Medborgarskap räcker för att bli svensk men inte för att betraktas som svensk. Svenskheten är en känsla som kräver ömsesidighet och bekräftelse. Det är hög tid för ett nytt kontrakt.
[...]
Inspirerad av ”Jakten på svenskheten” föreslår jag fem kriterier för emotionell svenskhet, alla testade mot Qaisar Mahmoods öppna mc-gemenskap (eller valfri översättning till annan likartad gemenskap). Uppfylls kriterierna finns sedan inget prut eller prat om pursvensk, etnisk svensk eller svenne. De går successivt in i forntidens dimmor. Variationerna inom gemenskapen betraktas som just variationer och inte som högre eller lägre grad av svenskhet. För den som så önskar går det utmärkt att nöja sig med medborgarskapet. Då är man enligt kontraktet teknisk svensk men inte emotionell svensk.
1. Man tillägnar sig referenser till sådant som är i omlopp i det svenska offentliga samtalet och vardagslivet, även bakåt i tiden. Referenserna bör inte betraktas enbart på distans, ett visst mått av berördhet behövs. (I mc-gemenskapen blir man inte delaktig om man föraktar och känner sig främmande inför allt som har med mc att göra).
2. Sveriges territorium upplevs som minst lika mycket hemma som någon annan plats. (Att låna en hoj över veckoslutet räcker inte för att räknas till den emotionella mc-gemenskapen.)
3. Man talar eller förstår svenska. (Man kan mc-termerna och är ett med gasreglaget.)
4. Man vill vara svensk. (Man kör själv, sitter inte på bönpallen.)
5. Man signalerar ovanstående till omvärlden. (Motorcykeln står inte i garaget, putsad men okänd för andra.) Alltså: man föds inte till svensk. Man blir det. Om man vill.
6 okt 2012
"Sverige åt den som vill"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
112 kommentarer:
*Varför* ska man bli svensk? Så länge vi behandlar alla lika så borde det sakna betydelse vad man "är".
Patrik N,
Lena Andersson förklara väl detta - många anser det vara viktigt och vi som inte tycker det är mindre viktigt kan inte låta dem som har en grumlig definition får bestämma detta själva.
Hennes fem punkter är värdefulla för att skapa ett gemensamt samhälle där vi bryr oss om varandra, oavsett om de är är svenskhet eller något annat de beskriver.
-------
Hennes artikel fick mig att tänka på alla de som argumenterat emot böneutrop för att detta inte tillhör Sverige, det svenska. Reaktionerna har delvis innehålligt ilska och kränkthet. Uppfattar det som att den imaginära storheten "svenskhet" förlorar i värde om böneutrop sker. En liknande reaktion som hos de som kränks av Vilks rondellhund.
Patrik N,
ditt ideal är uppenbarligen ett autistiskt samhälle. Det enda som krävs är att bli bli behandlad lika. En väsentlig poäng i första punkten är "ett visst mått av berördhet behövs".
Det är ju anhörigdagen i dag (i alla fall i min kommun) och jag kommer just från en föreläsning med en sjukhuspräst som berättade en belysande historia. Den handlade om en svårt sjuk kvinna som fick en omfattande vård, det sattes dropp, sprutades och medicinerades osv. Hon sa: jag får all den vård jag behöver men ingen tar i mig.
Det räcker inte med att bara bli behandlad lika eller bra, det krävs något mer för att hålla ihop ett samhälle.
Ulf,
"Hennes artikel fick mig att tänka på alla de som argumenterat emot böneutrop för att detta inte tillhör Sverige, det svenska."
Böneutrop tillhör inte det svenska och genom att kräva företräde för den egna kulturen signalerar man att vi vill inte bli svenska. Kör du häst och kärra kan du inte bli medlem i en mc-klubb.
Jag tycker Lena Anderssons punkter argumenterar för det självklara för att det ska fungera, nämligen assimilering.
Det som egentligen bekymrar mig mer än det sk Svenska. vilket jag som Finne inte förstår, är själva tillåtandet av böneutropet. Det innehåller försanthållanden som är bevisligen falska.
Ungefär som att man i förskolan skulle sägga att 2+2=5 eller 3. Skulle ett sådant förfarande kunna vara tillåtet och i så fall: Var går gränsen?
Är alla typer av försanthållanden OK att marknadsföra och när blir det kriminellt att vilseföra?
Vem bestämmer vad?
Ulf, Nils,
Jag håller med Nils här, det Lena skriver om är assimilering. Assimilering efter de villkor som hon satt upp. Vad är det som skiljer hennes resonemang från SD:s? Inget annat än att SD går lite längre än hon gör, principen är däremot densamma, assimilering.
Vem kan kräva vad av vem för att denne ska klassas som "svensk"? På vilka meriter ställer Lena Andersson upp kriterier för vem som ska vara svensk, "True Swedes (TM)"? Och vad är det som säger att SD:s Ekeroth har mindre rätt än Lena Andersson att ställa upp sina kriterier för vem som "är svensk"?
Lena Anderssom krattar manegen för SD. Tyvärr.
Kristian,
"Ungefär som att man i förskolan skulle sägga att 2+2=5 eller 3. Skulle ett sådant förfarande kunna vara tillåtet och i så fall: Var går gränsen?
Är alla typer av försanthållanden OK att marknadsföra och när blir det kriminellt att vilseföra?"
Du får ställa dig i ett torn (tex i en minaret) och vilseleda bäst du vill. Böneutropen sker inte i förskolan i undervisningssyfte så jämförelsen haltar betänkligt.
Ulf,
Den som vill "bli svensk" får lämpligen ställa upp sina egna kriterier för när denne har blivit svensk. Vilken definition, vilka "medlemskrav" kommer alla att ställa upp på? Det kommer ju alltid finnas de som inte håller med om Lena Anderssons, eller Ekeroths krav, och vad säger vi då till dem?
Man är svensk när man definierar sig som svensk och känner sig som svensk. Vilka kriterier man ställer upp för att detta får vara upp till var och en, medborgarskapet, språket, känsla av "patriotism" eller vad sjutton som helst måste lämnas til den enskilde. Inte till Lena Andersson, Kent Ekeroth, dig eller mig.
...sen att Nils och andra kommer att underkänna en hel del som känner sig som svenskar är ju en helt annan femma. Det handlar ju bara om att de ställt upp andra kriterier.
Ulf,
En sista sak, du skriver i ditt blogginlägg att Lena Andersson skriver "klokt". Kan du utveckla vad du anser vara klokt?
...och hade du sett annorlunda på texten om SD skrivit artikeln eller hade du tyckt att det var helt OK att de definierar vad som är svenskt
Patrik N,
Hinner inte svara på allt klokt du skriver nu, vill bara nämna att det var Patrik L som skrev blogginlägget :)
Patrik N,
Det var jag som skrev blogginlägget. Jag tycker Lena skriver klokt eftersom svenskhet, för mig, är som att vara amerikan. En sorts förening där den som uppfyller medlemskraven blir medlem och får medlemskort (pass) på direkten, och sen är det klart. Då är man svensk. Mer är det inte med den saken. Lena fyller på med vad som behövs för psykologiska förändringar och det är något jag inte har funderat på. Hon har som vanligt tagit tankarna ett steg till.
Notera alltså denna mening i lenas text. Utan den faller det: "För den som så önskar går det utmärkt att nöja sig med medborgarskapet. Då är man enligt kontraktet teknisk svensk men inte emotionell svensk." Sen utvecklar hon vad hon menar med emotionell svensk.
Och den som anser sig vara "emotionell svensk" utan att för den sakens skull falla in under just Lena Anderssons definitioner är då inte svensk?
