”Humanisterna gör ett fantastiskt jobb, men jag vill inte kalla mig ateist. Jag kanske inte tror på Gud, men jag tror på någonting”.
Det har även kommit förfrågningar från personer som kallar sig troende i någon mening, men som ändå undrar om de kan bli medlemmar i Humanisterna, för att på så sätt stödja vårt arbete med det sekulära projektet. I dagsläget svarar vi som får frågan att inget i våra stadgar hindrar att de blir medlemmar, vi ägnar åt inte åt några livsåskådningskontroller.
För dessa personer – och som stöd för oss i vårt arbete – lanserade jag ett tankeexperiment på årets kongress: Skulle vi kunna etablera en ny kategori, låt oss kalla dem ”Humanistvänner”, som inte skulle vara medlemmar i formell mening, utan snarare sympatisörer och sponsorer av vår verksamhet.
Vi skulle kunna skapa en möjlighet att bli Humanistvän genom att årligen sponsra oss med 365 kr (samma kostnad som medlemskap). Detta är inget medlemskap och berättigar inte till deltagande i den demokratiska processen, årsmöten eller kongresser. Tanken är att den som delar vår moraliska och politiska agenda kan sponsra oss utan att vara sekulär humanist i filosofisk mening.
Givetvis skulle en sådan ”Humanistvän” närsomhelst konvertera sitt bidrag till ett medlemskap. Vem vet, kanske får vi en rad humanistkonvertiter efter ett tag!
Våra kritiker gillar att kalla oss ”ateistföreningen Humanisterna” i förminskande syfte, just för att ateism är så mycket mindre än sekulär humanism. Men redan idag har vi många medlemmar som inte vill kalla sig ateister utan hellre benämner sig agnostiker eller sekulärister.
Staffan Gunnarsson skrev den 2 maj på Humanistbloggen att ’en del börjat fundera i smått halvdesperata termer om att aktivt försöka locka till sig även troende till förbundet’ för att på så sätt öka antalet medlemmar nu när förbundet har en nolltillväxt. Men ingen har föreslagit att vi ska locka till oss troende till förbundet, och ingen har heller agerat ”halvdesperat” på grund av denna nolltillväxt.
Det är inget ovanligt att etablerade föreningar inte har kontinuerlig tillväxt, den allmänna trenden i samhället är snarare att de flesta minskar.
Så Humanisterna står sig ganska bra.
Humanisternas framgång mäts heller inte enbart i antalet medlemmar, utan i vilket genomslag vi har i samhällsdebatten och vår förmåga och kraft att påverka och förändra i samhället. Där har vi tveklöst ett oproportionerligt stort inflytande.
Jag tror inte att Humanisterna har nått maximum av vår potential. Tvärtom. Jag tror, precis som Gunnarsson, att vi har en mycket stor potential för många fler människor. Men vi måste då bli relevanta för många fler. Det är därför hela vår verksamhet är så viktigt. Vi deltar i samhällsdebatten inom många olika frågor, men vi har också en omfattande social verksamhet, studiecirklar, debatter, seminarier, sekulära ceremonier, humanistisk konfirmation för ungdomar, sommarkurser, välgörenhet med mera.
Summan av allt detta är Humanisterna och sekulär humanism i praktiken. Gunnarson skriver ”I stället för att tona ned vårt budskap ska vi stärka det humanistiska perspektivet och utnyttja hela dess bredd och djup.”
Om detta är vi fullständigt överens. Det är därför vi har en stor bredd av verksamhet, inom ramen för vad vi klarar av med våra begränsade resurser. Bland annat startar vi nu vårt projekt att nå ut i skolorna med en strategi för att motverka fördomar och främlingsfientlighet med den humanistiska värdegrunden som bas.
Gunnarson skriver också om andra länder där humaniströrelserna får betydande belopp i statligt stöd. Det beror nu inte på att dessa humanister agerar särskilt annorlunda än i Sverige, det beror snarare på det politiska läget och att landets lagstiftning för statligt stöd ser helt annorlunda ut än i Sverige.
