20 apr. 2017

Debatten om konfessionella friskolor mår inte bra av att vulgariseras

Signum tar inte emot repliker, så jag replikerar på Thomas Idergards artikel om religiösa friskolor här istället.
______________________________

Thomas Idergard skriver indignerat i Signum om S-kongressens beslut att göra det omöjligt att ha konfessionell inriktning på skolor, eller som man också kan beskriva det, likabehandla friskolor och kommunala skolor vad gäller innehåll i både undervisning och utbildning. Idergard exemplifierar problemen detta skulle kunna medföra med en hypotetisk scen från den skola där jag tillbringade mina grundskoleår: S:t Eriks katolska skola i Enskede.
Det största regeringspartiet vill alltså att det ska bli förbjudet att hålla morgonbön och fira mässa i kapellet på S:t Eriks katolska skola i Stockholm. Att huvudmannen för skolan ställer ett kapell till förfogande och ordnar så att präster kommer för att fira gudstjänster måste ju vara ett sådant ”strukturellt inflytande” från huvudmannens sida, som tydligen ska uppfattas som en kränkning av elevernas mänskliga rättigheter – trots att elever frivilligt önskar delta i gudstjänsterna, och trots att ingen elev som inte önskar delta tvingas till det. Ett sådant förbud skulle vara ett flagrant ingrepp inte bara i religionsfriheten, utan också i yttrande- och mötesfriheten. För tänker sig S att polisen ska upprätta spärrar utanför kapellet? Ska prästen avvisas (får det förresten alls finnas en skolpräst)? Och ska de ordenssystrar som på huvudmannens initiativ ibland besöker skolan tvingas ta av sina ordensdräkter eller annars deporteras?
Det finns många saker att säga om denna passage, men inte verkar den tänkt att vara särskilt nyanserad, eller ens sanningsenlig. Lagstiftningen för skolor som redan nu bryter mot läroplanen, genom att exempelvis erbjuda ”frivillig” gemensam kontemplation av Maos lilla röda, fungerar så att man vid upprepade överträdelser helt enkelt mister sitt tillstånd att bedriva skola. Detta utan polisspärrar och deportation.

Vad gäller barns frihet att delta eller inte i skolgudstjänsterna är det uppenbart att Idergard inte själv gått i religiös friskola. För vilken 8-åring funderar självständigt över möjligheten att bryta mot gruppens underförstådda överenskommelse och väljer självständigt att ställa sig utanför en gemensam ritual? Vilken verklig frihet att välja har man som tonåring, när alla ens vänner och lärare går på mässan? Grupptryck och skolmiljö är starka faktorer som inte bör underskattas av den som på allvar vill debattera religiösa skolor. Jag hade som barn inte en chans att värja mig mot den typen av påverkan som fanns på S:t Eriks, trots att skolan på andra sätt var förträfflig.

Föräldrarnas självklara rätt att skola sina barn i enlighet med sin egen övertygelse måste dock skyddas. Det är här problemets kärna finns, i avvägningen mellan föräldrarnas rätt (enligt Europakonventionen) att agera i det de tror är barnens bästa intresse och barnens rätt (enligt Barnkonventionen) att få en rimlig möjlighet att själva välja livsåskådning. Lösningen ligger, tror vi i Humanisterna, i en allmän skola för alla, fri från religiös påverkan men full av saklig information om olika livsåskådningar, samt en lagstadgad rätt för föräldrar att utöver detta skola sina barn i sin egen ideologi eller livsåskådning. Det vill säga, samma regelsystem bör gälla för livsåskådningar som gäller för politiska ideologier.

Debatten om ideologisk och religiös påverkan på barn är för viktigt för att vulgariseras. Vi hoppas att Thomas Idergard vill fortsätta delta i den diskussionen, helst utan att hänfalla till överdrifter och rena osanningar. Detta särskilt som han nu är diakon hos en organisation som påstår sig agera i kärlekens och sanningens tjänst. Vi ser i så fall fram emot fortsatt meningsutbyte i ämnet.

Patrik Lindenfors
Elev vid S:t Eriks katolska skola 1970-1979

2 kommentarer:

Lars Torstensson sa...

Kloka och angelägna synpunkter från Patrik!

Jag skulle vilja tillägga – som jag även tidigare har gjort, när detta ämne kommit på tal - att det är bedrägeri mot eleverna att låta påskina att det som förkunnas på skolgudstjänster är tillförlitlig kunskap. Vilket man gör när man låter skolan, vars uppgift det är att förmedla vederhäftig information, stå för det religiösa budskapet. Ty skolan kan inte gå i god för att Gud finns och är beskaffad som kristendomen lär, att Jesus är människornas frälsare, att han har uppstått från de döda, etc. Ändå är det det som kyrkan gör, när den håller gudstjänst.

Om föräldrarna är kreationister, och vill föra vidare sin kreationism till sina barn, så har de vad jag förstår rätt att göra detta på skolgudstjänsterna, under förutsättning att skolan är med på noterna. Då förkunnar skolan ett budskap som de flesta förstår är vetenskapsfientligt. Men det är inte mer vetenskapsfientligt än budskapet att Jesus har uppstått. Eller att Muhammed har talat med en ängel.

Lars Torstensson sa...

Ändå är det det som skolan gör, skulle det stå.

 
Religion Blogg listad på Bloggtoppen.se