...det här är samma övning som när vi, med dåligt resultat, tidigare försökte definiera vem som är kristen.
Hur lyckas du betrakta Lenas empiri som medlemsregler? En väldigt konstig läsning tycker jag. Särskilt med instruktionsdelen precis ovanför: "Variationerna inom gemenskapen betraktas som just variationer och inte som högre eller lägre grad av svenskhet."
"Sverige åt den som vill"
Ptrik N
Vad är då en undervisningssituation?
Tro nu för en gångs skull att jag inte vet vad jag talar om....
Jag talar om gränssättning, precis som i fallet med kristen eller rasist. Används lite lättvindigt och tolkas ännu lättvindigare...
Och jag talar inte om lagen. Den kan jag lika bra som Du... Jag talar om den praktiska verkligheten.
Sorry Ulf, missade vem som skrivit inlägget.
Patrik L,
Sverige åt den som vill", ok, men tydligen inte "svenskheten", för där vill Lena Andersson ställa upp krav: "Medborgarskap räcker för att bli svensk men inte för att betraktas som svensk".
Det är ett empiriskt påstående som jag skriver under på och många invandrare vittnat om. Det är inget medlemskriterium. Varför läsa Lena så illvilligt? Jag har svårt att förstå att det ens går.
I vilket fall får ni klara er utan mig nu. Sov gott.
"Variationerna inom gemenskapen betraktas som just variationer och inte som högre eller lägre grad av svenskhet. För den som så önskar går det utmärkt att nöja sig med medborgarskapet. Då är man enligt kontraktet teknisk svensk men inte emotionell svensk."
Det är omöjligt att läsa det här som att inte "emotionell svensk" skulle utgöra en högre grad av "svenskhet" än "teknisk svensk". Hon motsäger sig själv kraftigt och graderar definitivt begreppet svensk.
Kan man uppfatta följande som annat än att hon skriver om annat än medlemskriterier för de som vill bli "emotionella svenskar" och inte bara "tekniska svenskar"?:
"Inspirerad av ”Jakten på svenskheten” föreslår jag fem kriterier för emotionell svenskhet...()
...och sen kommer de fem punkterna som man för att behaga Lena Andersson ska ställa upp på för att klassas som "emotionell svensk":
"1. Man tillägnar sig referenser till sådant som är i omlopp i det svenska offentliga samtalet och vardagslivet, även bakåt i tiden. Referenserna bör inte betraktas enbart på distans, ett visst mått av berördhet behövs. (I mc-gemenskapen blir man inte delaktig om man föraktar och känner sig främmande inför allt som har med mc att göra).
2. Sveriges territorium upplevs som minst lika mycket hemma som någon annan plats. (Att låna en hoj över veckoslutet räcker inte för att räknas till den emotionella mc-gemenskapen.)
3. Man talar eller förstår svenska. (Man kan mc-termerna och är ett med gasreglaget.)
4. Man vill vara svensk. (Man kör själv, sitter inte på bönpallen.)
5. Man signalerar ovanstående till omvärlden. (Motorcykeln står inte i garaget, putsad men okänd för andra.)
Alltså: man föds inte till svensk. Man blir det. Om man vill."
Kristian,
De undervisnigssituationer jag avser är den obligatoriska skolgången. Under denna ska ingen tvingas åhöra böneutrop om det inte sker i studiesyfte. Utanför skolan får man nog acceptera att både höra och se andra människor utöva religion. Skolan har ett viktigt uppdrag att lära barnen att förhålla sig till den påverkan som de utsätts för från olika företrädare för allehanda ideologier.
Patrik N
...och hur lyckas skolan med det?
Kristian,
Varje röst på SD är ett tecken på att skolan lyckats mindre bra.
Patrik N
Tänk om... nu använder jag det där uttrycket igen,(representerar fiktion), tänk om folk röstar på SD för att de tycker de har en anledning till det.
Advokatsamfundet tycker ju att SD:are inte borde få sitta som nämndemän, för att de inte tycker som hon.
Vad blir hennes nästa grej? Folk som tjänar under 400 000 om året har inte samma uppfattning som hon om en rättsstat...?
Folk som inte är adel, skall överhuvudtaget inte ha bestämmanderätt?
Det är inte utan att man börjar fundera på vem det är som definierar rättstaten?
Vem som definierar kloka människor, eller människor överhuvudtaget...? Gränserna mot de sk dumskallarna, alltså annorlunda tyckande, börjar markeras allt tydligare...
Ingen nämnd ingen glömd.
Medborgarskap är av enbart praktisk betydelse, för att ingå i en administration. Svenskhet är ett genomgående ideologiskt begrepp vars enskilt största funktion är uteslutning, tätt följt av konformism.
En universalistisk ideologi som humanismen borde rygga inför begreppet svenskheten, oavsett hur praktisk nationalstaten nu må vara som administrativt verktyg för folkvilja och ekonomisk fördelning.
Jag håller helt med dig Mattias. Skulle man, som du ser det, kunna säga samma sak om begreppet "kristenheten"?
Patrik N,
du menar att kristenheten liksom svenskheten har en yta som stänger ute och ett inre som konformerar?
Jag skulle säga att den stora skillnaden är att svenskheten (till skillnad från medborgarskapet) utövas så sällan att diskursen som upprätthåller den aldrig riktigt synliggörs.
Kristenheten får åtminstone en chans att stötas och blötas mera. Men inga ismer mår bra av tankekollektiv och likriktning. Kristenheten som ism är precis lika utsatt för risken att dras mot extremisering och exkludering som någon annan ism.
Jag håller då inte med. En samling människor som bor på samma plats och gemensamt vill försöka ta hand om varandra på bästa sätt mår bra av att bygga en gemenskap. Vi vidgar så sakteliga de cirklar vari vi menar att vi har ansvar för våra medmänniskor, från familj, vänner, grannar, stadsbor (eller vad det nu är), lan, och jordklot. Ingen av dessa vidgade cirklar kräver att vi avvecklar de andra. Tvärtom tror jag på mer gemenskap istället för mindre, fler gemenskaper istället för färre.
Patrik L,
Ju fler gemenskaper (i antal räknat) desto fler gränser mellan de olika gemenskaperna. Sjöbobor från västra Sjöbo, Sjöbobor, skåningar, sydsvenskar, svenskar, nordbor, europeer osv. Fler gemenskaper ger inte med nödvändighet mer gemenskap mellan fler människor, kanske istället motsatsen. Att man avgränsar "svenskheten" är en förutsättning för att vi ska kunna utveckla nationalism (och jag är motståndare till nationalism).
Alla gemenskaper kräver ett utanförskap. Ju fler som sluter sig samman i en och samma gemenskap ("världsmedborgare" eller "människor") istället för att dela upp sig i mindre enklaver som "svenskar" och "pakistanier" desto bättre. Alternativt kan man, som jag skrev tidigare, radera ut *betydelsen* av "svenskheten" istället för att förstärka den som Lena Andersson, och också SD, gör. Vad ska vi *göra* med denna "svenskhet" om vi nån gång skulle lyckas komma överens om vad den innebär? Vad kan vi *göra* med den annat än att nyttja den till att hålla andra utanför den, dvs de som inte är som vi?
Nej, jag är motståndare till allt prat om "svenskhet", oavsett om det är Lena Andersson eller SD som tar ordet i sin mun.
Mattias,
Ja, precis så menar jag. Jag testar att byta ut svenskheten mot kristenheten, medborgarskap mot medlemskap och nationalstaten mot kyrkan i det du skrev:
"Medlemskap är av enbart praktisk betydelse, för att ingå i en administration. Kristenhet är ett genomgående ideologiskt begrepp vars enskilt största funktion är uteslutning, tätt följt av konformism.
