3 juli 2012

En sekulär demokrati mår bra av att sekulära och demokratiska värden odlas

Lunds biskop Antje Jackelén skrev ett debattinlägg i Sydsvenskan, som med välvilja kan sammanfattas: När det talas om tillväxt i Skåne får människors inre live inte glömmas bort. Vi behöver en bättre intergration, invandrarnas kompetens tas inte om hand och främmandegörandet av dem är ett hinder. Kulturell och religiös mångfald kan vara en tillgång. Denna åsikt sympatiserar jag med, därmed upphör mitt gillande. Argumenten hon framför är till stor del retoriskt snömos och religiös propaganda. Jag skall sakligt bemöta två stycken i artikeln: Sverige har ett samtalsklimat om religion som inte gagnar tillväxt.
När religionsfrihet infördes i Sverige blev det först och främst en fråga om frihet från religion. Friheten till religion hanteras fortfarande ganska tafatt. Det märks på debatten om skolavslutningar. Att ett undervisningsråd på skolverket agerar överste teolog och avgör vad som skiljer religion från tradition håller inte, eftersom tradition och religion går in i varandra. Att en migrationsdomstol avgör vad som är äkta religion och vad som inte är det är tragiskt eftersom det kan innebära livsfara för den som drabbas av beslutet.
Jag håller med om att det är ett stort problem att myndigheter avgör vad som är religion och icke religion. Frågan är dock, vilken metod förordar biskop Jackelén istället? Om detta sägs inget i inlägget och om de religiösa önskar behålla sina privilegier måste detta avgöras. Vilka räknas in i denna exklusiva skara, vilka gör det inte? Utan regelverk och neutrala domare, kommer detta bestämmas av majoriteten, de mest högljudda, de med störst skattkista. Det finns dock ett alternativ till detta och det är fullständig religionsfrihet, där varje övertygelse respekteras lika mycket. Oavsett om livsåskådningen praktiseras av en, eller en miljard människor. Oavsett om dess traditioner är ett, eller ett tusen år gamla. I detta alternativ kan dock inte de religiösa ha några privilegier, gissar att Jackelén ogillar detta.
En modern, demokratisk stat ska vara sekulär. Men samhället är inte sekulärt så länge det finns troende människor. Samtidigt mår den sekulära, demokratiska staten gott av att dess medborgare vårdar sina kulturella och religiösa rötter. Rotlösa människor är sämre demokrater. De faller lättare offer för extrema och fundamentalistiska rörelser.
Detta resonemang är både förenklat och otydligt. För det första är fundamentalism per definition att återvända till en religions eller ideologis grundläggande eller ursprungliga lära, det vill säga dess rötter. Biskopen verkar mena att om inte medborgare vårdar sina moderata kulturella och religiösa föreställningar kan de falla för fundamentalistiska rörelser. Detta kan hända, men detta sker inte om rötterna ersätts av mer toleranta värderingar. Den sekulära, demokratiska staten mår bra av att sekulära och demokratiska värden vårdas och att religiösa tolkningarna successivt anpassar sig till dessa. Om vi i större utsträckning vårdat våra kulturella och religiösa rötter i Sverige hade inlägget i sydsvenskan varit skrivet av en manlig biskop. Sverige skulle vara ett mera slutet, mindre mångkulturellt land och det hade inte varit, som Jackelén skriver,"lättare att komma ut som homosexuell än som troende".

16 kommentarer:

Camilla Grepe sa...

Den välvilliga kommentaren lyder:
Det torde vara svårt att hitta ett mera uppenbart exempel på kortslutning i tankebanorna, än hos biskop Antje i det sista stycket. Kommer antagligen att bli en klassiker.

Den mindre välvilliga lyder:
Biskop Antje är otydlig och vi missförstår henne. Egentligen vill hon bara uppmärksamma oss på att om vi inte har en stabil och välvårdad identitet som kristna, så riskerar vi att söka oss till islam.

(En variant på den senare är naturligtvis att vi riskerar att blir fundamentalistiska ateister.)

Mattias Irving sa...