I dagsläget är det även fler som lämnar tron än börjar tro och det är de yngre som är minst troende. Vi som är humanister tror på människans förmåga att tillsammans med andra skapa sin mening.
För att få utrymme att skapa fler sammanhang där humanister kan möta varandra, möta personer av andra livåskådningar etc, så behöver vi mer resurser. Därför har vi begärt att regeringen tillsätter en utredning för att se över ”den svenska lagen om stöd till trossamfund” i syfte att utforma den så att den blir livsåskådningsneutral. Det är bara en tidsfråga innan vi vinner den kampen.
Humanisterna har på många områden ett problemformuleringsprivilegium som ger oss möjlighet att driva viktiga frågor i det offentliga samtalet. I detta ska vi inte tappa tempo, utan snarare öka takten.
Christer Sturmark
Inlägg
27 kommentarer:
Om förbundet uttryckligen öppnar för stödmedlemmar som inte omfattar en humanistisk livsåskådning, kommer vi ofrånkomligen att få ta hänsyn till deras åsikter, om vi vill fortsätta att motta pengar från dem.
Detta kommer på sikt ofrånkomligen riskera att försämra möjligeheterna att bedriva en effektiv politik för sekulära intressen i en rad mycket viktga frågor: medicinsk etik, konfessionell undervisning, kyrkliga skolavslutningar, omskärelse av minderåriga, eutanasi, aborter, samhällstjänster från religiösa välgörenhetsorganisationer etc, där man inte kan räkna med full uppslutning för vårt projekt från troende. Vi kan tvingas att anpassa oss i fel riktning.
Vår största potential ligger sannolikt i att i stället mycket starkt utveckla vår egen livsåskådnings konstruktiva och sociala sidor för att på detta sätt bidra till samhället och ge människor en positiv bild av vår verksamhet. Detta recept är framgångsrikt i en rad länder, sannolikt även i Sverige. Troligen också förutsättningen för statsstöd. Vi har inte råd att äventyra det, med att ev mista vår tydliga status som sekulärt "samfund".
Vi får heller inte underskatta det stora behov många känner psykologiskt och socialt av att kunna vända sig till åtminstone en organisation som är konsekvent icke-religiös, en slags sekulär frizon för människor som inte tror. Ändrar vi vår karaktär här är det nog uppenbart att vi kan tappa fler medlemmar än vi någonsin skulle kunna vinna. Vi bör respektera våra egna medlemmar, den tradition och det internationella sammanhang vi ingår i.
Att skapa allianser i olika frågor är en helt annan sak, det är en vettig strategi. Vår egenart bör vi samtidigt behålla, den är vår styrka.
Politisk sekularism är bara en fråga bland andra och kan inte tillåtas prägla oss över allt annat. Det bir ett fattigdomsbevis i stället för den livsbejakande rörelse som humanismen ska vara. Att koncentrera oss på att kommunicera humanism i stället för ateism eller sekularism är bästa vägen att gå för en dynamisk rörelse som vill attrahera fler medlemmar.
Gunnarson tar så ofta till överord. T ex, "Reclaim Humanisterna" eller - när en liten risk kan finnas - blir det till att skriva "ofrånkomligen" ett par gånger.
Nåväl, jag tror inte att Christers uppslag blir - om antagen - till någon storsäljare men det är bara bra att vi kan fundera på olika idéer. Utan att Staffan "desperat" går till attack.
Jag för min del håller jag med om i stort sett allt som StaffanG skriver.
Personligen, är det av avgörande betydelse för mitt medlemskap och för mitt engagemang, det som StaffanG skriver: "att psykologiskt och socialt kunna vända sig till åtminstone en organisation som är konsekvent icke-religiös".
