6 mars 2013

I'm glad to be with you [...] here at the end of all things.

Sagan är på väg mot sitt slut. Ondskan kommer att besegras. Vi måste bara få den där ringuschlingen in i vulkanen erkänna Jesus Kristus som vår frälsare.


26 kommentarer:

Gunnar Lindholm sa...

Kul! :)

Måns Tånneryd sa...

Vad jag aldrig riktigt har förstått är hur man kan glädjas åt livet här och nu i all dess underbarhet när man ständigt går och väntar på att det skall ta slut?

Patrik N sa...

Måns,

Det är förmodligen oerhört få människor som ständigt går och väntar på att livet ska ta slut. De religiösa jag känner och umgås med tycks alla njuta av livet och dess underbarhet.

Jag funderar på om vi som inte är religiösa ändå inte hyser många felaktiga föreställningar om religiösa människors tänkande.

Ulf Gustafsson sa...

Patrik N,

Jag förstår inte hur du kan få Måns kommentar till att handla om religiösa i allmänhet. Sedan tycker jag inte du skall generalisera om "vi som inte är religiösa".

Patrik N sa...

Ulf,

Det har du rätt i.

Generaliseringen gjorde jag, dumt nog, för att inte peka direkt på Måns och säga att han enligt min mening hyser felaktiga föreställningar om religiösa (jag utgick dessvärre från att han avsåg religiösa med sin kommentar). Jag var lite feg bara.

Måns, vem eller vilka avsåg du med din kommentar?

Måns Tånneryd sa...

Jag avsåg Stanley och andra med liknande domedagstro.

Mårten Wetterstrand sa...

Men om du tror på ett evigt liv efter detta så bör väl den logiska slutsatsen vara att jordelivet är en kort transportsträcka. Det ter ju sig tämligen ynkligt och oviktigt i förhållande till en evighet.

Att kristna sedan inte lever efter den devisen får väl anses vara ett visst mått av hyckleri.

Lennart W sa...

Barndomen är också en relativt kort transportsträcka till vuxenlivet, och många barn tror nog iaf att mycket kommer bli bättre för dem när de är vuxna och får göra som de vill. Jag tycker inte alls att sådana barn hycklar om de är glada och lyckliga här och nu.

Mårten Wetterstrand sa...

Lennart,

Förhållandet vuxenliv/barndom är ändå betydligt större än evighet/jordeliv.

Lite osäker på din poäng i övrigt.

Lennart W sa...

Det är jag inte alls säker på att det är - för ett barn. Minns du själv t.ex. hur evighetslångt ett sommarlov kunde upplevas?

Poängen är väl ändå helt självskriven? Om du och Måns hade haft en poäng om jordeliv vs livet efter detta, så är det konstigt om barn kan längta efter vuxenlivet och ändå vara lyckliga här och nu som barn. Jag tycker inte alls att sådan barn gör fel.

Lokatt sa...

Varför gråter troende kristna på begravningar? De borde ju jubla! De döda kommer ju äntligen till något helt oslagbart fantastiskt och underbart. Och man får ju träffas igen, senare! Varför sörjer de kristna att någon far till himmelen? De borde väl skratta, festa och dansa!
Någon återgav ett exempel,jag minns tyvärr inte varifrån, hur en gammal man hastat till sin väns dödsbädd, han skakade upprymd den döendes hand och sa: Gratulerar gamle gosse! Jag kommer strax efter!
Så ska det ju naturligtvis vara!

Ostronmannen sa...

Ja, så borde det vara.
Tänk en dörr i huset där man bor och man vet att det finns evig lycka där bakom, det finns allt det där man sjungit om i hela sitt liv. Härligheten.
Men man inte gå in där förrän man dör. Man får stå och sjunga och krafsa på dörren, men inte öppna den ännu.

När då ens kära dör och man vet att hen är däri och njuuuuuuter, då gråter man?
Varför?

För att man mist en vän i livet som man missunnar den där resan som heter evig lycka?