En universalistisk ideologi som humanismen borde rygga inför begreppet kristenheten, oavsett hur praktisk kyrkan nu må vara som administrativt verktyg för folkvilja och ekonomisk fördelning."
Vad säger du, det funkar rätt bra va eller ser du skillnader mellan kristenhet och svenskhet som gör att analogin blir felaktig?
Så länge en befinner sig inuti en gemenskap och inte har någon erfarenhet av vad det innebär att frysas ut, kan det verka som att gemenskaper inte har någon utsida. I fallet med svenskheten är det förskräckligt tydligt att en sådan utsida finns och påverkar livet för tusentals människor inom nationens gränser.
Hudfärg har också en utsida. De som är inuti vitheten kan inte vittna om vad utanförskapet från den innebär. Andra platser i världen följer andra mönster, inte mindre rasistiska, men annorlunda.
Identitetspolitik är ett gissel som med den rådande samtalslogiken lutar åt både enklavisering och exotisering. Från "Vi gillar olika" till hedersvåldsproblematiken blir diskussionen banaliserad och dragen längs konfliktlinjer som är antingen irrelevanta (sverigedemokrat kontra icke sverigedemokrat, som om inte rasismen vore ett större problem än så) eller improduktiva (en kultur mot en annan, istället för våld mot kvinnor full stop).
Diskussionen kan nämligen inte heller ta sig mellan dessa olika identitetsytor utan att ta färg av samspelet mellan dessa olika membran. Perspektivismen är alltid närvarande: Samtalets aktörer har alltid i något avseende positioner som är skilda från varandra. Men det är introduktionen av en överordnad radikal och obegriplig annanhet i den andres position som gör ett meningsfullt idéutbyte omöjligt. Svenskheten är en sådan överordnad annanhet, som fortfarande är tätt knuten till hudfärg, som vi måste börja röra oss bort ifrån för att slippa fastna i identitetspolitisa återvändsgränder.
Patrik N,
jag menar att den stora skillnaden är utövandet. Ingen ideologi kan leva fritt i sin himmel. De är alla avhängiga en aktiv praktik i den levda tillvaron. Där är svenskheten om möjligt än mer symbolladdad och ceremonityngd än kristendomen.
Jämför med alla olika variationer som kristna väljer att introducera i sitt böneliv, till exempel. Det finns ett mått av kreativitet närvarande, som öppnar för ett mer flexibelt membran mot omvärlden och därmed en mer animerad diskussion kring vad som är och inte är kristet. Dogmatiker finns det givetvis gott om, och som jag skrev ovan har ju alla identiteter en utsida. Just det kan vi inte komma ifrån. Jag som sosse har till exempel ett tydligt utanförskap gentemot en vänsterpartist, där konfliktlinjen är betydande, historiskt sett.
Christer Sturmark (och nu blir det klokt på riktigt) om "svenskheten":
"Det finns ingen "svenskhet" utöver det formella medborgarskapet. Vi är alla kosmopolitiska medborgare i en global värld."
http://www.newsmill.se/artikel/2011/12/21/ullenhag-t-vlar-med-kesson-om-att-bevara-svenskheten#comment-323233
Patrik N och Mattias I,
Vi växlar mellan två perspektiv, känner jag. Det ena är frågan om det överhuvudtaget finns någon svenskhet. Den andra är om det är något önskvärt om det finns någon svenskhet. På den första frågan svarar ni väl ja? Det finns ett medborgarskap, ett språk, ett gemensamt system som vi är del av och som styr oss, en administrativ enhet men också en uppsättning egenskaper som man med hjälp av mängdlära och statistik kan ringa in och stämpla på en majoritet av befolkningen. (Möjligen kan det även finnas en kärna, men det är helt sekundärt, precis som i fallet med kristenheten.)
Men sen är det det där med "bör". Ni verkar vara av åsikten att alla gemenskaper borde upplösas till förmån för en enda stor gemenskap. Eftersom människor dras till sina likar (vi här på bloggen kan inte låta bli att diskutera, till exempel, och har självmant valt att skriva i kommentarsfälten) så är den enda reella möjligheten till en sådan gemenskap en total utsuddning av det som avviker, av det som är annorlunda. Gilla olika? Inte då. Gilla lika, så vi slipper vara annorlunda varandra. Jag kan inte nog beskriva hur obehaglig en sådan framtidsvision är, i mina ögon. Inga kvinnor, inga män, bara "vi". Inga skilda hudfärger, hur skulle det se ut? Inga olikheter i höger och vänsterhänthet, i vilka fotbollslag vi skulle hålla på (äntligen skulle Hammarby vinna allsvenskan igen, men nu för alltid, i strid med ingen).
Eller menar ni bara att vi ska ignorera allt det som gör oss annorlunda varandra? Se bort när vi möter hetero- och homosexuella, låtsas som ingenting när någon pratar Urdu vid mötet? Eller hur tänker ni?
Ert tal om en icke existerande svenskhet är varken riktigt eller önksvärt. Samma åsikter gäller ju för andra folk som för svenskheten. Bort med det judiska, det romska, det svarta i Sydafrika, det homosexuella.
Nej tack.
Patrik L,
"Patrik N och Mattias I,
Vi växlar mellan två perspektiv, känner jag. Det ena är frågan om det överhuvudtaget finns någon svenskhet. Den andra är om det är något önskvärt om det finns någon svenskhet. På den första frågan svarar ni väl ja?"
Jag svarar nej om frågan är om det finns en enda svenskhet som vi kan komma överens om. Om frågan är om det finns många olika svenskheter, ungefär så många som antalet människor som anser sig vara svenskar, så svarar jag ja.
"Det finns ett medborgarskap, ett språk, ett gemensamt system som vi är del av och som styr oss, en administrativ enhet men också en uppsättning egenskaper som man med hjälp av mängdlära och statistik kan ringa in och stämpla på en majoritet av befolkningen. (Möjligen kan det även finnas en kärna, men det är helt sekundärt, precis som i fallet med kristenheten.)"
Det här är som sagt exakt samma övning som vi redan gått igenom avseende begreppet kristen.
"Men sen är det det där med "bör". Ni verkar vara av åsikten att alla gemenskaper borde upplösas till förmån för en enda stor gemenskap."
Vem är inte för det..? Men jag förstår också att det aldrig kommer att hända, det är mer än utopiskt så det är inget jag skulle argumentera för i praktiken även om jag anser att en enda stor gemenskap vore bättre än många små som konkurrerar med varandra..
"Eftersom människor dras till sina likar (vi här på bloggen kan inte låta bli att diskutera, till exempel, och har självmant valt att skriva i kommentarsfälten) så är den enda reella möjligheten till en sådan gemenskap en total utsuddning av det som avviker, av det som är annorlunda. Gilla olika? Inte då. Gilla lika, så vi slipper vara annorlunda varandra. Jag kan inte nog beskriva hur obehaglig en sådan framtidsvision är, i mina ögon. Inga kvinnor, inga män, bara "vi". Inga skilda hudfärger, hur skulle det se ut? Inga olikheter i höger och vänsterhänthet, i vilka fotbollslag vi skulle hålla på (äntligen skulle Hammarby vinna allsvenskan igen, men nu för alltid, i strid med ingen)."
För det argumenterar inte jag, jag argumenterar för att vi ska acceptera samexistens och likavärdering av olika slag. Svenskar i samexistens med pakistanier i Sverige där ingen ens känner behovet att bli till vad den andre är för att accepteras.
