28 juli 2012

Lena Andersson om idrott

I senaste numret av SANS Magasin publiceras en essä av Lena Andersson - Idrotten var livet självt. Andersson skriver om sitt idrottsliv och risken att en idrottares liv endast blir idrotten.
Man sa: ”Det viktiga med idrotten är kamratskapet.” Jag hade många vänner inom idrotten eftersom det var där jag levde. Men vi var konkurrenter. De ville besegra mig och jag dem. Det är ingen bra grund för vänskap. Man kunde nu säga att vi inte behövde ta det hela så allvarligt, tävlingen var ju bara ett trevligt sätt att röra på sig tillsammans. Absolut inte. Om man inte tog det allvarligt fanns ingen anledning att göra dessa ansträngningar, det var ett som var säkert. Ville man bara röra på sig tillsammans fanns det lugnare och trevligare sätt än att tävla. 
Jag fick ibland frågan hur länge jag skulle hålla på och vad meningen med alltsammans var. ”Jag håller på så länge jag tycker det är kul”, sa jag. Frasen var helt främmande för mig men det var så man skulle säga och tänka. Idrottandet var inte ”kul”. Det var inte tråkigt heller. Att säga att det var kul vore som att säga att livet är kul, ett helt innehållslöst påstående. Det var på många sätt intressant och berikande, det har gett mig insikter, kroppsmedvetenhet och disciplin på gott och ont. Ifall jag önskade det ogjort skulle jag önska att jag vore någon annan och det är svårt. Men kul? Nej.
Radioprogrammet Människor och tro samtalar med Lena Andersson utifrån denna text.

  Lyssna: Kvartsamtalet med författaren och krönikören Lena Andersson

Inga kommentarer:

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se