Föreningen Humanisterna skall givetvis, i första hand, vara en organisation för människor som ansluter sig till livsåskådningen Humanism. Annars ser jag ingen större vits med mitt medlemskap eller ens med denna förenings existens.
Jag skulle aldrig drömma om att föreslå att Humanisterna skulle frångå sin livsåskådningsprofil. Humanisaterna är en livsåskådningsorganisation för sekulära humanister. Punkt slut. Det ör också förutsättningen för statligt stöd (när lagen blir livsåskådningsneutral). Min poäng är en annan: Man kan gilla de moraliska och politiska konsekvenerna av vår livsåskådning, utan att vara klar över att man delar själva livsåskådningen. Man kan vilja sponsa vår politiska påverkan i samhället och tycka att vi är en viktig röst för det sekulära projektet, utan att vara genomreflekterad sekulär humanist.
Låt mig göra en liknelse: Jag kanske vill sponsra ett fotbollsförbund eller schackförbund för att jag tycker det är bra verksamhet för samhället, utan att jag själv spelar fotboll eller schack.
Politiskt sekularism är sannerligen inget fattigdomsbevis. DEt är ett mycket vidare begrepp än Gunnarson definierar det som. Politisk sekularism omfattar ocksåp medicinsk etik, sekulära ceremonier, en adekvat livsåskådningsundervisning i skolan etc. I kraft av allt detta blir humaniströrelsen en livsbejakande och positiv kraft i samhället, relevant för både individer och samhället i sin helhet.
Vi har genom åren fått sponsring från olika personer. Vi har aldrig frågat om de är medlemmar eller vilken livsåskådning de har. OM de vill stödja oss ekonomiskt är det välkommet. Då kan vi åstadkomma mera.
Men vi kommer aldrig anpassa vårt budskap efter något annat en den sekulära humanismens kärnvärden.
"...det är bara bra att vi kan fundera på olika idéer."
Meddela när Ni funderat färdigt... Jag kommer att stå först i kön att bli "Humanistvän".
Utan att ha några som helst anspråk på vad Ni gör med stålarna, annat än att Ni håller er till inslagen linje.
Vi bör skilja mellan sekularism och sekulär. Personer som "tror på något" är knappast sekulära, alltså har en världslig livssyn. Däri ligger ett stort problem som vi nog först måste klara ut om vi inte ska tala förbi varandra.
Det blir givetvis svårt att omfatta vår sekulära syn på politik, etik, värderingar, livsåskådnings- och yttrandefrihet, kunskap, vetenskap, världsbild, vår samhälls- och människosyn om man har en tro. Att folk delar just synen på politisk sekularism med oss, men kanske ogillar annat i vårt program, skiljer sig heller inte från andra prioriteringar. Man kan lika gärna försvara vår uppfattning om vetenskap och forskning, men inte uppskatta vår etik eller dela våra humanistiska värderingar i stort, utom just den konsekventa sekularismen och t ex acceptera konfessionella skolor eller rituell omskärelse av minderåriga.
Det finns säkert alla varianter. Varför just troende sekularister skulle ingå i målgruppen före andra är inte självklart.
Oavsett vilken del man omfattar eller inte i vårt program, så kommer människor som inte i hög grad har samma utgångspunkter och grundprinciper som vi, inte att kunna ge oss stöd i avgörande frågor. Om man ser oss som ett intressantare alternativ än religiösa samfund är det bara att gå med. Det har aldrig varit något problem, men är man troende i någon religiös mening kommer man troligen inte att känna sig hemma.
Sedan har vi aldrig krävt att någon ska vara ateist, så det är bara att berätta det för dem. Sekularist låter dock inte mycket bättre i mångas öron. Det kan uppfattas som att man har väldigt litet att erbjuda som livsåskådning, så det är oftast direkt kontraproduktivt. Humanism har en betydligt bredare och mycket mer positiv appell. Beskrivningar av oss som ateister eller “sekulärhumanister” förekommer i princip inte hos våra systerorganisationer i andra länder eftersom man anser att det reducerar oss och vår roll.