"Eller menar ni bara att vi ska ignorera allt det som gör oss annorlunda varandra? Se bort när vi möter hetero- och homosexuella, låtsas som ingenting när någon pratar Urdu vid mötet? Eller hur tänker ni?"
Nej, inte ignorera, men acceptera. Vi måste inte kräva att man ska gilla köttbullar för att få vara accepterad av oss. Eller ens tala vårt språk.
"Ert tal om en icke existerande svenskhet är varken riktigt eller önksvärt. Samma åsikter gäller ju för andra folk som för svenskheten. Bort med det judiska, det romska, det svarta i Sydafrika, det homosexuella."
Men definiera svenskheten då, om den existerar och är användbar att laborera med. Jimmie Åkesson har misslyckats med det. Det är bara att göra ett försök. Vad är svenskhet, Patrik?
"Eftersom människor dras till sina likar (vi här på bloggen kan inte låta bli att diskutera, till exempel, och har självmant valt att skriva i kommentarsfälten) så är den enda reella möjligheten till en sådan gemenskap en total utsuddning av det som avviker, av det som är annorlunda."
Här förutsätter du också att gemenskap bara kan uppnås av *kompletta likar* och att alla avvikelser leder till utanförskap. Det är just då som det blir fel att, som Lena Andersson gör, *krympa* perspektivet och definiera de likheter som ska gälla för att gemenskap ska kunna uppnås i undergrupper. Istället borde man bredda perspektivet och säga att vår gemenskap ligger i att vi är människor, inte att vi är människor som talar ett visst språk eller som har andra gemensamma drag.
Det du menar med det du skrev är nog egentligen inte att människor dras till sina likar utan att människor i *undergrupper* (tex, gula, vita, svarta, svensktalande, köttbullsälskare, korvälskare, dansanta, icke-dansanta, ateister, troende) dras till sina likar. Låt oss motarbeta det genom att hitta gemenskapen på en högre nivå. Ett sätt att göra det är att inte definiera "svenskhet" eller "finskhet" (för att ta ett exempel).
Nu försvåras naturligtvis detta av att viss fysiska förutsättningar ger bättre anpassning till tex svenskhet eller kenyanighet. Som exempel breda näsborrar, tjocka läppar, stora öron, svart hud, vilket som sk fysisk svenskhet ger viss fysisk missanpassning. Jag säger inte att den är avgörande, men existerande.
Förutom de kulturella skillnaderna, som ju som bekant inte är försumbara, vare sig det gäller omskärelse, förmåga att täppa till näsborrarna med överläppen eller ngt annat liknande, så finns det de facto rent fysiska olikheter som åtminstone från början anses vara anpassningar till en viss biotop.
Så vi kan inte ens fantisera om en global likhet, ens i teorin. I praktiken är den ändå svårare. Lika värde är dock alltid genomförbart, lika förutsättningar en dröm.
Rent praktiskt så har språket en oerhörd betydelse. Är man mörkhyad men talar perfekt svenska så är man mycket "svenskare" än någon med svenskt utseende med kraftig brytning.
Patrik L.
Huruvida det "finns" någon svenskhet är i sig själv en oerhört komplex fråga. Jag tror att de allra flesta idéhistoriker skulle svara ja på den frågan, med just reservationen att vi pratar om tysta överenskommelser kring avtalspunkter som är så finstilta att ingen av oss riktigt vet vad där står, i det att vi i en hypotetisk icke-tid som kronologiskt är förlagd strax innan vår födelse, skrev under samhällskontraktet.
Eftersom svenskheten är så luddigt definierad är den också omöjlig att få syn på och upptäcks därför bäst av var och en genom överträdelser av dess osynliga gränser. Den kan således möjligen bestämmas negativt, men inte positivt. Och, givetvis - den varierar från individ till individ.
Jag tror knappast att statistik tjänar till att förklara särskilt mycket av "svenskheten", för den måste ju definieras i ett skillnadsspel gentemot andra länder. Vilka faktorer är det då vi ska ta fasta på? Att svenskar blir allt tjockare hänger kanske mer ihop med förändrad arbetsmarknadssituation (med längre jobbtider och mer färdigmat) än med föreställd "svenskhet", och samma mönster står för övrigt att finna i de flesta andra europeiska länder.
Det som kanske utmärker oss mest är att vi har en säreget stor medelklass och liten befolkningsmängd för vår storlek. Men på vilket sätt interagerar detta faktum med den tänkta "svenskheten", menar du, så att statistik vore användbart? Detta om statistiken, i vilket fall.
Som jag skrev i ett av mina tidigare, ordrika inlägg så är jag av uppfattningen att interaktion alltid är perspektivisk. Vi delar aldrig fullt ut en position, därför vore fullständig likriktning en absurd tanke.
Min kritik mot "Vi gillar olika" är att den kom till som en reaktion på SD:s intåg i riksdagen. Den formulerade antirasism som om det vore ett ställningstagande för eller emot SD. Min kritik ska inte läsas ut som att jag de facto skulle ogilla olikheter mellan människor.
Jag försöker att göra skillnad mellan ursprungliga identitetssfärer (som "vithet") och tillskansade sådana (som "humanist" eller "kristen"). De identitetssfärer som organiseras kring hudfärg, "ras" och liknande biologiska särskiljande bestämningar är särskilt problematiska, menar jag.
Mattias och Patrik,
Svenskheten förändras och har alltid förändras. Det är förmodligen inte så att vi kan göra den till det vi önskar, men nog kan man väl ge den viss styrsel i önskad riktning? Att den , till exempel, går från något som från början var mer biologiskt särskiljande till något tillskansat, något man kan ta sig eller lägga från sig. Jag kan till exempel flytta till USA, ansöka om pass, och från den ena dagen till den andra bli (nästan) fullvärdig medborgare. Varför går inte det här för en Somalier när hon flyttar till Sverige? Vad är det i "svenskheten" som gör att passet inte räcker? Och hur ändrar vi på det så att passet är nog?
Det är om detta Lena Anderssons artikel handlar. Den är inte ett försök att söndra utan att inkorporera.
En parentes gällande statistiken. Det finns forskning om hur värderingar och normer förändras i samhällen. För att kunna göra det måste man först beskriva tillståndet. Vilka värderingar har folk i allmänhet? Är det stor variation eller tycker folk lika. Sådan skiljer sig mellan länder. Statistik. Hur förändras det här då? Går folkopinionen mot en mer inkluderande syn på medborgarskap eller blir man mer benägen att stänga in sig? Polariseras opinionen eller blir den mer likriktad? Statistik. Skiljer sig värderingar och normer mellan samhällen? Skiljer de sig mycket eller lite? Hänger det ihop med ekonomi eller folktäthet eller språk eller vad? "Kultursfär?" Statistik.
Allt sådnt här går att titta på med statistik och mängdlära. Det är därför jag inte intresserat mig så mycket om "kristendomens kärna". Den behövs inte för att man ska kunna uttala sig om "kristendom" och "kristenhet", det blir en bra träffbild ändå. En definition behöver inte vara exakt för att vara sann.
Patrik N. Det känns som du vandrar en väg dit postmodernismen redan varit, och vänt.
"Vad är det i "svenskheten" som gör att passet inte räcker? Och hur ändrar vi på det så att passet är nog?"
Genom att inte prata om svenskhet som något annat än medborgarskapet. Precis som du själv gör i fallet USA.
Då var jag otydlig. I USA är du välkommen och betraktad som amerikan från dag 1 (med vissa problematiska undantag - fråga nyanlända muslimer och hispanics). Det välkomnandet är en del i att vara "amerikan" i det "amerikanska". Det finns många delar i vad det "är" att vara amerikan.
