutera vad "barnens bästa" innebär och det behöver inte bara finnas ett svar på denna fråga. (Moralens landskap kan ha flera toppar som alla är lika höga.)
I detta samtal finns det en möjlighet att göra det Tutu skriver: "Harmfull traditions must be challenged".
Håller helt med dig, Ulf. Kanske är inte tiden för ideologiskt samtal förbi. Någonting som bland andra Zizek varit inne på tidigare, fastän i ett lite annorlunda sammanhang, så klart.
En anledning till att vi kanske ska prata ideologi är att det i detta fall inte rör sig om bristfällig lagstiftning eftersom ju barnäktenskap är förbjudet sedan gammalt.
Istället tror jag att frågan är hur man skapar efterlevnad till just dessa lagar, istället för till andra, kulturella regulationer. Och det är någonstans en fråga om biopolitik.
Att skapa ett incitament att lyda lagen, att få folk att själva aktivt VILJA någonting, istället för att STYRA dem i en viss riktning, det kräver en viss form av påverkan. Man kunde kalla det en slags kulturell "propaganda". Precis som vi lär oss att uppskatta demokrati genom att redan tidigt och mycket medvetet utsättas för den, i skolan till exempel. Och det har ju funkat på oss.
Ett alternativ, ökad styrning, leder till större omkostnader och, tror jag, att kulturellt kodad misstänksamhet kan slå rot.
Styrning, förstådd som ökad övervakning, strängare straff, etc, alltså.
Ja, Mattias, om vi håller oss till Sverige så är inte problemet entydigt.
För dem som har flytt till Sverige, men drömmer om att får resa tillbaka hem, är det hemlandets kulturella normer som styr. För dem som har bestämt sig för att stanna är situationen annorlunda.
Vad är det som frigör oss från kultur och traditioners regulativa makt?
Demokratiska rättigheter är avgörande, vi måste ha tilltro till att de finns för oss och kommer finnas för våra barn.
Sedan är de sociala skyddsnätet viktigt, de ersätter (på gott och ont) storfamiljens skyldighet att ta hand om varandra.
Tilltro till dessa två faktorer har vi som växt upp i Sverige. (De flesta av oss.) Även andra generationens invandrare får denna tilltro till stor del.
Det är viktigt att få dem som växt upp i samhället där kulturens regulativa makt är stark att se fördelarna med det svenska alternativet.
Om man inte kan svenska, inte har något jobb, problematiska kontakter med sociala myndigheter och få kontakter dem dem som är "inne" i det svenska samhället, så skapas ingen tilltro.
Om vi sedan vänder oss mot barnen/ungdomarna, så har skolan en oerhört viktig roll. Skolan måste hjälpa till att skapa individer som har tilltro till sig själva och har kontakt med olika kulturer. (Segregerade skolor är ett problem.) På detta sätt kan ungdomarna påverka sina föräldrar positivt.
...vilket leder till att vi ser en poäng med ökad social integration för dessa familjer särskilt. Inte på ett stigmatiserande eller nedlåtande sätt - tycker att många delar av integrationspolitiken är direkt kränkande för de människor som kommer hit - utan snarare på ett inbjudande sätt.
Jag tror att människor tämligen snabbt kan präglas av en ny miljö, om de bara förmås att öppna sig för en sådan. Men det är nog där som man måste skapa ett förhandlingsutrymme. Ingen liten, ensam människa från en annan kultur kommer känna sig nyfiken på den svenska kulturen om hon själv känner att hennes egen kultur enbart är ifrågsatt och ska "korrigeras". Det skapar istället ofta nog ett motstånd hos de enskilda. Kan leta upp några gamla favoritsociologer för att beskriva den processen, men nu måste jag till jobbet. Redan lite sen! Fördöme dessa datormorgnar...
Men här uppstår problem. Hur "skapa ett förhandlingsutrymme" utan att göra avsteg från vår lagstiftning?
Men du kanske tänker på en kultur som ett hel räcka olika traditioner praktika. I så fall är ett utmärkt sätt att bejaka de delar som inte strider emot våra demokratiska värderingar och grundläggande lagstiftning. Då kanske man är villig att förhandla bort de delar som svårligen passar in.
Sedan fungerar det dåligt om socialtjänsten och rättsväsendet är de som skall stå för "folkbildning". Som du skriver, när man är som svagast är man inte öppen.
I stället behöver "folkbildningen" ske inom de grupper där människor är trygga. Därför är ledare för olika grupper så viktiga. (För att återknyta till Tutu.)
Skicka en kommentar