Detta var också huvudskälet till att vi bytte namn till Humanisterna för 13 år sedan. Att kristna i retoriskt syfte brukar epitet ateist lär vi aldrig kunna förhindra. Det flesta av oss är ju ateister, men ateismen är inte någon lära eller åskådning, bara en antites.
Om vi förespeglar folk att vi enbart eller huvudsakligen står för någon slags neutral, värderingsfri sekularism, blir det däremot falsk varudeklaration, en inskränkning eller mörkande av vårt uppdrag som livsåskådningsorganisation i stort. Det är humanismen som är nyckeln till vad vi står för. Sekularism och ateism visar bara vad vi s a s inte står för; religion ska bort, enkelt uttryckt, men sen då? Etiken kan inte beskrivas som bara sekulär, det säger ingenting. Först om den förklaras som humanistisk ges den ett konkret innehåll som kan övertyga människor om vår förträfflighet.
I internationellt perspektiv ter sig denna diskussion rejält främmande, måste jag säga. Man brukar där resonera om ifall man kan ansluta ateister vilka inte är humanister till förbundet och svaret är nej. Att se troende som inte är humanister som målgrupp har jag däremot aldrig hört talas om och ingen annan heller, skulle jag tro. Är de humanister, så välkomna!
Vi bör skilja mellan sekularism och sekulär. Personer som "tror på något" är knappast sekulära, alltså har en världslig livssyn. Däri ligger ett stort problem som vi nog först måste klara ut om vi inte ska tala förbi varandra.
Det blir givetvis svårt att omfatta vår sekulära syn på politik, etik, värderingar, livsåskådnings- och yttrandefrihet, kunskap, vetenskap, världsbild, vår samhälls- och människosyn om man har en tro. Att folk delar just synen på politisk sekularism med oss, men kanske ogillar annat i vårt program, skiljer sig heller inte från andra prioriteringar. Man kan lika gärna försvara vår uppfattning om vetenskap och forskning, men inte uppskatta vår etik eller dela våra humanistiska värderingar i stort, utom just den konsekventa sekularismen och t ex acceptera konfessionella skolor eller rituell omskärelse av minderåriga. Det finns säkert alla varianter. Varför just troende sekularister skulle ingå i målgruppen före andra är inte självklart.
Oavsett vilken del man omfattar eller inte i vårt program, så kommer människor som inte i hög grad har samma utgångspunkter och grundprinciper som vi, inte att kunna ge oss stöd i avgörande frågor. Om man ser oss som ett intressantare alternativ än religiösa samfund är det bara att gå med. Det har aldrig varit något problem, men är man troende i någon religiös mening kommer man troligen inte att känna sig hemma.
Sedan har vi aldrig krävt att någon ska vara ateist, så det är bara att berätta det för dem. Sekularist låter dock inte mycket bättre i mångas öron. Det kan uppfattas som att man har väldigt litet att erbjuda som livsåskådning, så det är oftast direkt kontraproduktivt. Humanism har en betydligt bredare och mycket mer positiv appell. Beskrivningar av oss som ateister eller “sekulärhumanister” förekommer i princip inte hos våra systerorganisationer i andra länder eftersom man anser att det reducerar oss och vår roll. Detta var också huvudskälet till att vi bytte namn till Humanisterna för 13 år sedan. Att kristna i retoriskt syfte brukar epitet ateist lär vi aldrig kunna förhindra. Det flesta av oss är ju ateister, men ateismen är inte någon lära eller åskådning, bara en antites.
Om vi förespeglar folk att vi enbart eller huvudsakligen står för någon slags neutral, värderingsfri sekularism, blir det däremot falsk varudeklaration, en inskränkning eller mörkande av vårt uppdrag som livsåskådningsorganisation i stort. Det är humanismen som är nyckeln till vad vi står för. Sekularism och ateism visar bara vad vi s a s inte står för; religion ska bort, enkelt uttryckt, men sen då? Etiken kan inte beskrivas som bara sekulär, det säger ingenting. Först om den förklaras som humanistisk ges den ett konkret innehåll som kan övertyga människor om vår förträfflighet.