Varken Al-qaeda eller talibanerna är bakåtsträvande islamister utan istället väldigt revolutionära sådana. Bara ur ett europeiskt perspektiv där stark religiositet förknippas med bakåtsträvande kan man tro att dessa rörelser vill vårda ett islamiskt kulturarv. I dessa fall är det just en förankring i islamisk idéhistoria som skyddar mot extremisering.

Att vårda den historiska identiteten är inte synonymt med bakåtsträvande, vilket bland annat illustreras av marxismens fokus på historiematerialism och det proletära subjektet. Vad skulle det innebära att odla en kristen historisk identitet idag? Det beror givetvis på vilken historisk period vi diskuterar. I Sverige är det vanligt att vi kopplar samman traditionsvurm med 1800-talet och dess starka nationalism, då en ny svensk identitet växte fram. Det var heller ingen smickrande period i Svenska Kyrkans historia.

Jackelén borde inte behöva bemöta insinuationer om att hon skulle vurma för sådant trams, eller att hon vill se en homofob kristendom ta plats. Men det är klart, vill en jämföra de andras sämsta mot sitt eget bästa, då ska en göra precis som Ulf gör här. ;)

Mattias Irving sa...

Varken Al-qaeda eller talibanerna är bakåtsträvande islamister utan istället väldigt revolutionära sådana. Bara ur ett europeiskt perspektiv där stark religiositet förknippas med bakåtsträvande kan man tro att dessa rörelser vill vårda ett islamiskt kulturarv. I dessa fall är det just en förankring i islamisk idéhistoria som skyddar mot extremisering.

Att vårda den historiska identiteten är inte synonymt med bakåtsträvande, vilket bland annat illustreras av marxismens fokus på historiematerialism och det proletära subjektet. Vad skulle det innebära att odla en kristen historisk identitet idag? Det beror givetvis på vilken historisk period vi diskuterar. I Sverige är det vanligt att vi kopplar samman traditionsvurm med 1800-talet och dess starka nationalism, då en ny svensk identitet växte fram. Det var heller ingen smickrande period i Svenska Kyrkans historia.

Jackelén borde inte behöva bemöta insinuationer om att hon skulle vurma för sådant trams, eller att hon vill se en homofob kristendom ta plats. Men det är klart, vill en jämföra de andras sämsta mot sitt eget bästa, då ska en göra precis som Ulf gör här. ;)

Ulf Gustafsson sa...

Mattias I,

I detta fall tolkar du in saker i mitt inlägg som inte finns där. Mina exempel handlar uteslutande om vad som kunde varit om Svenska kyskan bejakat sina kulturella och religiösa rötter i större utsträckning.

Min mening var bara att påtala att kulturella och religiösa rötter per se är bra.

Sari sa...

Mattias: Med risk för att låta som en papegoja så vill jag tacka dig igen, denna gång för att du fördjupar mina kunskaper om islam (de är iofs inte så djupa till att börja med). Hade ingen aning om att fundamentalisterna var revolutionära. Mkt intressant!

Ulf Gustafsson sa...

Sari,

Observera att inte Mattias använde ordet fundamentalister.

Sari sa...

Ulf: Oj, hehe. Oops.

Mattias Irving sa...

Hej Ulf!

Oj, ledsen om jag övertolkat eller vantolkat dig. Men i så fall förstår jag nog inte riktigt ditt tonfall i inlägget. Om det nu är så att du inte kritiserar Jackeléns text för att hon inte problematiserar SvK:s kulturella och religiösa arv, varför uttrycker du dig då såpass kritiskt?

Finns det en tredje position som jag missar att ta hänsyn till här?

Mattias Irving sa...

Hej Sari,

kul att kunna bidra med lite kunskap och referenser. Tycker om dina inlägg också och hoppas att få se mer av dina texter här framöver också!

Ulf Gustafsson sa...

Mattias I,

Jag bemöter bara stycket som jag citerade. Jag tog det ur sin kontext, men ur mitt perspektiv är har det ingen betydelse. Människor är människor är människor, oavsett härkomst, etnicitet, kultur, religion etc. Mina kommentarer handlar inte om tillväxt, Skåne eller integration.

Jag är raljant i en mening i inledningen, men sedan är jag kritisk. Framför allt till det jag tycker saknas i de två styckena.