De t är nog så att de som tror, de tror och de vet inte. De tror och hoppas men innerst inne så vet de att det inte är sant.

Peter Ydén sa...

Lennart W, du kan väl ändå inte jämföra vuxna människors syn på efterlivet med barns syn på att växa upp?

Ja, många barn längtar tills att bli "vuxna", men dom tror även på tomten. Barn vet helt enkelt inte bättre, för att dom är just barn.

Dom har även något att jämföra med, när dom ser hur vuxna "kan göra vad dom vill" etc, medan folk som längtar till att komma till himmelen baserar det på böcker och dylikt, vissa kanske tror att dom har pratat med spöken eller magiska varelser.

Lennart W sa...

Peter, det kan jag visst göra, och det är precis vad jag gör.

Ang. att sörja funkar nog faktiskt samma liknelse ganska bra. En skolunge flyttar till en annan stad. Det är sorgligt för för de har ju ingen större chans att själva bestämma när de kan träffas igen. Inte innan de är vuxna eller iaf mycket äldre (nu för tiden finns för all del fb och skype, men så var det iaf inte förr). Och även om de vet att de kan mötas som vuxna kommer det ju aldrig bli på samma sätt som när de var små. Dvs de har verkligen något att vara ledsna för.

Lennart W sa...

Ett iofs fullt tänkbart alternativ, för dem som hellre ser det så, är väl att kristna bara är helt knäppa. Bekvämt om man verkligen inte vill försöka förstå hur andra fungerar. Om sedan en så negativ människosyn kan anses som humanistisk är en annan fråga.

Mårten Wetterstrand sa...

Lennart,

Jag tycker din poäng haltar betänkligt. Det är mycket i båda dessa förhållanden som inte låter sig jämföras. En av de viktigaste är att både barn vi med utomordentlig visshet vet att barn blir vuxna.

Jag är nyfiken på din hållning till ett liv efter detta. Tror du på ett liv efter detta? I så fall, tror på den kristna uppdelningen i himmel och helvete? Finns det vidare regler för jordelivet som avgör var man hamnar?

Lennart W sa...

Mårten, det är OK att du är nyfiken. Men så personligt tänker jag absolut inte skriva här. Akademisk distans är det enda som gäller, alternativt att JAG ställer DIG till svars för underliga tankar och idéer som DU har. Det omvända ställer jag helt enkelt inte upp på.

Vad frågan handlar om här är hur kristna, GIVET att de tror på ett liv efter detta, ändå kan vara glada över att de lever, och varför de sörjer när någon dör.

Nu försöker du byta fråga till att handla om hur man kan veta att det finns något evigt liv. Vilket iofs är en intressant fråga det med, men det är inte samma fråga.

GIVET (premiss) att man tror på (=försanthåller) det eviga livet, menar jag att min liknelse nog är en väldigt bra förklaring i många (de flesta eller kanske t.o.m. alla) fall.

Mårten Wetterstrand sa...

Lennart,

Jag tycker fortfarande att den som tror på den kristna bilden av livet efter döden riskerar att leva livet med ett visst mått av hyckleri. Därmed inte sagt att man inte kan leva ett meningsfullt och glädjefyllt liv. Men jag tror att alla föreställningar om livet efter detta är mänskliga konstruktioner för att hitta tröst och mening, men i värsta fall för att manipulera och kontrollera.

Det finns dessvärre också faror med en stark tro på livet efter detta. Det finns en uppenbar risk att man tar beslut som är skadliga och rentav farliga om man är fullständigt bekväm i sin övertygelse. Det tar kanske sitt värsta uttryck i självmordsbombaren.

Att du inte vill redovisa för din personliga inställning kan jag respektera, men det blir ju en ganska torftig dialog.

Lokatt sa...