I internationellt perspektiv ter sig denna diskussion rejält främmande, måste jag säga. Man brukar där resonera om ifall man kan ansluta ateister vilka inte är humanister till förbundet och svaret är nej. Att se troende som inte är humanister som målgrupp har jag däremot aldrig hört talas om och ingen annan heller, skulle jag tro. Är de humanister, så välkomna!
Det är med stort nöje jag läser "reclaim Humanisterna 2.0" Jag gillar ditt tankexperiment, även om jag tror att det, i ett första skede, kommer att stanna därvid. Vad det däremot gör är att det startar upp en intressant tankeverksamhet hos debattglada Humanister. Ett mycket bra inlägg!
Staffan Gunnarson skriver "Oavsett vilken del man omfattar eller inte i vårt program, så kommer människor som inte i hög grad har samma utgångspunkter och grundprinciper som vi, inte att kunna ge oss stöd i avgörande frågor."
Om någon vill sponsra vår verksamhet utan att bli medlen, dvs bli "Humanistvän" i enlighet med mitt tankeexperiment", kan vi inte överlåta till den personen att avgöra om hen kan ge oss stöd i avgörande frågor?
JAg är övertygad om att man inte sponsrar oss om man inte kan ge oss stöd i avgörande frågor, respektive sponsrar oss just om man kan ge oss stöd i avgörande frågor.
Det är liksom det som är poängen med ett sponsorprogram.
PS Ateism är inte en antites utan en hypotes att gud inte existerar
Ursäkta mina skrivfel i föregående inlägg ;-)
Just nu tänker jag att "Humanistvän" inte är ett bra förslag. Detta eftersom jag tycker vi skall använda våra begränsade resurser till att kommunicera ut våra grundläggande värderingar, Humanismen.
Vi kan ändå var öppna för människor med olika personliga livsåskådningar och detta även innefattar några som definierar sig som "troende" ser jag inte som något problem. Det är till och med bra om det finns vissa spänningar inom förbundet som ger en levande idédebatt.
Att inte en medlem skriver under på allt i idéprogrammet ser jag som självklart. Att någon är "troende" på gud och någon annan "troende" på homeopati kan jag leva med. Min tilltro till att Humanismens idéer står pall för en intendebatt är stark.
Om vi kommunicerar ut Humanismen så får vi det stödjande och medlemmar vi förtjänar, utifrån våra idéers styrkor. Och detta innefattar Håkan W och Malin J, ni är välkomna som ni är - som fullvärdig medlem eller genom att donera en slant.
"Om någon vill sponsra vår verksamhet utan att bli medlen, dvs bli "Humanistvän" i enlighet med mitt tankeexperiment", kan vi inte överlåta till den personen att avgöra om hen kan ge oss stöd i avgörande frågor?"
Tack Christer, för det förtroendet...
Sedan är det naturligtvis inte avgörande att ha epitetet "Humanistvän" klistrad i pannan, lika lite som "man", båda sakerna är lika uppenbara i mitt fall (skägget avslöjar det ena...).
Tack till Ulf G oxå, för Din öppenhet. Utan att kompromissa.
Christer: "Ateism är... en hypotes att Gud inte existerar." Tack för ett viktigt klargörande, sådan är även vår teistiska inställning i samtalet. Det underlättar samtalet. (Sedan kan man förstås argumentera för att teism och ateism är varandras antiteser, men det är inte den viktiga saken just nu.)
Hoppas nu att även övriga ateister kan enas kring att både teism och ateism är försanthållanden som det går att argumentera för resp emot. Låt oss fortsätta göra så i en god samtalston!
Per Ewert.
Man kan uttrycka sig på olika sätt. Christer gör det på sitt luddiga vis.