Men hur kan man bli betraktad som amerikan dag 1, då måste man ju ha varit amerikan dagen innan också för ingen konkret förändring kan väl ha skett på en enda dag? Det måste rimligen vara så att man redan gjort den anpassning som "riktiga amerikaner" kräver för att släppa in dig. Sådana anpassningar som muslimer eller hispanics inte gjort eller kunnat göra (språk, kultur, mm).
Jag undrar om det är så lätt för en somalier att bli amerikan på en dag. Möjligen är det lätt för dig och mig om vi har språket, flyttar dit, svär en trohetsed och säger att vi ska vara landet lojala. Då kanske vi kan betraktas som amerikaner av en del i USA (men definitivt inte av alla, inte ens Obama ses ju som "riktig amerikan" av alla).
Nej, visst är det intressant! Undrar vad Obama skulle behöva göra för att bli betraktad som fullt ut amerikan. Om det ens går? Nästan så man ville att någon skulle skriva en artikel om saken. Eller i alla fall om vilken sorts medlemsskap som skulle kunna göra det möjligt.
Tur att det finns en sådan artikel om svenskhet.
Jag vidhåller att det är en mycket dålig idé (att försöka definiera vad som är "svenskhet", särskilt om någon som Lena Andersson gör det. Än värre vore om Humanisterna skulle ge sig på en sådan övning. Skälet till det är att det lämnar fältet fritt för andra som vill göra samma sak, tex SD. Och hur ska vi kunna hävda att vår definition är mer rätt än deras? Det kan vi inte men vi har däremot bekräftat att det är rätt *att* försöka definiera svenskhet och vi har därmed också implicit bekräftat att denna "svenskhet" också har någon betydelse.
Men om nu någon skriver en artikel om vad som krävs för att Obama ska vara "riktig amerikan", accepterar du då slutsatserna i artikeln eller kommer du att göra en värdering av det som skrivs för att sedan skaffa dig en egen bild av vad "amerikan" är just för dig?
Frågan är ju vem som kan ta sig friheten att definiera vad som är svenskt/amerikanskt/finskt osv och vilken verkan det får då någon nu försöker sig på konststycket.
"Tur att det finns en sådan artikel om svenskhet."
Många har skrivit sådana artiklar. Hur vet du vilken du ska gå på?
Jag går på den jag tycker ger bäst etiska resultat, dvs. den som är mest inkluderande.
Om Kristian säger att man inte är svensk om näsborrarna är för vida, vad säger du då för att visa att han har fel..?
ALLA kan ta sig friheter att diskutera svenskhet. Det är en inkluderande diskussion.
"Jag går på den jag tycker ger bäst etiska resultat, dvs. den som är mest inkluderande."
Då föreslår jag medborgarskapet (enbart) istället för Lena Anderssons kriterier.
Som Sturmak skrev: "Det finns ingen "svenskhet" utöver det formella medborgarskapet. Vi är alla kosmopolitiska medborgare i en global värld."
Man kan säga massor med saker.
- Svenskhet har inget med näsborrarnas utseende att göra.
- Svenkhet bör inte ha med näsborrarnas utseende att göra.
- Svenskhet får inte ha med näsborrarnas utseende att göra.
- Svenskar har visst näsborrar med sådan variation att de inkluderar breda näsborrar.
- Du har rätt. Näsborrstest nu.
Och så vidare...
"För den som så önskar går det utmärkt att nöja sig med medborgarskapet."
Jag vill då ha svaret på följande fråga. Vad svarar du en andra generationens nysvensk som undrar varför de inte blir betraktade som svenskar? "Sluta dumma dig, det finns inget svenskt."? Analys så det förslår.
Sturmark var polemisk. Jag har säkert skrivit något liknande någon gång.
Det är *vi andra* som redan "är svenskar" som måste nöja oss med medborgarskapet som medlemskriterium. Inte de som söker medlemskapet.
"Jag vill då ha svaret på följande fråga. Vad svarar du en andra generationens nysvensk som undrar varför de inte blir betraktade som svenskar? "Sluta dumma dig, det finns inget svenskt."?"
Jag säger att olika människor betraktar olika saker som "svenskt". Det får man leva med. Man kan inte få allas acceptans. En del kommer att anse personen svensk, andra inte. Det säger ingenting om personen ifråga, det säger bara något om vilka medlemskriterier som de som gör bedömningen ställt upp för sig själva. Man kan aldrig "vara" någonting, man kan bara bli betraktad som någonting. Det säger ingenting om dig, det säger bara någonting om betraktaren.
Det behöver man för övrigt inte åka runt på MC i Sverige för att lista ut.
Intressant påstående. Så statistik som visar att svenskar har större förtroende för staten än vad chilenare har säger bara något om den som gjort undersökningen?
Man kan bara konstatera att i A:s ögon är jag svensk men inte i B:s. Och sen kanske man är eller inte är svensk i sina egna ögon. Det kan också variera. Och du och jag som känner oss som svenskar kan lägga av oss vår svenska identitet om vi flyttar utomlands men det är inte säkert att vi kommer att betraktas som annat än svenskar för det i andras ögon.
"Intressant påstående. Så statistik som visar att svenskar har större förtroende för staten än vad chilenare har säger bara något om den som gjort undersökningen?"
Låt mig gissa att man nog i själva verket undersökt vad tex svenska medborgare säger eller vad personer bosatta i Sverige säger.
...och den postmoderna fällan slår igen runt dig. Bara för att synvinkel är en väldigt viktig komponent för att förstå vad man tittar på så betyder det inte att det betraktade är formlöst. Det är ett felslut.
Medborgarskap och bostadsort är två bra kriterier när man talar om svenskhet, ja.
Det där kan jag inte försvara mig emot, det är för luddigt i kanterna som argument.
Nej, namne, det är helt centralt. Det du anför hela tiden är att olika människor har olika syn på vad som är svenskt och att svenskhet *därför* inte finns. Det där *därför* är inte giltigt.
Jag säger att människor inte kan *komma överens* om vad svenskhet är och därför saknas ett begrepp där vi *kommit överens* som vad svenskhet är. Svenskhet finns i den meningen att jag har min uppfattning och du din och Lena Andersson har sin. Min uppfattning är att det är en dålig ide att torgföra sin ide som om den borde vara giltig för fler än en själv.
...det äe med andra ord *oklokt* at skrva om vad "svenskhet" är, särskilt om man gör det på ledarplats i DN. Jag konstaterar att svenskt medborgarskap existerar, det räcker. Om man "är svensk" om man har svenskt medborgarskap? Ja, kanske vissa, andra inte. Kan man "vara svensk" utan att ha svenskt medborgarskap? Ja, kanske vissa, andra inte.
Kan *någon* uttala sig om vad "svenskhet" är och påstå att definitionen har giltighet för någon annan än en själv? Nej.
Man kan väl lugnt påstå att det finns vanligare (firar midsommar) och ovanligare (smala näsor) ståndpunkter om svenskhet. Och sen kan man se problemet för vad det är, att en del av de vanligare ståndpunkterna inte är så inkluderande. Och sedan kan man föreslå en lösning, nämligen att ge mer inkluderande kriterier.
Eller så kan man titta bort.
"Kan *någon* uttala sig om vad "svenskhet" är och påstå att definitionen har giltighet för någon annan än en själv? Nej."
Jo. Där har du helt enkelt fel. Kan man få en heltäckande och exakt definition? Nej. Men det är inte samma sak.
Ett bakteriedödande medel som dödar 95% av alla bakterier, är det bakteriedödande? Om det dödar 80%? 5?