Om din fråga syftar på de sista två meningarna så är syftet att belysa att ge exempel på gamla värderingar vi haft i Sverige och inom Svenska kyrkan (observera "vi"). Rötter som vi tack och lov inte vårdar längre.

Mattias Irving sa...

Jo Ulf,

jag menar att du sätter en vacker principiell universalism mot en problematisk, perspektivisk tradition. Det är att sätta sitt eget bästa bredvid de andras sämsta. Låt mig utveckla.

Den "allt eller inget"-princip du förespråkar (antingen avgörs alla religiösa seders rättfärdigande på central förvaltningsnivå eller så är det en urvattnad anything-goes-metod på sekulära villkor) är givetvis helt riktig i ett traditionellt etiskt principresonemang. Etiska principer är ju vanligen utformade så, att de bara fungerar om de upphöjs till ett universellt imperativ. Den bästa världen är den där ALLA handlar konsekvensetiskt, eller kanske pliktetiskt. Diskussionerna och gränsdragningarna förläggs till de ofrånkomliga undantagsfallen, de som har en annan etik byggd på religiösa doktriner, fördomar eller som kanske bara är allmänt själviska.

Jag upplever att ditt inlägg speglar väldigt väl hur en universalist typiskt bemöter ett resonemang som hämtar argument från perspektiviskt, kulturellt eller, om man så vill, pragmatiskt håll. Eftersom inget land någonsin fungerat i en universalistisk eller etiskt homogen miljö innebär fasthållandet vid etiska principresonemang alltid ett brott med den innevarande historien. Det är inte något unikt, utan något av det som alltid har gett etiken dess pregnans, alltsedan Aristoteles tid: Dess förmåga att förnya samhällets diskurs.

Jag vände mig först emot Jackeléns text, för jag tolkade den som multikulturalism i en kapitalistisk kappa. Efter ett kort meningsutbyte på Twitter anlände jag vid åsikten att det rör sig om ett pragmatiskt förhållningssätt i en perspektivisk och synnerligen historiskt influerad omvärld.

Detta pragmatiska, att möta människor där de står istället för att peka mot ett nytt, gemensamt högre, kan också beskrivas och rättfärdigas som ett etiskt genomtänkt ställningstagande, men jag tror inte att Jackelén eller någon annan med samma utgångspunkt helt kan undkomma ad hoc-stämpeln. Jag intar därför gärna en mellanposition här, även om det finns få saker jag ogillar mer än just den där tröttsamt självtillräckliga mellanpositionen.

Christer Eriksson sa...

Antje Jackelén skriver att "det är en högre form av mobbning att betrakta troende människor som något exotiskt, som folk som tror på konstiga saker, äter konstig mat på konstiga tider och klär sig konstigt."

Ja, för en rationellt tänkande människa framstår det verkligen som konstigt att tro på något övernaturligt istället för något naturligt. Däremot är det högst tveksamt om det skulle handla om en högre form av mobbning.

Vidare ondgör sig biskopen över att mycket handlar om tillväxt i Skåne på bekostnad av det andliga. Men ett samhälles tillväxt är nödvändigt för medborgarnas välfärd. Den andlighet i form av religiösa vidskepligheter och trossatser som biskopen förespråkar har däremot aldrig lyckats skapa ett gott samhälle med utveckling, framsteg och ekonomisk trygghet för resurssvaga grupper vare sig i Sverige eller utomlands.

Det är just en religiös kunskapssyn som tillser att utvecklingen avstannar på alla plan i vissa länder emedan den vetenskapliga kunskapssynen i västvärlden bidrar till tillväxt, framsteg och välfärd.

Vidare förfasar sig biskopen över att det tycks vara lättare att komma ut som homosexuell än som troende i Sverige. Det säger naturligtvis något om biskopens egen syn på homosexuella men framförallt att hon inte kan skilja på en egenskap och ett ställningstagande. En homosexuell människa kommer ut som något han/hon är emedan en troende kommer ut som något de själva har valt att tro på.

Emedan en homosexuell människa knappast ska behöva gå i svaromål för sin medfödda läggning kan inte en troende människa kräva samma respekt för sin trosuppfattning. Individen med sina medfödda egenskaper i form av etnicitet, hudfärg, sexualitet eller kön förtjänar alltid respekt till skillnad från individens personliga övertygelser.