Jag brukar vara mer kategorisk. "Inget visar än så länge att Gud någonsin skulle ha funnits."
Fast det är samma sak, så är det senare betydligt mer kategoriskt.
Personligen anser jag Christers variant vara fegare men också mer diplomatisk.
En hypotes är ett dåligt beslutsunderlag
Ett oemotsagt sakförhållande är ett betydligt bättre beslutsunderlag.
Men smaken är som baken. Tvådelad.
Per Ewert:
"Hoppas nu att även övriga ateister kan enas kring att både teism och ateism är försanthållanden som det går att argumentera för resp emot. Låt oss fortsätta göra så i en god samtalston!"
Nej det kan vi inte enas om Ateism är insikten att det inte finns någon HYPOTES om gud som det finns anledning att hålla för sann.
Ateism är INTE hypotesen att gud inte finns..
En kort förklaring: för att forma en hypotes måste vi trots allt ha någon indikation om att något "kan vara fallet".
- Det KAN vara så att det finns mårk materia för att...
Då formas en hypotes om mörk materia..
sedan kan man eventellt på grund av logik eller observation förkasta hypotsen.. exempel hypoteser:
- Hypotesen om mörk materia är inte hållbar för att den och den observationen motsäger den
- Hypotesen om mörk materia kan förkastas för att den är internt självemotsögande på följande sätt..
När det gäller gud kan vi inte ens finna grund för att formulera hypotesen att gud existerar.
( Gud definieras här som intentional existens med möjlighet att interagera i vår fysiska verklighet och intentional skapare av denna verklighet och alla ting (exlusive sig själv) som ingår i denna verklighet)
DÄRFÖR...
är ateism inte hypotesen att gud inte existerar utan hypotesen att det inte finns några rimliga gudshypoteser (om gud definieras ungefär som ovan)
Dina, och andras så som Craigs, gudsbevis är försök till gudshypoteser som saknar grund (Kalam, ontoligska gudsbeviset, finetuning...) eftersom teister inte lyckats formulera rimliga gudshypoteser är ateism insikten att det inte finns rimliga gudshypotser.
(dock om Gud definieras som en central myt i mänsklighetens utveckling och en beskrivning ev människans försök till att att begripligöra verkligheten och fylla den med mening så kan vi sögas ha en rimlig hypotes om gud som socialtkonstruerad eller som en nödvändig konsekvens av mänskliga strävanden. Gud är i denna form beroende av att det finns medvetanden som konstruerar eller upptäcker gudsbilden. Gud kan möjligtvis motiveras som evig på samma sätt som matematiken, som en konstruktion som alla medvetna varelser av nödvändighet kommer att förhålla sig till.
Jag antar att du Per Ewert tar avstånd från denna senare gudshypotes)
Håller med Anders B. Ateism är ingen hypotes.
Låt oss säga att det finns en teistisk hypotes som säger att en personlig Gud finns, han skapade världen och ingriper i våra liv. Ateism skulle då vara hypotesten att det inte en personlig Gud som skapade välden och ingriper i våra liv.
Denna hypotes, även om den är sann, har inget förklaringsvärld. Det förklarar inte hur världen uppkom, den förklarar inte männorskornas personliga upplevelse av Gud. Occams rakkniv kan därför tillämpas.
Per Ewert,
du försöker undvika detta uppenbara problem för ditt resonemang genom att införliva andra hypoteser/vetenskapligateorier i begreppet ateism: evolustionsteorin, Big Bang etc. Detta är ett ohederligt sätt att argumentera.
Om en konkret teistisk hypotes kunde beskrivas kunde den bemötas med flera vetenskapliga teorier/hypoteser som förklarar delar, men inte allt. Det som kvarstår behöver inte förklaras eller "så vet vi inte".