Hur intressant den här diskussionen än är så måste jag tyvärr sluta nu. Annars kommer min morgondag att bli otrevligare än denna dag. Inte heltäckande och exakt otrevligare, utan lite sådär i känslan bara. Sov gott (när det är er tur) och tack för diskussionen!
En *mer* inkluderande ståndpunkt är att stanna vid medborgarskapet som enda medlemskriterium***. Dvs att välkomna den som är svensk medborgare som svensk. Det gör inte Lena Andersson, hon stannar inte där, hon kallar dem "tekniska svenskar" och menar att man kan gå längre och bli "emotionell svensk". Det är mindre inkluderande så om du ska ta dig själv på orden när du säger att du söker en mer inkluderande hållning så borde du ändra uppfattning.
*** Och notera igen att det är vi som redan "är svenskar" som måste stanna där, inte de som söker medlemskapet.
Tack för diskussionen Patrik!! :)
Patrik N: "Kan *någon* uttala sig om vad "svenskhet" är och påstå att definitionen har giltighet för någon annan än en själv? Nej."
Patrik L: "Jo. Där har du helt enkelt fel."
Det här är farligt för det är ju just det som SD gör. De drar bara upp medlemskriterierna lite högre än du gör men du (och Lena Andersson) ger dem rätten att alls börja ställa upp medlemskriterier för Lena och du gör ju också det, ställer upp medlemskrav menar jag.
Patrik L,
för att det ska gå att prata om svenskhet på det sätt du beskriver här, alltså som något mätbart (och inte bara en radda perspektiv utan sammanhang), så måste detta "svenska" vara särskilt på ett sådant sätt att:
Du kan ta en hel serie segment av svenskar, jämföra dessa ett och ett med en serie av segment som på så många sätt som möjligt motsvarar dessa, men av en annan nationalitet, och därefter kunna påvisa tydliga och konsistenta skillnader, vilka kan härledas tillbaka till någonting för dessa segment gemensamt.
Vidare kan vi säga direkt i början av ett sådant sociologiskt hästjobb, att det inte finns några garantier för att dessa segment överlappar varandra på samma sätt i andra länder som de gör i Sverige. Alla människor är medlemmar i väldigt många olika referensgrupper och engagemanget i, den egna tolkningen av och identifieringen med dessa förändras dessutom över tid.
Om något så borde statistiken som akademisk disciplin ha hjälpt oss att komma bort från det bedrövliga medeltida substanstänkandet (att det skulle finnas en underliggande "substans" eller enhet, i detta fall svenskheten, till vilken allting kan härledas).
Jag menar att du sätter "svenskhet" i Guds plats när du här för till ett element till statistiken som strikt talat inte skulle vara synligt alls, mer än att den förändrar beteendet hos just dem som tror på svenskheten (och givetvis hos dem som av olika anledningar tvingas relatera till den).
Däremot lägger du till en intressant aspekt, nämligen historia. Att svenskheten idag är annorlunda än svenskheten på Tegnérs tid.
Om något kanske vi kan försöka välja att betrakta svenskhet som en stor och oöverskådlig mängd attityder och sentenser som har gått i arv genom språk, talesätt och olika bruk. Alla har fått sig olika segment till del av denna historia. Det är därför fortfarande ingenting som kan kallas en gemensam svenskhet (hur mycket vet jag - egentligen - om talesätt och attityder i Jämtland exempelvis), men det är en historia av tillhörighet i en kontext som sedan abstraheras och vidgas till att omfatta hela den administrativa enheten Sverige.
Problemet med denna definition är givetvis den att ingen då kan vara svensk som inte är född och dessutom har en släkthistoria här.
Men där har du i alla fall, lite med konkret, problemet med svenskheten som jag orkar lägga fram det i skrivande stund. Det finns mycket mer att säga.
En aspekt ni inte berört, vad jag sett, är vad "svenskhet" används till. Det är först då som definitionen blir viktig, och att begreppet då måste finnas är centralt.
För mig är det svenska medborgarskapet allt som behövs för staten och staten skall inte hållas sig med någon annan form av "svenskhet".
Som individer kan vi dock agera mha olika mer eller mindre personliga definitioner av svenskhet. Något som ofta resulterar i en orättfärdig diskriminering, av de som är utanför vår definition.
För att motverka detta kan vi säga att svenskhet inte finns. Tror det är ett döfött angreppssätt. Många uppfattar att svenskhet finns och att ersätta något med inget accepteras sällan.
Lena Andersson gör då något fruktsamt, får oss att börja tala om det. Därigenom blir vi mera på det klara på vad begreppet betyder.
En annan aspekt är att samhället behöver några få saker för att fungera bra, t.ex. tillit och kommunikation mellan individer. Att koppla samman dessa egenskaper med 'svenskhet' är fel. Dessa är generella för alla kulturer, även om de ser lite olika ut.
Kontentan av vad jag skriver är att vi skall använda svenskhet mindre och tala om det mer - en paradox.
Det enda jag tycker man kan säga är att svenskhet tar lite tid.
Om vi dan före OS plötsligt skulle låta Kenyas långdistans-löpar-lag bli svenska medborgare och att de därigenom skulle få tävla för Sverige - då skulle ingen kommentator, tror jag, få för sig att säga:
- Fan va Sverige är bra på 10.000 meter!
Alla vet varför. Anledningen till att man inte betraktar det som en riktigt svensk bedrift är att det inte finns någon orsakskedja bakåt i tiden som inkluderar svensk knatteidrott, svenska tränare, svenska arenor, svenska omklädningsrum osv
Svenska folket kommer också kunna identifiera sig med de (f.d.) Kenyanska löparna men det tar bara lite tid. Det underlättar givetvis om de bor i Sverige, tränar i Sverige, talar svenska, ställer upp i fåniga svenska underhållningsprogram som På Spåret eller lilla sportspegeln.
Man kunde tex diskutera mer oförbehållsamt.
En tiger född i Eskilstuna Zoo är den ett svenskt djur eller ett sydasiatiskt? Av någon anledning blir det plötsligt lättare att definiera saker, när inte känslor, fördomar ellet politisk korrekthet blandas in i diskussionen.
Hästar föds i stall. Om en katt föds i ett stall, är den då en häst?
Diskussionen förmörkas ofta av att vi anser att födsel i vissa länder är sämre än födsel i andra. Då måste vi kompensera för det. Varför?
Jag är stolt över att vara född i Finland.
Varför skulle inte en somalier vara stolt över att vara född i Somalia Och vara stolt över att vara neger (Latin för mörkhyad) Innebär svart hud i sig själv en försämring av kvaliteten på människan eller djuret. Ingen gör skillnad på svarta pantrar eller fläckiga. Eller svarta huggormar eller gråspräckliga. Inte blir han/hon bättre av att vara svensk?
Kulturen samt oförmågan att låta sin kultur tonas ned är själva stötesstenen Inte hudfärgen. Flyttar man någonstans, har man bestämt sig för det. Med de konsekvenser det ger. Man flyttar inte till Sverige och förväntar att Sverige skall förändras till Afrika eller Arabien. För att anpassa sig måste man formas. Landet går inte att forma.
Svårare är det faktiskt inte...
Kristian G,
Jag orkar inte bemöta din idioti längre, det leder aldrig till något mer än att idioti inte får stå oemotsagd. Om du inte förstår vad som är idioti i det du skriver ovan har jag inget hopp om att du kommer kunna förstå det heller.
Om andra tycker du har rätt, så har jag inget hopp om att kunna förklara det för dem heller.
Nästa gången du skriver "neger" kommer jag radera den kommentaren utan att förklara varför. Det finns andra ord att använda som inte är diskriminerande och kränkande.