Antje Jackelén visar samtidigt prov på en frapperande historielöshet när hon påstår att religionsfriheten infördes i Sverige eftersom det främst handlade om frihet från religion. Men den infördes på 1800-talet för att inte statskyrkan skulle ha monopol på kristendomen och förtrycka frireligiösa grupper, vilket förövrigt illustreras bäst i Vilhelm Mobergs filmatiserade böcker i utvandrarserien.

Att biskopen sedan betraktar ateister som rotlösa människor, vilka likt en viljelös, andefattig och karaktärssvag varelse lättare skulle falla offer för extrema och fundamentalistiska rörelser, är dock inget nytt. Kristendomen har alltid med sin självrättfärdiga attityd haft både moraliska, politiska och vetenskapliga sanningsanspråk.

Kristendomens stigmatisering av oliktänkande och missionsiver är dock inte lika mycket av hänsyn till andras s.k. frälsning och upptagande i paradiset efter döden som deras egen vidskepliga rädsla för att gud ska straffa hela mänskligheten för sitt syndaktiga beteende - inklusive dem själva - i likhet med Sodom och Gomorra.

Camilla Grepe sa...

Mattias,

Helt osökt kommer jag att tänka på det 70-tal jag växte upp under. Varje antydan av kritik mot kommunism fick då politiskt rättrogna att ampert hävda: ”att det anförda exemplet inte var giltigt, eftersom sann kommunism ännu inte förverkligats” (etc. etc. med variationer på temat). Dessa tvärsäkert levererade utsagor brukade regelmässigt åtföljas av en upplysning om hur många hyllmeter litteratur i ämnet vederbörande plöjt i sin jakt på Sanningen.

Benzocaine sa...

De kristna som ojar sig över rotlösheten i ett multikulturellt samhälle kanske ska fundera lite över kristendomens uppkomst? Var det inte just rotlösheten i ett mångkulturellt samhälle som gjorde kristendomen möjlig? Var det inte just i en sådan kittel som kristendomen uppstod, kokade och jäste till en världsreligion?

När de judiska rötterna rycktes upp med våld, först när templet raserades, och slutgiltigt när romarna plöjde ned hela Jerusalem och förvandlade det till en Romersk koloni dit judar inte hade tillträde, måste rotlösheten varit total.

Jag kan nästan se framför mig hur dåtidens romare och greker ojade sig över den nya vidskepelsen som drog fram och som, i deras ögon, hotade samhällets stabilitet. "Vi måste tillbaks till våra rötter - vi måste bekämpa kristendomen!"

Kanske dags för bakåtsträvande kristna att se till sin egen historia?

Mattias Irving sa...

Camilla,

menar du att jag ägnar mig åt apologetik? Berätta gärna om på vilket sätt du tycker att mina invändningar är felaktiga. Associationer till kommunismen är allmänt osmickrande och jag hoppas att du inte bara tar till dem lättvindigt utan har tydliga skäl till att jämföra mig med kommunister. I mångas ögon är ju det liktydigt med att kalla någon nazist eller fascist. Jag försöker att se på debatten med mer tillåtande blick än så, men det är klart att jag hoppar till lite vid jämförelsen.

Mattias Irving sa...

Benzo,

Tror inte att det går att generalisera resonemanget på det viset. Varje historiskt ögonblick är sitt eget och fastän vi kan se trender är det ju viktigt att inte övertolka heller.

Men för all del, du kan ha helt rätt. Jag har ingen aning. Om det kristna budskapet som lärdes ut då handlade om våld mot homosexuella, krig mot otrogna etc, så hade ju åtminstone Mattias av idag tagit avstånd från det. Inte hade jag kunnat veta hur religionen skulle utvecklas. Och detsamma gäller givetvis i omvänd riktning. Ett gott budskap kan förvanskas med åren.

Eftersom det är omöjligt att förutse framtiden måste vi helt enkelt gräva där vi står och fatta beslut utifrån den visshet vi besitter för stunden. Ibland blir det rätt, ibland inte. Min princip är att man inte kan lita på principer. De är inte fysiska och kan därför förändras otroligt snabbt. Det är mer pålitligt att lita på en sedvänja, ett skick och bruk som återskapar sig själv genom repetition.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se