En jämförelse: hypotesen om att flogiston finns i alla ämnen och försvinner vid förbränning ersattes inte av hypotesen "icke-flogiston". Det skulle vara en uppenbart värdelös hypotes, med noll förklaringsvärde. Den ersattes istället av lagen om massansbevarande och upptäckten av gasformiga grundämnen, bl.a. syre.
Ni får gärna använda ett starkare begrepp än "hypotes" om ni vill. "Övertygelse", eller vad som helst som passar i sammanhanget. Det viktiga i Christers definition - som undertecknad och etablerad religionsfilosofi håller med om - är att såväl ateism som teism är försanthållanden om verkligheten som det går att försvara eller förkasta.
Per Ewert,
Utveckla detta.
Vad innebär försanthållandet teism?
Vad innebär försanthållandet ateism?
Det går inte att försvara eller förkasta något som inte beskrivs.
Per Ewert:
"är att såväl ateism som teism är försanthållanden om verkligheten som det går att försvara eller förkasta"
Nej..
Teism är försanthållandet att en gud existerar och detta försant hållande inklunderar också ett antal försanthållanden om gudsnatur eller egenskaper, någon slags definition av vad man tror på.
Ateism är inget sådant försant hållandet, det är ställningstagandet att det inte finns någon definition av gud som är rimlig eller värd att hålla för sann.
Ateism är inte tron på "det är sant att gud inte finns" utan det är övertygelsen att "det finns ingen definition av gud som är rimlig att hålla för sann."
Mer specifikt är kanske ateism övertygelsen om att det inte finns något skäl att hålla hypotesen att "det finns en intentional varelse eller ting som inte finns i vår fysiska verklighet /universum men som ändå kan agera i vår fysiska verklighet" för sann."
Ateism är helt enkelt förnekandet av en gudshypotes.
Propositionen "det är sant att gud inte finns" är självklart nonsens om man inte har en tydlig definition av gud. Därför är propositionen "det är sant att gud inte finns" inte något en atesist som reflekterar över verklighetens beskaffenhet håller för sann.
Om religionsfilosofin hävdar att jag som ateist håller "det är sant att gud inte finns" för sant har resligionsfilosofin fel.
Med andra ord kanske religionsfilosofin borde undersöka vad ateister VERKLIGEN tycker inte tala om vad vi förväntas tycka.
Hypotesen om någonslags existens i tid och rum utanför universum, som skulle ha skapat detsamma, upphäver själva grundfrågan, varifrån allt kommer, vilket var vad som skulle besvaras.
Man kan inte förklara universum om man introducerar ett nytt element som inte ingår i världsalltet och som själv inte behöver förklaras. Det är fusk. Gud införs i ekvationen för att finna ett logiskt svar, men lämnas själv utan logisk orsak. Man vill s a s uppfylla en kausalitet genom att förlänga och sedan genast upphäva den, dessutom utan definition och vidare möjlighet att testa hypotesen. Med detta vinner man ingenting. Det är meningslöst och ger varken kunskap eller insikt i tillvarons yttersta villkor.
Jag tillhör de ateister som anser Dawikins vara en mesig agnostiker, som känner osäkerhet om man på grund av osannolikhetsskäl kan exkludera en gud, vad man nu menar med detta begrepp. Detta är ett sidospår och själv anser jag inte ens Dawkins "kategori 7" på skalan teism-ateism tillräcklig för att beskriva min egen hållning. Jag är nämligen inte "säker" på att ingen gud existerar, jag är t o m förvissad om att en gud ö h t inte skulle kunna existera.
Tanken på en sådan är människans kapitulation inför något hon inte fullt ut kan förklara, varför materia och rörelse finns, varför något alls existerar. Detta problem löser man inte genom att hitta på ett "x", utan definition, utan möjlighet att undersöka och dessutom påstå att man tror på detta x och på irrationella vägar vet något om vad det vill, har för avsikt, med sin skapelse.