Ulf,
Bra.
*Applåderar Ulf*
Ord har den betydelse man lägger i dem...
Men jag förstod att det var pärlor åt svinen...Upprepas ej.
En del kan aldrig diskutera det de är rädda för...
Liksom ponnyn i inlägget ovan tänkte jag precis gå och lägga mig, men Twilight Sparkle bad mig att framföra detta meddelande till Kristian först.
Tänkte att nivån kan ju ändå inte bli så mycket lägre än den redan är. Och det är det bästa tänkbara tillfället att introducera giffar till diskussionen.
Gormorgon,
Jag har ingen ponnyplutt att lägga till diskussionen (den uppmärksamme såg Hitta Nemo-referensen i den meningen - man måste ändå hålla sig till ämnet). Men jag har en hel mängd åsikter i frågan.
Lena Anderssons artikel är ett försök att omstöpa en gemenskap så att fler får plats. Det ni vill göra är att upplösa gemenskapen i samma stund som den inte visar sig inkludera precis alla. Det är en helt meningslös manöver som dessutom är lite otrevlig. "Klart ni får vara med i klubben - välkomna! Fast vi har förstås precis upplöst den nu när ni kom hit."
Det kan inte komma som en överraskning att olika ställen på jorden har olika värderingar och att dessa förändras. Det pågår till exempel ett gigantiskt projekt som heter World Values Survey som undersöker just detta. Här är en graf att begrunda: http://hotelivory.files.wordpress.com/2011/05/world-value-survey.jpg Notera Sveriges extrema placering. (Det är för övrigt den placeringen som ni argumenterar utifrån, vilket är lite ironiskt.) Det här betyder inte att människor med andra värderingar inte är välkomna hit, bara att det finns "något" att undersöka som är nåbart med vanliga forskningsmetoder. Det här har inget med "substans" att göra, det har vi väl alla lagt bakom oss.
Det här är heller inte definitioner. Jag förstår varför ni tjatar om det, eftersom en definition av "svenskhet" är både otänkbar och oönskad. Det handlar om empiriska observationer.
Det är några saker jag glömt att kommentera. Det var ju en hel kanonad med "menar du verkligen att..." och "hur skulle det här kunna..." och så vidare från båda sidor igår, så det är många hängande trådar. Några tankar till.
* Jag tror att vi alla är överrens om att Sverige ska vara öppet för alla. Det är målet, att den som flyttat hit och fått sitt medlemskort ska vara helt igenom välkommen, utan några som helst krav på personlighet, åsikter, eller annat. Men hur?
* För mig handlar det om att vidga gemenskapen så att fler får plats. Om jag förstår er riktigt vill ni inte ha någon gemenskap? Fast det låter så underligt så jag undrar om det är någon sorts halmgubbe jag byggt upp i min fantasi istället för er verkliga åsikt. Hur är det?
* Sen är det det här med vad "svenskhet" *är* för något. Ni (Patrik N) vill avkräva mig en definition, men en sådan finns förstås inte. Det som finns är empiriska observationer om hur vi som har medlemskortet "är" i statistiskt hänseende. Hade alla svenska män varit våldtäktsmän så hade det varit det som var observationen. Det finns inget normativt i en beskrivning.
* Det verkar cirkulera någon sorts uppfattning om att eftersom det inte går att definiera "svenskhet" eller "kristendom" så vet vi inte vad de här fenomenen *är* för någonting. Så är det inte. Det är begrepp med luddiga kanter bara. Vissa verkar inte bekväma med detta, men det spelar ingen roll. Det finns drag som är utmärkande för kristendom och svenskhet trots att dessa inte är absoluta eller knivskarpa. Om man funderar vidare på det här problemet är många kategoriseringar av det här slaget. Det går att prata om dessa fenomen ändå.
När jag såg pixels på svt påmindes jag om Patrik Ns och Mattias Is svammel.
Dessutom så har Patrik N aktivt sökt sig till Humanisterna. Mattias I kanske är tvångsansluten till SvK?
Jag tycker det är roligt, speciellt med Mattias Is 'höga filosofi' som fond.
Björn,
Den där kommentaren för inte diskussionen framåt ett dyft, så jag lyfter bort den. Gillar man inte vår modereringspolicy finns andra bloggar med andra policys.
Bo 2012-10-08 05:39
Pixels snutten fantastisk! Ja. Lite av de två nämnda gentlemännen. All-encompassing!
Patrik L 2012-10-08 07:13
"Den där kommentaren för inte diskussionen framåt ett dyft, så jag lyfter bort den."
Rough morning?
Du inför ett förpliktande kriterium i din modereringspolicy. Hoppas du kan vara konsekvent.
Jag lämnar bloggen när JAG tycker jag har gjort mitt. Have a nice day!
Hallå där - det är väl ändå VI som bestämmer ;-)
Vår modereringspolicy är och kommer alltid att vara godtycklig, enligt hastigt formulerade grundlösa kriterier. Det är enklast så.
Ulf G 2012-10-07 20:49
Jag tycker inte Kristians kommentar var särskilt idiotisk. I jämförelse med mycket annat här. Anser din kommentar orättvis och kränkande.
Mina synpunkter på huvudinlägget är att den allt överskugggande ingrediensen som "avgör" om någon av de "riktiga" svenskarna tycker att en annan individ också är svensk är behandlingen av språket. Den minsta lilla brytning och "Svenson" tycker han lyssnar till någon som inte är en riktig svensk. Fördomsfullt? Naturligtvis, men väldigt vanligt. Kan dessvärre inte föra diskussionen framåt med förslag att komma tillrätta med förhållandet. Kanske första generationen måste ges "förlorad"?
Ska du också bli kränkt nu...
Lustigt nog blir en del accepterade som "svenska" även utan att prata perfekt svenska. Ludmila - innan dopingen. Svenskar av kurdisk härstamning både här och där, om de inte sysslar med hedersvåld. Harry Schein. Karl XIV Johan. Krogägaren runt hörnet (i alla möjliga hörn). Barnens kompisar (i alla möjliga skolor). Det är något annat som är nyckeln, i mina ögon.
Det är betraktaren som är nyckeln, inte den som betraktas.
"You can't have one without the other..."
Patrik L 2012-10-08 07:56
Nej fan. Men KG borde bli!
Eftersom det blev halv-personligt: Varför har du bytt tillbaka till "mullvaden"? Jag tyckte Darwin var fin! ;-)
I ämnet måste jag bekänna en generande bias: Tycker Peter "Foppa" Forsberg är "svenskare" än Zlatan Ibrahimovic (trots sin charmiga skånska)! Inga mål i världen rubbar min fördom är jag rädd. Men jag jobbar på det. Illustrativt för inlägget?
En tanke till om behovet av "svenskhet", vad det är användbart till. Om vi ser det som en supporterklubb till ett fotbollslag s är det just bara att man gillar Sverige och fotboll som är det väsentliga och klubben är användbar till att 'ha trevligt tillsammans'.
Utan klubben blir det svårare att ha trevligt tillsammans.
Jag gillar min nätidentitet, det var Google som la dit min profilbild med Darwin utan att jag hängde med, så jag bytte tillbaka.
Zlatan mindre svensk än Foppa? Enligt fullkomligt oklara kriterier håller jag med dig. Men att hitta exempel på utlandsfödda svenskar som inte "riktigt" räknas in i det svenska är lätt. Exemplen på motsatsen är knepigare. Varför blir det så? Enligt mig är det för att vår bild av "svenskhet" är för exkluderande för att rymma det nya. Det vill jag ändra på.