Lennart
Varför vill du inte berätta var du står, vad du tror ? Varför ska man vara hemlig? Det är klart att du inte är tvungen, integritet och så. Men kan det vara så farligt att berätta? Man blir ju nyfiken!
Jag deklarerar i alla fall gärna att jag varken tror på Hemsökta hus, mysticismer från På andra sidan eller änglar som vill spela harpa med mig.
Konstigt nog känner jag mig inte ledsen över det. Trist att bara dö, ja. Men inget att göra åt.

Peter Ydén sa...

Lennart, själv tycker jag att religion (kristendom inkluderat såklart) är helt knäppt. Och att människor som praktiserar det gör knäppa saker.
Detta säger dock inte att personerna är knäppa själva. Jag har gjort dumma saker som jag hoppas att inte bli stämplad för av andra i resten av mitt liv.

Några varningsljus blinkar dock i mitt huvud när jag tänker på präster eller andra "försäljare" av religion som tycker att det är helt okej att försörja sig på bedrägeri, det kanske är lite knäppt.. men det är ju bara min åsikt! :)

Lennart W sa...

Hör ni ni, visst kan jag tänka mig att det finns massor som är intressant om mitt privatliv. Vore kanske jättekul för iaf någon om sådant fick en ordentlig plats på internet inför hela världen och så. Men även om jag ställde upp, är det här knappast rätt plats för det. Den heter ju Humanistbloggen, inte LennartWbloggen. Går det möjligen att få till en lite mindre torftig dialog om humanism istället? Och möjligen i så fall snarare om humanisters privatliv? Humanistbloggen..

Mårten Wetterstrand sa...

Lennart,

Det är ingen som bett dig berätta om eller redogöra för ditt privatliv, blanda inte ihop det med åsikt. Du är väl medveten om vad som diskuteras på denna blogg och att då kasta sig in i debatten på kommentarsfältet utan att redogöra för sin egen ståndpunkt i ett aktuellt ämne känns lite märkligt. En slutsats man kan dra av det är att du endast är ute efter att misskreditera, och det är inte speciellt konstruktivt.

Lokatt sa...

Lennart
Jag vill inte veta någonting alls om ditt privatliv! Men här diskuterar vi ju just nu trosfrågor och jag kan inte fatta varför man måste vara hemlig med om man tror på ett liv efter detta. Om det mot förmodan skulle sippra ut på nätet var du står i frågan, vad skulle det göra? Konstigt.

Själv står jag för att jag anser att kristendomen är värdens största bluff, ofattbart lyckosam.

Lokatt sa...

Angående frågan om varför troende sörjer när någon dör så tittade jag på lokaltevekanalen (Stockholms) och lyssnade på ett medelålders par som sjöng om den ljuvliga hädanfärden. Den ett stort antal gånger upprepade refrängen löd "Ta mig över", vilket ju i klartext betyder "Döda mig". Texten för övrigt gällde tillståndet därovan, med "frid", "ro" "ingen strid" "få skåda Jesu anlete" etc. Sångarna verkade mycket lyckliga och hoppfulla.
"Döda mig så snabbt som möjligt så blir jag jätteglad"...
Jag blir inte klok på de däringa fromma.

Lennart W sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Lennart W sa...

Mårten: vad är det som är misskrediterande i vad jag har skrivit här? Jag har försökt ge svar på hur kristna kan tänkas tänka om de två frågor som har kommit upp här, dvs om livsglädje och om sorg när någon dör. Att inte vilja skriva personligt är inte att misskreditera någon. Om du vill ha personliga texter kan du väl börja själv? Har du själv haft någon nära vän eller anhörig som dött, och sörjde du då? Varför/varför inte? Finns det en grav eller minneslund någonstans, och brukar du t.ex. gå dit med blommor? Varför/varför inte? Etc.

Det här är Humanistbloggen, som påstås handla om hur Humanister tänker om livssynsfrågor. Det är bara det att den till stor del inte gör det. Istället handlar den om hur Humanister tänker om hur ANDRA (t.ex. jag) tänker om livssynsfrågor. Vilket ju inte alls är samma sak.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se