Ateism är ingen tro, det är ett kallt konstaterande av att ingen definition på sådana väsen någonsin har presenterats som hjälper oss att förstå någonting och att ett sådant allsmäktigt väsen, om det nu skulle ha existerat dels lätt kunde ha demonstrerat sin närvaro på ett odiskutabelt sätt och varit en ofrånkomlig del av alla människors självklara upplevelse och förståelse av universum.
Mångfalden av gudsbilder och skapelsemyter i olika kulturer visar också klart hur beroende dessa förställningar är av människans kunskapsnivå, behov och primära intressen, rädslor, förhoppningar och önsketänkande, legitimering av makt etc. Monoteismerna är ju ett relativt sent fenomen i historien, även om de politiskt varit mycket framgångsrika. Eknaton var först, men där hade det en naturlig förklaring, man dyrkade ljuset, solen och farao själv var solguden. Av detta borde vi lära något om religionens och gudstrons karaktär och orsaker.
StaffanG 2012-05-05 15:39
Bra! Något av det bästa som skrivits på bloggen i ämnet. Så vitt jag kan bedöma ;-)
Visste någon något mer om den kristna välsignelsen: "Vänd Ditt ansikte till oss, låt Ditt ansikte lysa över oss..." härstammar ända därifrån. Har hört det, men minns inte var...
Låter högst troligt. Solen som objekt förklarar också varför monoteismen klarar sig utan fruktbarhetssymbol eller gudinna, det finns bara en sol och utan den inget liv, bara mörker.
Kristna brukar inte vara pigga på att dekonstruera Bibelns berättelser och göra dem begripliga på ett rationellt sätt, utan magi eller övernaturliga inslag.
Kristian G, står om det här:
S. R. KELLER, "An Egyptian Analogue to the Priestly Blessing,"
i "Boundaries of the Ancient Near Eastern World", 1998, 338-345.
Ett antal sidor går att läsa i Google Books.
Du har naturligtvis rätt, Kristian.
Precis som: "Varde Ljus"...
Att diskutera hur vi ska arbeta för att sprida våra idéer och få fler medlemmar ska vi alltid göra. Men de som är religiösa är inte vår målgrupp, till dem så ska vi säga att Humanisterna inte är något för dem. De som går med hos oss förväntas väl hålla med oss i åtminstone stora drag.
Detta med stödmedlemskap tror jag inte skulle bli någon kioskvältare. Varför betala 365:- (fullt pris) som en vanlig medlem men inte få någonting för det? Sen är det väl självklart att vi tar emot de pengar som även ickemedlemmar vill skänka oss, det är väl bara att skänka pengar det, behövs inget formellt stödmedlemskap. Ett formellt stödmedlemskap skulle bara bli byråkratiskt och onödigt. Men det var inte fel av Christer Sturmark att ta upp frågan.
Samarbeta med de som inte är medlemmar kan vi göra i vilket fall, utan att de blir medlemmar eller stödmedlemmar. Det har ju fungerat för Christer Sturmark att skriva debattartiklar med alla möjliga som inte är Humanister i t.ex. omskärelsefrågan, det är jättebra.
Om vi öppnar upp för medlemmar som är religiösa så tappar vi i slagkraft, vi blir svagare och opålitligare. Då tappar vi definitivt tempo.
Det som Staffan G skriver här i kommentarerna är mycket kloka och tänkvärda resonemang, det är en fröjd att läsa. Humanisterna ska vara en icke-religiös frizon.
Med ”ateism” i Humanisterna menar jag en bred definition som inkluderar ateister, icke-teister, agnostiker, ignostiker och de som inte tänkt på frågan eller är aningen osäkra. Kort sagt; ateist är alla som inte har någon tro på gud. Enligt detta sätt att se det så förutsätter jag att man som Humanist är ateist. Självklart är det fullt acceptabelt att inte vilja kalla sig för själva ordet ”ateist”, jag vet många Humanister som inte sätter etiketten ”ateist” på sig själva men som är glasklara med att de inte tror på gud.
Skicka en kommentar