Jag har svårt att förstå Patrik Ns resonemang, att det i princip räcker med att man klistrar på etiketten ”svensk” så är man svensk. Enbart medborgarskap räcker inte, i synnerhet inte så lätt som det är att bli svensk medborgare. Om det däremot ställdes ett antal krav för att bli svensk medborgare, bl a på att lära sig språket, skulle det kunna bli något eftertraktat, något av värde.
I Culture & Equality för filosofen Brian Barry ett ganska utförligt resonemang om det frågorna ur ett liberalt perspektiv. I ett liberalt samhälle är medborgarskap inte tillräckligt enligt Barry, det avfärdar han som den multikulturella eller identitetspolitiska ståndpunkten.
Frågan är hur relevant det är att jämföra med USA. Dels är det ett enormt stort land, dels har invandrarna, åtminstone historiskt sett, sökt sig dit för att bli en del av den amerikanska drömmen. Det vill säga de vill verkligen bli amerikaner.
De flesta som kommer till Sverige gör det för att vi har västvärldens öppnaste gränser, för att informationen spridits av människosmugglare och andra att i Sverige får man allt betalt och behöver inte arbeta. När man dessutom samlas i enklaver minskar incitamentet att bli svensk, att lära sig språket. Samma problem har man nu i USA med hispanics. Belysande är fallet från Örebro med en invandrarkvinna som friades från ett Försäkringskassebedrägeri eftersom hon inte kunde svenska och förstod reglerna. Hon har bott i Sverige i 18 år. Jag har svårt att se att varken hon själv eller svenskarna ska betrakta henne som svensk.
Tyvärr tror jag det är oerhört svårt att bli accepterad som svensk av majoriteten. Direkt sorgligt var det att se det tv-program som gick för en tid sen om finnarna som arbetskraftsinvandrade på 60- och 70-talen. Inte ens de, från vårt närmaste grannland, kände sig accepterade.
Att vi ser Foppa som ”svenskare” är väl inte särskilt konstigt, men är det ett problem? Jag betraktar Zlatan som svensk och som mycket sportintresserad blir jag precis lika glad när jag ser Zlatan göra konstmål som jag blev när Foppa gjorde sina. En intressant fråga är hur svensk känner sig Zlatan?
Björn
Tack för den objektiva responsen. Mig är det dock inte synd om. Mina barnbarn har jobbigare argument än de inblandade. Att bli kränkt av mindre vetande är bara löjligt. Så barnbarnen respekterar jag därför betydligt mer.
Patrik L är däremot på väg att utforska den knöliga stigen.. Vars innehåll inte bygger på magkänsla eller teoretiska resonemang. Utan på långvarig empiri. Varför har folk krigat så länge vi kan se tillbaka? Det måste väl finnas verkliga förklaringar?
Inte hittepå, utan generella sådana.
Man kan ju laborera med revir, hotbilder, maktfullkomlighet, rädslor, visualiseringar, identifiering i stereotyper, betingade reflexer, etc. Det saknas inte precis möjligheter, variabler, vektorer att titta på.
Men tyckande är som tyckande och åsikter är som åsikter. Helt värdelösa utan underbyggnad. Utan grunder kan man lika gärna sitta i en syförening... och citera latinska teoretiker samt namesdroppa till förbannelse.
Tog sin lilla tid att läsa igenom den här konversationen men intressant var det. Har ett par synpunkter:
- I USA blir man förvisso sedd som amerikan från dag ett, men den utländska härkomsten hänger med i generationer framöver. Detta pga amerikanernas kvardröjande etnicitetsfixering som jag iaf hoppas kommer vara old news snart nog.
- Kristians inlägg om hästkatter innehöll faktiskt en poäng, om än en förtäckt sådan. Lite som Nils också är inne på -liksom Lena Andersson- så är det inte säkert att svensk-etiketten är något som eftertraktas. Därav kriteriet om att man måste vilja vara svensk för att vara nåt utöver "tekniskt svensk".
Så långt är vi alltså överens. Skillnaden ligger i analysen bakom samt huruvida man anser detta vara ett problem eller ej. I fallet med kvinnan som inte kunde språket så är det ju i första hand något som drabbar henne själv. Krav på språktest stammar inte ur omtanke utan är en typ av aggression riktad mot utsatta grupper. Jag kan tänka mig ett antal betydligt mer konstruktiva metoder för att komma tillrätta med problematiken.
Förresten Nils. Jag är jävligt stolt över våra öppna gränser. Passar det inte så flytta till ett annat land då.
Nils,
"Jag har svårt att förstå Patrik Ns resonemang, att det i princip räcker med att man klistrar på etiketten ”svensk” så är man svensk. Enbart medborgarskap räcker inte, i synnerhet inte så lätt som det är att bli svensk medborgare."
Det är inte mitt resonemang. Jag menar att man ska upphöra med att klistra etiketter på sig och andra utifrån mer än medborgarskapet. Jag är svensk medborgare, det är objektivt sant att det är så och ingen kan bestrida det. Jag kan bevisa det med mitt pass. Om jag är "svensk" eller inte handlar om min känsla. Om min känsla bekräftas av dig och din känsla eller inte är en sak som handlar om dig. Om du inte betraktar mig som svensk så gör det mig inte till mindre svensk så länge jag inte accepterar dina, Jimmie Åkessons eller Lena Anderssons hemsnickrade kriterier för medlemskap i klubben.
Sari
Utan att berömma Dig alltför mycket, så att Du blir styv i korken, så imponeras jag ändå av Din förmåga att förstå allegorier.
För ibland känns det som om jag argumenterar långt över händelsehorisonten här.
Lite ironiskt att Du och Nils kommer till samma slutsats:
Passar inte galoscherna, så flytta dit där galoscherna passar. Vi flytt int...
(OBS!! skämtsamt) För det är en lika rättmätig åsikt som motsatsen.
KG, och jag imponeras över din förmåga att helt missa sarkasmer.
Patrik N,
”Om min känsla bekräftas av dig och din känsla eller inte är en sak som handlar om dig. Om du inte betraktar mig som svensk så gör det mig inte till mindre svensk så länge jag inte accepterar dina, Jimmie Åkessons eller Lena Anderssons hemsnickrade kriterier för medlemskap i klubben.”
Du får det att låta som om jag personligen avgör frågan. Trot om du vill, men jag går inte omkring och tänker på om mina invandrade grannar är svenska eller inte. Jag växlar några ord med dem eller hjälper dem starta bilen en kall vintermorgon, precis som jag gör med någon av mina andra grannar. Jag har inga ”hemsnickrade teorier” och utesluter ingen som vill vara svensk utan diskuterar vad jag tror krävs. Jag är tämligen säker på att om du går i niqab, kräver att få ha böneutrop och vill döda Lars Vilks för att han hädar, kvittar det hur mycket svensk du tycker att du är.
Sari,
”Förresten Nils. Jag är jävligt stolt över våra öppna gränser. Passar det inte så flytta till ett annat land då.”
Jag har ingen aning om hur gammal du är, men du uttrycker ett väldigt ocharmigt ungdomligt oförstånd.
Kristian G,
”Lite ironiskt att Du och Nils kommer till samma slutsats: Passar inte galoscherna, så flytta dit där galoscherna passar.”
Det där känner jag inte igen mig i, har jag verkligen uttryckt det?
Nils, jag har inte speciellt höga tankar om dig heller och skiter fullständigt i vad du tycker om hur jag skriver/mig. Kom med ett motargument istället.
Någongång och någonstans har det här blivit en blogg för kränkta surkärringar med ömma tår och en osviklig förmåga att missförstå, tom när det inte behövs.
KG, passar inte galoscherna...! ;-)
Skicka en kommentar